Lakritsgodis bör man nog inte äta på gudstjänsttid

Idag uppskattar jag särskilt kyrkorummets stillhet och den helighetens närvaro man kan förnimma där. Men vägen dit har varit krokig. Som barn fanns det annat som fångade uppmärksamheten. Egentligen ska man väl inte berätta för mycket av sådant som kan verka vanvördigt men en berättelse kan jag nog dela med mig av...

Efter söndagsskola kommer gudstjänst. I den lilla staden Visby är det lika säkert som amen i kyrkan eller som att söndag följer lördag. Många av barnen får gå hem själva. De håller rätt på varandra. Andra blir hämtade. Föräldrarna litar inte på att barnen verkligen beger sig hem. De kan ju lika gärna förirra sig upp i något torn i ringmuren eller få för sig att de likt bergsklättrare i Nepal ska besegra en ruin.

Vissa söndagar kommer mamma till kyrkan och vi tre rödhåriga pojkar får den stora glädjen att sitta alldeles stilla under gudstjänstens evighetslånga predikningar med obegripliga ord framsagda på ett sätt som vi blir experter på att härma. Vi turas om att låta som predikanten från Eskilstuna. - Vii ska iinte ha nåågoot pliirrepliirr i garderooben. Såå siitt iiinte däär som nåågra niiickedockor! Och vi gör som vår egen pastor, och många med honom, gjorde. Vi nickar instämmande gång på gång.

Familjens plats är mitt i kyrkan, fem-sex bänkar räknat framifrån. Vi sitter till höger i den nästan kvadratiska Visby metodistkyrka. Solen slösar värme över oss besökare. Strålarna blir synliga genom dammet som dansar och leker till Guds ära. Alltid något att titta på under tiden. Man kan förstås studera rövaren på korset som hänger till vänster i den tredelade altartavlan. Han skulle få följa med direkt till himmelriket. Ungefär som att gå direkt i fängelse, fast tvärt om, utan att passera gå.

Genom kyrkans höga fönster kan man inte se ut. Synintrycken från världen ska inte få störa, inte just då. Men en och annan bil dundrar förbi på kullerstenarna och vi brukar räkna hur många som kör förbi just den dryga timmen.

Psalmerna sjungs frejdigt. Farbror Lennart spelar inte släpigt trots att han är blind. Hur kan kan hantera orgeln smyger vi ibland upp på läktaren för att studera. Men man tröttnar. Som barn får man ibland nog. Först under predikan kommer mina gäspningar ganska tätt och jag kniper mig i låret för att inte somna. Det blir röda märken. Ibland roar sig min några år yngre bror Pelle genom att gång på gång köra sin sylvassa armbåge i sidan på mig. Han tycker det låter så lustigt när en bror stönar. Smärtan håller mig vaken genom många gudstjänster.

En söndag sticker ovanligt nog min 12 år gamle storebror Olle fram en tändsticksask och väser - Ska du ha lite lakrits? Jag trillar nästan av bänken. Bjuder han frivilligt mig på lakrits i kyrkan? Ingen normalklok och förnuftig människa tackar nej till erbjudande om godsaker under en evighetslång söndagsgudstjänst.

- Du får bara ta en, säger han och öppnar tändsticksasken. Lakritsen är mörksvart och skuren i små bitar. Färgen påminner om Salt i sol, salmiaktabletterna. Jag tar en bit och stoppar i munnen. Ljuvligt, lakrits är härl.... Men vad är det som händer? Smaken är falsk, förändras. Det blir svidande pepparstarkt i munnen. Är det skämtgodis? Nu är det bara äckligt, outhärdligt beskt och frätande. Kris!

Trots att det är gudstjänst tvingas jag spotta och fräsa. Lakritsen far ut på golvet. Flera handväskor vänder sig om och stirrar strängt på mig. En säger till och med – Nu får ni vara tysta, och ser uppfordrande på mamma som om det är hon som fräser och spottar. Kanske är det så att det Bibeln berättar om illgärningar inte bara drabbar barn och deras avkomma utan går igen även på föräldrar och deras föräldrar?

Jag reser mig och går värdigt genom kyrkan mot utgången. Ut genom en dörr och in till höger genom en annan och där, inklämd under läktartrappan, finns en kombinerad minimal toalett och städskrubb. Jag sköljer, gurglar och fräser, gång på gång. Till slut känner jag att tungan ännu finns kvar i munnen.

På golvet vid min plats i kyrkan ligger en liten bit tuggtobak av värsta slag. När jag kommer in fnissar Olle högt. Pelle håller handen för munnen för att ingen ska höra hur roligt han har. Pelle pyser och fnittrar. Oberörd sätter jag mig mellan Olle och Pelle. Så böjer jag mig ner liksom för att plocka upp lakrits-tobaken - men jag låtsas bara. Istället hugger jag med kraft tänderna tvärs över Olles nakna knä. Ridån går upp. Olles skrik överröstar pastorn. Mammas rop överröstar Olle. Och min förtjusning lägger sig överst som grädde på denna ljudtårta.

I örat lyfts jag ut ur kyrkan. Olle släpas i armen. Vi protesterar. Alla, varenda en, vänder sig fördömande om och ser på oss syndare som stört ordningen i templet. De ser ut att tänka att nu skulle Jesus varit här för då hade de där som stör likt månglare åkt ut för länge sedan.

Utanför kyrkan tas vi i upptuktelse. Stormen bedarrar snart eftersom jag skyddar Olle om tobaken och menar att jag satt i halsen på det mest förskräckliga sätt och faktiskt höll på att kvävas. Han låtsas inte om att han har huggtandsmärken i knäskålen utan bedyrar att han inte kunde veta att jag skulle börja hosta och bete mig. Vi benådas och får förmånen att återvända för att avnjuta gudstjänstens slut. Mot tysthetslöfte som inte avges alldeles frivilligt. Men jag stönar i alla fall högljutt när en vass armbåge nästan omedelbart körs in i revbenen. - Vad gjorde ni, frågar lillebror utan att få svar. När gudstjänsten är slut kommenterar ingen vad som hänt. Men gudstjänstdeltagarna ser på oss som något katten släpat in.

Senare, när vi ätit söndagsmiddag halar morfar skräddaren upp sin tjocka portmonnä och säger – Här har ni så ni kan gå på bio. Tre biljetter på biografen Hansa till en matinéföreställning med Errol Flynn som Robin Hood får oss att glömma förmiddagen. Pelle kör gång på gång armbågen i min sida och väser -Vad gör han så för, eftersom handlingen inte alltid passar småungar. Olle som köpt en tablettask, Salt i sol, han bjuder. Jag vill faktiskt inte ha. Man vet aldrig vad han gjort med lakritsen.

Mer om söndagsskolan hittar Du här.