När ska barn börja cykla i trafiken?

Varje år skadas i Sverige 10 000 barn så svårt vid cykelolyckor att de måste uppsöka akutvård. Den nyheten sprids idag utifrån ett pressmeddelande från försäkringsbolaget Trygg-Hansa. Uppgiften bygger på en genomgång av Injury data Base.

När kommer sådana fakta att få genomslag i ett bättre skydd för barn och ungdomar i trafiken? Ett sätt att minska riskerna är naturligtvis att skjuta upp övergången då cykeln som lekredskap blir till ett fordon. Men många av olyckorna sker vid lek och hemmavid då barn tappar balansen. Men även där finns åtgärder att sätta in.

Särskilt oroande tycker jag det är att se små barn vingla runt på hårt trafikerade vägar eller mitt i en stor stads trafikhets. Det borde man också kunna göra något åt. Och snart är det skolstart...

Farligt med barn på cykelsemester

Två löpare i bredd på en trafikerad led. Två cyklister med släpkärror i ivrigt samtal, ja kärrorna befinner sig inte i samspråk, men personerna cyklar och bubblar bredvid varandra, utan en tanke på bilarna som svischar förbi. Det är att utsätta sig för onödiga risker!

Men värst ändå är de små familjerna som trafikerar sommarvägarna. Man möter åtskilliga familjer med mycket små barn på egna cyklar. De tar sig fram på hårt belastade vägar, mitt i trafiken. Hur kan det komma sig att föräldrarna inte vet att barnens mognad inte räcker till för att klara sommartrafikens hets, ja trafik över huvud taget?

Tanken att barnen utvecklas genom att utsättas för verklighetens faror håller inte måttet! Och föräldrarnas mognad brister, ja den är helt otillräcklig, när de alldeles för tidigt släpper ut sina små i trafiken! Då spelar det inte stor roll att de själva vinglar med och försöker skydda dem. Nu kommer ett lästips för alla föräldrar som funderar på att låta sina små barn cykla...

Här ett längre citat ur Barn, Trafiksäkerhet, Miljö, en skrift som tillhandahålls av Trafikverket (där gamla Vägverket ingår) och som funnits länge. En skrift som ALLA föräldrar borde läsa först en gång och sedan flera gånger:
I hur hög grad kan då barnen genom utbildning klara ett trafiksäkert beteende? Barn utvecklas såväl genom mognad som inlärning. Men det finns tydliga begränsningar i
barns mognadsutveckling för att de ska kunna klara sig i den komplexa trafikmiljö som
många lever i, begränsningar som ingen utbildning eller träning kan undanröja. Det är
därför verkningslöst att sätta in trafikträningsprogram för små barn. Det kan dessutom
leda till en övertro på undervisningens effekter hos barn och föräldrar och kan på så sätt
försämra trafiksäkerheten.

Redan under 1960-talet visade barnpsykologen Stina Sandels forskningsresultat att barn
kan inte prestera över sin mognadsnivå. Barn upp till tioårsåldern saknar biologiska föruts
ättningar för att vid alla tillfällen visa ett trafiksäkert beteende. De kan inte tränas till
ett korrekt beteende i en komplex trafikmiljö. Det beror på mognadsfaktorer som inte är
färdigutvecklade hos barnen.

Syn och hörsel är inte färdigutvecklad
Barnets synförmåga är inte färdigutvecklad förrän i tonåren. Dessutom tar det lång tid att
lära sig tolka vad ögat egentligen ser. Att uppfatta föremål i rörelse och bedöma deras
hastighet är något som fordrar erfarenhet och träning för såväl barn som vuxna.

Barn i förskole- och lågstadieåldrarna har svårt att ställa om blicken från närseende till
fjärrseende. Dessutom har barn ett snävare synfält än vuxna, med sämre möjligheter att
uppfatta rörelser ur ögonvrån. Inte heller fungerar samordningen mellan att gå och
samtidigt titta på samma sätt som hos vuxna; än mindre klarar barnen av att springa i en
riktning och samtidigt titta i en annan.

Barns förmåga begränsas även av att deras hörsel inte är färdigutvecklad. Barn kan inte i samma utsträckning som vuxna uppfatta varifrån ljud kommer. Det kan mycket väl hända att små barn ser på en bil och springer på en annan som tutar.

Om barns trafikmognad borde man göra informativ TV och radio. Vem blir först!?

Barn eller vuxen?

Under en visning av Wrangels förnämliga slott Skokloster vid Mälaren, inte långt från Sigtuna, får man bese ett stort antal barnporträtt. Barnadödligheten var förr mycket stor. Men det fanns överlevare förstod vi som vandrade runt i slottets gemak. Guiden påpekade nämligen att: Flera av barnen överlevde vuxen ålder!

Lakritsgodis bör man nog inte äta på gudstjänsttid

Idag uppskattar jag särskilt kyrkorummets stillhet och den helighetens närvaro man kan förnimma där. Men vägen dit har varit krokig. Som barn fanns det annat som fångade uppmärksamheten. Egentligen ska man väl inte berätta för mycket av sådant som kan verka vanvördigt men en berättelse kan jag nog dela med mig av...

Efter söndagsskola kommer gudstjänst. I den lilla staden Visby är det lika säkert som amen i kyrkan eller som att söndag följer lördag. Många av barnen får gå hem själva. De håller rätt på varandra. Andra blir hämtade. Föräldrarna litar inte på att barnen verkligen beger sig hem. De kan ju lika gärna förirra sig upp i något torn i ringmuren eller få för sig att de likt bergsklättrare i Nepal ska besegra en ruin.

Vissa söndagar kommer mamma till kyrkan och vi tre rödhåriga pojkar får den stora glädjen att sitta alldeles stilla under gudstjänstens evighetslånga predikningar med obegripliga ord framsagda på ett sätt som vi blir experter på att härma. Vi turas om att låta som predikanten från Eskilstuna. - Vii ska iinte ha nåågoot pliirrepliirr i garderooben. Såå siitt iiinte däär som nåågra niiickedockor! Och vi gör som vår egen pastor, och många med honom, gjorde. Vi nickar instämmande gång på gång.

Familjens plats är mitt i kyrkan, fem-sex bänkar räknat framifrån. Vi sitter till höger i den nästan kvadratiska Visby metodistkyrka. Solen slösar värme över oss besökare. Strålarna blir synliga genom dammet som dansar och leker till Guds ära. Alltid något att titta på under tiden. Man kan förstås studera rövaren på korset som hänger till vänster i den tredelade altartavlan. Han skulle få följa med direkt till himmelriket. Ungefär som att gå direkt i fängelse, fast tvärt om, utan att passera gå.

Genom kyrkans höga fönster kan man inte se ut. Synintrycken från världen ska inte få störa, inte just då. Men en och annan bil dundrar förbi på kullerstenarna och vi brukar räkna hur många som kör förbi just den dryga timmen.

Psalmerna sjungs frejdigt. Farbror Lennart spelar inte släpigt trots att han är blind. Hur kan kan hantera orgeln smyger vi ibland upp på läktaren för att studera. Men man tröttnar. Som barn får man ibland nog. Först under predikan kommer mina gäspningar ganska tätt och jag kniper mig i låret för att inte somna. Det blir röda märken. Ibland roar sig min några år yngre bror Pelle genom att gång på gång köra sin sylvassa armbåge i sidan på mig. Han tycker det låter så lustigt när en bror stönar. Smärtan håller mig vaken genom många gudstjänster.

En söndag sticker ovanligt nog min 12 år gamle storebror Olle fram en tändsticksask och väser - Ska du ha lite lakrits? Jag trillar nästan av bänken. Bjuder han frivilligt mig på lakrits i kyrkan? Ingen normalklok och förnuftig människa tackar nej till erbjudande om godsaker under en evighetslång söndagsgudstjänst.

- Du får bara ta en, säger han och öppnar tändsticksasken. Lakritsen är mörksvart och skuren i små bitar. Färgen påminner om Salt i sol, salmiaktabletterna. Jag tar en bit och stoppar i munnen. Ljuvligt, lakrits är härl.... Men vad är det som händer? Smaken är falsk, förändras. Det blir svidande pepparstarkt i munnen. Är det skämtgodis? Nu är det bara äckligt, outhärdligt beskt och frätande. Kris!

Trots att det är gudstjänst tvingas jag spotta och fräsa. Lakritsen far ut på golvet. Flera handväskor vänder sig om och stirrar strängt på mig. En säger till och med – Nu får ni vara tysta, och ser uppfordrande på mamma som om det är hon som fräser och spottar. Kanske är det så att det Bibeln berättar om illgärningar inte bara drabbar barn och deras avkomma utan går igen även på föräldrar och deras föräldrar?

Jag reser mig och går värdigt genom kyrkan mot utgången. Ut genom en dörr och in till höger genom en annan och där, inklämd under läktartrappan, finns en kombinerad minimal toalett och städskrubb. Jag sköljer, gurglar och fräser, gång på gång. Till slut känner jag att tungan ännu finns kvar i munnen.

På golvet vid min plats i kyrkan ligger en liten bit tuggtobak av värsta slag. När jag kommer in fnissar Olle högt. Pelle håller handen för munnen för att ingen ska höra hur roligt han har. Pelle pyser och fnittrar. Oberörd sätter jag mig mellan Olle och Pelle. Så böjer jag mig ner liksom för att plocka upp lakrits-tobaken - men jag låtsas bara. Istället hugger jag med kraft tänderna tvärs över Olles nakna knä. Ridån går upp. Olles skrik överröstar pastorn. Mammas rop överröstar Olle. Och min förtjusning lägger sig överst som grädde på denna ljudtårta.

I örat lyfts jag ut ur kyrkan. Olle släpas i armen. Vi protesterar. Alla, varenda en, vänder sig fördömande om och ser på oss syndare som stört ordningen i templet. De ser ut att tänka att nu skulle Jesus varit här för då hade de där som stör likt månglare åkt ut för länge sedan.

Utanför kyrkan tas vi i upptuktelse. Stormen bedarrar snart eftersom jag skyddar Olle om tobaken och menar att jag satt i halsen på det mest förskräckliga sätt och faktiskt höll på att kvävas. Han låtsas inte om att han har huggtandsmärken i knäskålen utan bedyrar att han inte kunde veta att jag skulle börja hosta och bete mig. Vi benådas och får förmånen att återvända för att avnjuta gudstjänstens slut. Mot tysthetslöfte som inte avges alldeles frivilligt. Men jag stönar i alla fall högljutt när en vass armbåge nästan omedelbart körs in i revbenen. - Vad gjorde ni, frågar lillebror utan att få svar. När gudstjänsten är slut kommenterar ingen vad som hänt. Men gudstjänstdeltagarna ser på oss som något katten släpat in.

Senare, när vi ätit söndagsmiddag halar morfar skräddaren upp sin tjocka portmonnä och säger – Här har ni så ni kan gå på bio. Tre biljetter på biografen Hansa till en matinéföreställning med Errol Flynn som Robin Hood får oss att glömma förmiddagen. Pelle kör gång på gång armbågen i min sida och väser -Vad gör han så för, eftersom handlingen inte alltid passar småungar. Olle som köpt en tablettask, Salt i sol, han bjuder. Jag vill faktiskt inte ha. Man vet aldrig vad han gjort med lakritsen.

Mer om söndagsskolan hittar Du här.

Barn är andliga varelser

Barnrättsakademin i Örebro höll häromdagen ett seminarium om barns rätt till andlighet. Man ville uppmärksamma frågan utifrån Barnkonventionen som i fyra artiklar framhåller rätten till andlig utveckling. Det borde komma som en väckarklocka för personer och krafter som försökt hålla tillbaka andligheten som trossamfunden vårdar och värnar i vår tid. Frågorna bör oroa dem som velat låsa och stänga om andligheten, de som försökt förvisa all tro, och andligt liv förenat med praktiserad tro, in i en snäv privat sfär. Barn är faktiskt mycket andliga varelser!

Tidningen Dagen ger ett referat av det som hände. Snart kommer också föredragen att läggas ut på Barnrättsakademins hemsida. När man funderar över ämnet är det viktigt att fråga sig om andlighet kan existera utan att man utövar den, har en praktik. I kyrkan finns den med allehanda uttryck som i gudstjänst och liturgi, som bön och lovsång, som meditation och kontemplation. Andigheten och hur den bör få plats och underbyggas hos barn kan man inte låta de sekulära krafterna kontrollera eller ta kontrollen över.

Mitt lilla korta inlägg (20 min) ska snart också finnas där. Jag hävdar att beprövad andlighet såsom den närs och fördjupas i den kristna kyrkan inte längre kan stängas ute från barns tillvaro i barnosorg och skola. Barn behöver ha tillgång till det stora och beprövade arvet. Hindra dem inte, säger Jesus, vilket jag kommenterar i ett tidigare blogginlägg med några av de synpunkter som fanns med i mitt bidrag.

Barns andlighet

Jesus, barnavännen, ställde barnen i gemenskapens mitt. I dem såg han mer, han såg öppenhet för det andliga och för det gudomliga. Jesus kallade till sig ett barn och ställde det framför dem och sade: ”Sannerligen, om ni inte omvänder er och blir som barnen kommer ni aldrig in i himmelriket. De som gör sig själva små som det här barnet är störst i himmelriket. Och den som i mitt namn tar emot ett sådant barn, tar emot mig.” (Matt 18:2-5)

Den texten ger associationer till det avståndstagande, den uttråkade likgiltighet och det aggressiva bekämpandet av religion och tro som vi möter i samtiden. Samtidigt visar studierna av barns andlighet att de har en levande förmåga för det forskare (t ex Hay and Nye) betecknar som andligt: att erfara en ny medvetandekvalité, att erfara värderingar och idéer om gott och ont eller vad som verkligen är viktigt, att erfara mysterium, förundran och fruktan, att erfara mening, insikt och sammanhang. Istället för att få denna tillgång uppmuntrad och stärkt kommer barnen snart att tvingas undertrycka och gömma, ja helt glömma, detta inre andliga liv.

Barns andlighet kör oftast in i vuxenvärldens vägg av kritik och misstro. Religiositeten som växer utöver jorden är i vår del av världen satt på undantag. Människan vänder sig bort från sin egen inneboende andlighet samtidigt som hon avfärdar religion och tro. Det andliga livet tuktas, tämjs och förtalas.

I Markusevangeliet säger Jesus till de vuxna: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de. Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem.

Hindra dem inte! Barns rätt till andlig utveckling framhåller Barnkonventionen flera gånger (art 17 - information som ska främja andlig utveckling, art 23 - funktionshindrades rätt till andlig utveckling, art 27 - lenadsstandard som krävs för andlig utveckling, art 32 skydd mot utnyttjande som kan hindra andlig utveckling). Eller som den Svenska Barnrättskommittén skriver om artikel 6: "Artikeln handlar inte bara om barnets fysiska hälsa utan även om den andliga, moraliska, psykiska och sociala utvecklingen."

Barn har rätt till sin andlighet. Det är bristen på reflektion inom området som Peter Kempe pekat på i sin intressanta uppsats. Barnen har rätt att i hem och skola möta vuxna och lärare som står öppna för andlighet och som förstår att ge dem material för mognad och växt.

Debatt om Englas begravning

Kort TV-debatt i Gomorron Sverige om Englas begravning i televisionen mellan programdirektör jan Axelsson och Chefedaktör Göran Greider. Barnperspektivet saknas även där...

Vad gör Englas begravning med barnen?

Debatten om den mördade flickan Englas TV-begravning har brakat loss. Och tydligen kan man ha vilka uppfattningar som helst. Göran Rosenberg och Siewert Öholm argumenterar för sina olika hållningar. Rosenberg tycker det blir en såpa och Öholm menar att just så ska public service fungera. Och Liza Marklund hamnar någonstans däremellan men hon tycks luta mera åt Öholmskt håll. Även på bloggarna diskuteras det -
Brygubben,
Livsbloggen
Deep edition
Kyrkoordnaren
Bloggen som säkert kommer att...
Lords jävla blogg
Kanf Keatos Weblog

En fråga kvarstår dock. Vem talar för barnen? Vem lyfter fram vad som händer med tusentals barn när de nu ska konfronteras med sorgen efter ett mördat barn? Den de kan identifiera sig med i en sådan TV-sändning är - just det - barnet. För somliga kan det säkert bli en fin högtid där medlidande och medkänsla väcks. Men för andra, och jag menar särskilt för de flesta små barn, blir detta skräck-TV.

Om TV verkligen sänder denna begravning är det ett bevis för att man inte tycker sig ha, och inte vill, ta ansvar för hur det man sänder kan tänkas landa hos tittarna. Jag menar att TV-sänder man en barnbegravning där barnet blivit mördat är det ofattbart ansvarslöst och på gränsen till ett övergrepp mot Sveriges barn. För att de ska klara denna TV-galenskap behöver de vuxna som är utrustade med inlevelseförmåga, mod och tid! Nu måste det samtalas och lyssnas överallt för att detta inte ska skapa omotiverad rädsla och oro hos barn som inte har några anledningar alls att bära på sådana känslor.

Har vuxenvärlden blivit galen? Har man helt abdikerat och glömt sin uppgift att någorlunda skydda barnen? Hur ska man kunna förklara att detta inte är ett reellt hot även mot dem? Eller menar de debattörer som gillar denna TV-begravning att barn ska tänka att de riskerar att mördas eller utsättas för att bli kidnappade? Är detta gnistan som i vårt skyddade land kan tända en skräck liknande den som finns i USA? Och där är hoten hundrafalt större.

Har barnpsykologerna semester just nu? Har prästerna fått tunghäfta? Dela med er av erfarenheter om hur exponering för våld och död landar hos barn även långt utanför de närmast berörda.

Svenska Dagbladet intervjuade klokt nog en psykoterapeut direkt efter det stod klart att Engla blivit mördad: – Om jag hade små barn som inte kunde läsa skulle jag också vilja skydda dem. Men det här tas upp av alla nyhetsprogram och tidningar och barn kommer att prata om det med varandra, säger Börje Svensson, psykoterapeut på Rädda Barnen.

Hans råd till föräldrar med oroliga barn är framför allt att lyssna.

– Man ska inte underskatta lyssnandets hjälp. Det är inte alltid man måste säga rätt saker, utan man kan bara lyssna så att barnet kan lämna över sina tankar.

Han tycker att det är viktigt att förklara att en anledning till att tv och tidningar rapporterar så mycket om mordet är för att det är så ovanligt att barn dödas.

– Jag tror att barnen kommer att tänka mycket på flickan. Då kan man som förälder säga att det var jättetråkigt för henne att hon träffade den här dumma mannen som gjorde det här mot henne. Man kan säga att det måste vara något fel i huvudet på honom.

– Det är också viktigt att säga att nu sitter han i fängelse. Nu har de tagit honom så att han inte göra andra barn illa.

Som alla förstår behöver föräldrar och lärare rusta sig om TV gör verklighet av sina befängda planer. Ett sätt är att läsa den litteratur som kan finnas på ens eget bibliotek. Man kan också beställa material hos Rädda barnen som är duktiga på hur barn reagerar och sörjer.

Familjen, släkt och vänner, de barn som kände Engla, förtjänar en begravning som inte blir ett medialt event. En begravning där de kan sörja utan kameror och reportrar. Den sorg som rör vid det djupaste vi människor bär med oss blir nu allmän egendom. Nu riskerar de närmast berörda att få en sorgeprocess som går i baklås, en sorg som kapslas in och inte får verka ut. Sådan oförlöst sorg kan förstöra resten av en människas liv.

De som arbetar i dödens och sorgens närhet borde berätta för TV att det är ett missgrepp att TV-sända denna begravning. Ett stort misstag.

Andra bloggar om: Engla, Öholm, Göran Rosenberg, Liza Marklund, TV-begravning

Barn har rätt, även till andligt liv

TV 24 som inte fanns i Örebro för Barnrättsakademins möte gick miste om en fantastiskt intressant och lättillgänglig konferens. Dag 2 är nu avslutad och folk har åkt hem igen. Uppfyllda och inspirerade, men även lite oroade och eftertänksamma.

I morse inledde Lena Källström kommundirektör i Örebro. Hon välkomnade deltagarna till staden och kommunen och gav några inblickar i kommunens barnperspektiv. Hon konstaterade att några av de svåraste besluten hon fattat inte varit som kommundirektör utan det fattades när hon arbetade i Socialtjänsten och handlade om barns uppväxt.

Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs talade därefter om Religionens betydelse för barnens rätt. Med ett självkritiskt men öppet förhållningssätt menade han att rätten till religion är viktig också för barn. Om man inte får ord och berättelser för de existentiella och stora frågorna, dem som religionen ägnar sig åt, så blir barns verklighet mindre. Det blir ett vitt fält. Barnkonventionen talar om barns rätt till andligt liv på fyra ställen, men ingen tycka ha försökt utveckla vad det betyder. Biskopen gav flera litterära referenser som inledning till dessa frågor. han nämnde bland annat Sven Delblanc och Livets ax men även Astrid Lindgren och Bröderna Lejonhjärta.

Därefter talade barnläkaren och författaren Lars H Gustafsson om barn och deras olika språk. Ett modersmål kan vara musikalisktm, kan vara bld eller rörelse och då måste man använda det för att hitta fram till varandra. Han gav interiörer från sitt arbete som skolläkare i Rosengård.

Under dagen medverkade också Peter Flack som efter en mycket personlig inledning läste ur Torsten Ehrenmarks självbiografi och därtill en text av Lars Forsell om dragspelsmusik, Ola med handklaveret (?).

Per-Erik Åström, Utredningssekreterare på Socialdepartementet redogjorde för barns utsatthet på nätet med särskild koncentration på förekomsten av barnpornografi. Upprördheten var stor i auditoriet över det som sker med barn i det verkliga livet och som återspeglas på nätet. Men även över det som kan ske med människor via nätet.

Sjuksköterskan och författaren Anna Jansson var dagens sista talare. Hon berättade med sitt gotländska idiom om Visby och sin flykt från barnkrubban och barnvakterna där. Hon talade innerligt om sin far och om den äldre generationens kvinnor som blev hennes följeslagare och utväg.

Snart nog kommer bidragsgivarna att på något sätt finnas redovisade på Barnrättsakademins hemsida. Dit är det verkligen värt att bege sig! Nästa vecka lär dokumentationen lomma att finnas där.

Jag var där, och det ångrar jag sannerligen inte. Även om det gott kunde ha funnits plats för minst ett mer teoretiskt och akedemiskt bidrag kring barn, barnrätt och Barnkonvention - så var dagarna omväxlande och synnerligen givande! Vi som var där hade verkligen valt rätt!
Barnrättsakademin.

Medmänsklighet - barnets rätt?

Är medmänsklighet barnets rätt? Frågan ställs av Barnrättsakademin vid en stor konferens i Conventum, Örebro. Barnrättsakademin som i dagarna fått uppdraget att utbilda polis, domare och andra i frågor rörande våld mot barn.

I går torsdag, den 13/3, hälsade Benny Marcel konferensdeltagarna välkomna och överlämnade därefter ordet till förste talaren författaren Henning Mankell. Han drog fram en minimal lapp ur fickan och började tala. Han berättade om fyra barn (och ytterligare några). Barndomar som alla kunde beröra och väcka till insikt. Vi får möta Felicia, barnet som lämnades att dö i rännstenen i Maputo, men hade tur och blev omskötta på ett hem drivet av SOS-barnbyar.

Vi får höra om Josef, pojken som av en insiktsforskare togs med till Sverige vid mitten av 1800-talet. Han ligger nu begravd i Skåne. Dog han verkligen av lungsot som anges som dödsorsak? Henning Mankell menar att han dog av sorg, bortlyft från trummor och människor. Josef som lämnades i den skånska leran, på ett lantbruk och med klumpiga och ogåbara träskor. Den goda viljan gör inte allting som sker i dess namn rätt eller gott.

Huvudfienden är fattigdom, säger Henning Mankell med eftertryck. Det är inte oöverstigligt att ge alla barn möjlighet att läsa och skriva! Och han berättar enkelt och rörande om barn som fick chansen och om andra som gick under. Tillit och tilltro betyder så mycket. Barn får självförtroenden och förstår att de inte är utbytbara! Vi inser att vi har lyssnat till en verklig berättare, när han till sist viker ihop sin lapp, stoppar den i fickan och lämnar scenen. Sveriges radio var där.

Psykologen och utredningssekreteraren Anders Nyman redogör distanserat för Utredningen om vanvård i den sociala barnavården. Kan det vara ett sätt att hantera det svåra som så många berättat om av övergrepp och bestraffningar, om fysisk och mental misshandel? Vi får även lyssna till Anna Frenning från Rädda Barnen som berättar om barn i familjehem och Barbro Hindberg som talar om barns bästa utifrån fallet ”Louise”. Det händer att alla gjort det de ska och det ändå blir fel, säger hon. Sådana systemfel måste vi komma till rätta med blir en av hennes slutsatser.

Psykoterapeuten Göran Gyllenswärd talar eftertänksamt och inspirerande om barns sorg och hur det bearbetar stora förluster. Han visar hur en förlust gjord i en viss ålder följer med och behöver bearbetas i nya skeden av livet. Det lilla barnet som blir tonåring behöver förhålla sig på nytt till förlusten. Gyllenswärd avslutar sitt bidrag med att återge berättelsen om sorgestenar i Jim och piraterna Blom.

Till sist äntrar kulturskribenten och författaren Åsa Linderborg Conventums scen. Sakta vandrar hon fram och tillbaka på scenen under tiden som hon delar med sig av sin egen historia, hon som växte upp med sin älskade och särpräglade pappa Leif. Om honom och sig själv har hon skrivit boken Mig äger ingen.

Vi är snart tagna och fängslade av Åsas uppväxt och vi får sitta med henne och pappa Leif i farmors kök. Vi kan se hans parkas av nylon och känna dofterna av svett och rotmos. Vi följer med i vardagens slit och i söndagens märkliga cykeltur till dagis och arbetsplats för att få uppleva glädjen i att det ännu inte är arbetsdag. Genom Åsas egen berättelse går Leifs alkoholmissbruk, hans förluster, förhoppningar och motgångar. Många av oss har nära till tårarna. Och vi förstår hennes glädje över sin pappa som hon älskade då och älskar nu.

Vi som var där fick en dag om barn och uppväxt som grep tag, som berörde och rörde. Minglet framåt sen eftermiddag när dagsprogrammet var avklarat blev en egendomlig upplevelse. När barnen och ungdomarna själva fick utrymme hade de allra flesta gått sin väg! Som en illustration till de många orden under dagen om vikten att lyssna, att verkligen ta sig tid att höra på barn och unga, gapar tomma salar och korridorer.

Inte ens de som är engagerade och bryr sig är alltid där. Men sjöng gjorde bland andra ungdomskören OPQ från Olaus Petri med otrolig precision. Och Örebro kulturskolas Steelpan band spelade så väggarna dansade. De visade sina förmågor för frånvarande vuxna! Idag går konferensen vidare…

Andra bloggar om: Barnrättsakademin, Henning Mankell, Åsa Linderborg, Mig äger ingen, Fattigdom, Medmänsklighet