Krönta med lätta hattar

I ett gammalt album fann jag bilden. Av de sju damerna som gått till fotografen. Atelier Davidson i Wisby. För att föreviga sig. Tillsammans. Ingen anteckning om vilka de var. Ingen notering om anledningen. Bara denna bild. Repig. Gömd bland många andra. Till synes utan samband.

Det är då jag tycker mig känna igen henne. Kvinnan, nummer två från vänster. Är det inte? Kan det verkligen vara? Mormor Agnes? Agnes Selinda Ottilia Karlsson, f Samuelsson. Som ung i hemstaden Visby? Jo visst är det väl det. Hon och hennes kamrater. Väninnor.

Allvarliga och uppsträckta blickar de in i kameran. Nästan. De flesta betraktar något strax till höger om kameran (från damernas sida sett). Fotografens uppsträckta hand möjligen?

Visst är flera av dem näst intill sammanbitna. Inte uppsluppna eller glättigt upprymda. Kanske är de överväldigade av det högtidliga tillfället? Iklädda sina tunga dräkter som skulle duga att promenera i, även när det var kallt. När vinden låg på från Östersjön. Krönta är de, dessa rakryggade kvinnor. Med lätta och skira hattar.

Så fel man kan ha fast det blir rätt

I trängseln vid Almedalen skymtar jag en gammal bekant. Men blir osäker, och går fram och frågar. Hej, Du verkar så bekant. Är det du som är XX? Han ser smått förvånad på mig, smilar och säger att förnamnet var rätt, men dessvärre är han en helt annan person.

Man kan ta fel. Och det gjorde jag. Tänker så att det hade verkligen varit roligt att återse min gamla klass- och skolkamrat som jag nog inte sett på 40 år.

Några minuter senare tränger jag mig fram i vimlet i Hästbacken (berömd gata i Visby) och där kommer XX. På riktigt! Jag återger mitt försök att hälsa på honom fast det var fel person. Det blir en stunds komprimerad rekapitulation av de gångna åren. Adresser byts och vi vandrar vidare.

C-B berättar minnen

Har nu hört Carl-Bertil (min far, snart 93) berätta om sitt liv på Gotlands Radio (36 minuter inklusive musik). Han föddes i juni 1917 på Bottängen i Roma. Hans far, Oscar Stenström, var med och startade pingströrelsen på Gotland.

Bland annat återger han hur hans rena händer blev anledningen till att han blev kock på officersmässen under beredskapstiden! Och en liten historia blir det om Eric Ericson och hans damtrio med Nita, Vera och Igge...

Och intressant är berättelsen om dagen då han sa upp sig från Företagarföreningen och gick in i arbetslösheten. Men han fick (samma dag) tre nya jobberbjudanden. Unikt är också bakgrunden till skapandet av en enda gotländsk kommun och avskaffandet av Gotlands läns landsting. Och kampen mot statens snålhet vid hamnbygget och det sega elförhandlingarna med regeringen tål minsann också att höra om.

Ett stycke intressant Gotlands- och Visbyhistoria.

Här finns andra inslag med C-B Stenström: Om Bergman

Drotten - en ruin och en båt

En Gotlandsbåt har genom åren burit namnet Drotten. Därtill finns det en Drottens kyrkoruin i Visby. Den heter i handlingarna "ecclesia Sancti Trinitaris".

Den är troligen byggd under mitten av 1200-talet. Men det har också funnits teorier om att den påbörjades redan under 1100-talet.

Drott är ett ord för konung, höfding, härskare; förr äfv. allmännare: stor­man, herreman (SAOB). Guds drotten, som hos Heidenstam, skulle då var liktydigt med Herren Gud.

Nutida Visbyturister lägger naturligtvis märke till att det lilla huset i ruinens skugga inte längre finns kvar. Personen med ryggen mot fotografen, förmodligen placerad där för att ge perspektiv och en aning om storlek, har lämpligt nog ställt sig under skylten Conditori.

Hälsningen på detta vykort skickat till en fabrikör i Stockholm 1904 är: Har väldigt lifvadt och gladt Både dag och natt. Hälsningar...

Gotlänningarna vinkade när turisterna for

Drotten lämnar på detta vykort Visby hamn fylld med "glada semesterfirare". Och kvar på kajen står avskedskommittén, gotlänningar som kommit för att vinka av fartyg och resenärer. I dag är hamnen fylld av glassätare och restauranggäster som på avstånd ser färjorna komma och gå, men utan att höja på några ögonbryn.

Bilden är smått dramatiskt komponerad. Drotten lämnar Visby mellan två andra fartyg, och skapar nästan en illusion som vore de en konvoj på väg. Ock skarorna på kajen ökar intensiteten. Händer som vinkar. Människor längst ut på kajkanten. Och man upptäcker snart flera cyklar och en bil...

Kanhända fäste man förr sig snabbare och lättare för varandra? En främling var alltid välkommen och bjöds in att för en tid dela ens liv. Omvittnad är den forna gotländska gästfriheten mot sommargäster och turister. Särskilt cykelburna besökare kunde välkomnnas in på vilken gård som helst. Även om "fastlänningarna" inte förstod ett ord av vad husfolket sa begrep de att de betraktades som ärade gäster.

Det grundläggande förtroendet och öppenheten har sedan dess retirerat. Öborna har krupit längre in i sina hus och stugor. Larmet på stadens gator tycks aldrig tystna under en tre-fyra sommarmånader.

Turismen har blivit en massindustri som sätter sina tydliga spår både i Visby innerstad och i landskapet. Särskilt längs kusterna märks exploateringen sommartid. Men kontratserna är stora. Vintertid tystnar ön rejält. Som när innerstadens gator månad efter månad tycks vila. Där är det ganska öde. Då och där förstår man vidden av den förändring som ägt rum. Men snart nog kommer väl fyndiga entreprenörer på hur man ska nyttiggöra och utnyttja tystnaden. Besök Visby - en stillhetens stad, en ny vinteroas!

Fortfarande är sjöfarten en livlina. Hur det blir nu när Destination Gotland, som fått koncession på Gotlandstrafiken, ska konkurrensutsättas vet man knappast. Men med rätta oroar gotlänningarna sig för att deras "landsväg" ska bli ännu dyrare.

Broar till en större värld

Det tvåmotoriga planet Saab Scandia med 32 sittplatser. Än en gång på ett vykort. Detta är utgivet av SAS.

Elegant och stiligt. Med ett sådant plan kunde man snabbt förflytta sig från Visby till Bromma och därefter få möjligheten att besöka centrala Stockholm. I de imponerande höghusen, i Kungstornen, fanns hissar med hissskötare som trotsade all beskrivning. Och på NK, ett stenkast därifrån, fick man som barn preimäråka den märkliga uppfinningen: rulltrappa. Sedan blev det thé och kakor. Båda dessa, för en gotländsk sork, nya begivenheter blev som en logisk fortsättning på den redan övermänskliga upplevelsen av flyga! Undrar vad som ger nutidens barn motsvarande hisnade känsla...

Gotland kunde inte längre ligga isolerat och infruset i Östersjön. Det gavs andra möjligheter. Ön bands närmare samman med ett avlägset fastland, fick nya broar till en större värld.

För mig var sjöfarten långt värre än flygfarten. På sjön jagades man av sjösjukan som aldrig tycktes ta slut. Porslin ramlade ur sina skåp och matsalens stolar som stod fjättrade med kedjor försökte ständigt slita sina bojor. I jämförelse var den korta flygresan en befriande och exalterande erfarenhet. Fortfarande föredrar jag flyget!

Vykort och kommunikationer

Närmast stängslet sitter han med blicken fäst vid den stora metallfågeln. Vykortet från 50-talet visar Nial Viking LN-KLK, ett Saab 90 Scandia, ett plan som flög för SAS mellan den 5 mars 1951 och den 1 oktober 1957.

Detta blogginlägg får bli en särskild sommarhälsning till alla vänner av gotländska vykort. I sommar missar jag den årliga kortträffen för entusiasterna och samlarna vid Fridhem och Högklintsviken.

Det kunde varit jag eller någon av mina bröder som sitter där vid stängslet. För så har vi suttit många gånger, förväntansfulla och upprymda. Regelbundet åkte vi till flygplatsen för att välkomna plan och resenärer. Ofta utan att vi väntade besök. Ibland uppenbarade sig planen direkt ur solen. Eller sjönk ner genom molnen som en strimma av silver. Och mullret när planet rusade iväg för att kasta sig mot höjderna övergick allt vi hade hört. Otroligt. Vilka märkliga tekniska underverk! Hade man tur försåg vänliga föräldrar dessutom sina barn med en sockerdricka under skådespelet.

På Gotland, i Visby, var transporterna ett folknöje. Hela min barndom under femtiotalet samlades skaror vid färjan för att se den komma eller gå. Och vi vinkade åt alla, som vore vi svultna och isolerade öbor i väntan på tecken på att något fanns därute bortom hotisonten, ett bevis på att världen var större. Långt upp i tonåren stod vi på kajen, vinkade, sjöng och hurrade, vänligt välkomnande öbor och infödingar. Särskilt skolresorna från Stockholm under senvår och försommar lockade oss yngre ner till hamnen och båtarna.

Procedurerna vid angöring och avfärd följdes noga av kunniga åskådare. Ett misslyckat kast kommenterades som en sämre sportprestation. Ja, framför allt de mäktiga lastningsmomenten blev till folklig underhållning. Hamnarbetarna använde länge lyftkran och fäste tjocka rep runt däcken. Vi beundrade den skicklighet med vilken man hissade upp bilar, svängde dem över relingen och sänkte ner dem i båtens innanmäten.

Att båt och flyg har med kommunikation att göra förstår man eftersom de binder samman olika platser med varandra och erbjuder möten, utbyte och förflyttning. Så blir transportmedlet själv ett slags kommunicerande kärl.

SAOB redogör för att ordet kommunicera kan betyda: förhållande(t) l. möjlighet(en) att färdas l. att transportera varor l. post o. dyl. l. att medelst telegraf l. telefon o. d. sända medde­landen mellan olika orter, samfärdsel, förbin­delse (se d. o. 1 c); äv: trafik, färdsel; äv. kon­kret: samfärdsmedel, samfärdsled; i konkret anv. numera nästan bl. i pl;

Denna dag reser jag inte. Jag kommunicerar genom att i stället skicka mitt vykort vidare med hjälp av bloggen...

Lakritsgodis bör man nog inte äta på gudstjänsttid

Idag uppskattar jag särskilt kyrkorummets stillhet och den helighetens närvaro man kan förnimma där. Men vägen dit har varit krokig. Som barn fanns det annat som fångade uppmärksamheten. Egentligen ska man väl inte berätta för mycket av sådant som kan verka vanvördigt men en berättelse kan jag nog dela med mig av...

Efter söndagsskola kommer gudstjänst. I den lilla staden Visby är det lika säkert som amen i kyrkan eller som att söndag följer lördag. Många av barnen får gå hem själva. De håller rätt på varandra. Andra blir hämtade. Föräldrarna litar inte på att barnen verkligen beger sig hem. De kan ju lika gärna förirra sig upp i något torn i ringmuren eller få för sig att de likt bergsklättrare i Nepal ska besegra en ruin.

Vissa söndagar kommer mamma till kyrkan och vi tre rödhåriga pojkar får den stora glädjen att sitta alldeles stilla under gudstjänstens evighetslånga predikningar med obegripliga ord framsagda på ett sätt som vi blir experter på att härma. Vi turas om att låta som predikanten från Eskilstuna. - Vii ska iinte ha nåågoot pliirrepliirr i garderooben. Såå siitt iiinte däär som nåågra niiickedockor! Och vi gör som vår egen pastor, och många med honom, gjorde. Vi nickar instämmande gång på gång.

Familjens plats är mitt i kyrkan, fem-sex bänkar räknat framifrån. Vi sitter till höger i den nästan kvadratiska Visby metodistkyrka. Solen slösar värme över oss besökare. Strålarna blir synliga genom dammet som dansar och leker till Guds ära. Alltid något att titta på under tiden. Man kan förstås studera rövaren på korset som hänger till vänster i den tredelade altartavlan. Han skulle få följa med direkt till himmelriket. Ungefär som att gå direkt i fängelse, fast tvärt om, utan att passera gå.

Genom kyrkans höga fönster kan man inte se ut. Synintrycken från världen ska inte få störa, inte just då. Men en och annan bil dundrar förbi på kullerstenarna och vi brukar räkna hur många som kör förbi just den dryga timmen.

Psalmerna sjungs frejdigt. Farbror Lennart spelar inte släpigt trots att han är blind. Hur kan kan hantera orgeln smyger vi ibland upp på läktaren för att studera. Men man tröttnar. Som barn får man ibland nog. Först under predikan kommer mina gäspningar ganska tätt och jag kniper mig i låret för att inte somna. Det blir röda märken. Ibland roar sig min några år yngre bror Pelle genom att gång på gång köra sin sylvassa armbåge i sidan på mig. Han tycker det låter så lustigt när en bror stönar. Smärtan håller mig vaken genom många gudstjänster.

En söndag sticker ovanligt nog min 12 år gamle storebror Olle fram en tändsticksask och väser - Ska du ha lite lakrits? Jag trillar nästan av bänken. Bjuder han frivilligt mig på lakrits i kyrkan? Ingen normalklok och förnuftig människa tackar nej till erbjudande om godsaker under en evighetslång söndagsgudstjänst.

- Du får bara ta en, säger han och öppnar tändsticksasken. Lakritsen är mörksvart och skuren i små bitar. Färgen påminner om Salt i sol, salmiaktabletterna. Jag tar en bit och stoppar i munnen. Ljuvligt, lakrits är härl.... Men vad är det som händer? Smaken är falsk, förändras. Det blir svidande pepparstarkt i munnen. Är det skämtgodis? Nu är det bara äckligt, outhärdligt beskt och frätande. Kris!

Trots att det är gudstjänst tvingas jag spotta och fräsa. Lakritsen far ut på golvet. Flera handväskor vänder sig om och stirrar strängt på mig. En säger till och med – Nu får ni vara tysta, och ser uppfordrande på mamma som om det är hon som fräser och spottar. Kanske är det så att det Bibeln berättar om illgärningar inte bara drabbar barn och deras avkomma utan går igen även på föräldrar och deras föräldrar?

Jag reser mig och går värdigt genom kyrkan mot utgången. Ut genom en dörr och in till höger genom en annan och där, inklämd under läktartrappan, finns en kombinerad minimal toalett och städskrubb. Jag sköljer, gurglar och fräser, gång på gång. Till slut känner jag att tungan ännu finns kvar i munnen.

På golvet vid min plats i kyrkan ligger en liten bit tuggtobak av värsta slag. När jag kommer in fnissar Olle högt. Pelle håller handen för munnen för att ingen ska höra hur roligt han har. Pelle pyser och fnittrar. Oberörd sätter jag mig mellan Olle och Pelle. Så böjer jag mig ner liksom för att plocka upp lakrits-tobaken - men jag låtsas bara. Istället hugger jag med kraft tänderna tvärs över Olles nakna knä. Ridån går upp. Olles skrik överröstar pastorn. Mammas rop överröstar Olle. Och min förtjusning lägger sig överst som grädde på denna ljudtårta.

I örat lyfts jag ut ur kyrkan. Olle släpas i armen. Vi protesterar. Alla, varenda en, vänder sig fördömande om och ser på oss syndare som stört ordningen i templet. De ser ut att tänka att nu skulle Jesus varit här för då hade de där som stör likt månglare åkt ut för länge sedan.

Utanför kyrkan tas vi i upptuktelse. Stormen bedarrar snart eftersom jag skyddar Olle om tobaken och menar att jag satt i halsen på det mest förskräckliga sätt och faktiskt höll på att kvävas. Han låtsas inte om att han har huggtandsmärken i knäskålen utan bedyrar att han inte kunde veta att jag skulle börja hosta och bete mig. Vi benådas och får förmånen att återvända för att avnjuta gudstjänstens slut. Mot tysthetslöfte som inte avges alldeles frivilligt. Men jag stönar i alla fall högljutt när en vass armbåge nästan omedelbart körs in i revbenen. - Vad gjorde ni, frågar lillebror utan att få svar. När gudstjänsten är slut kommenterar ingen vad som hänt. Men gudstjänstdeltagarna ser på oss som något katten släpat in.

Senare, när vi ätit söndagsmiddag halar morfar skräddaren upp sin tjocka portmonnä och säger – Här har ni så ni kan gå på bio. Tre biljetter på biografen Hansa till en matinéföreställning med Errol Flynn som Robin Hood får oss att glömma förmiddagen. Pelle kör gång på gång armbågen i min sida och väser -Vad gör han så för, eftersom handlingen inte alltid passar småungar. Olle som köpt en tablettask, Salt i sol, han bjuder. Jag vill faktiskt inte ha. Man vet aldrig vad han gjort med lakritsen.

Mer om söndagsskolan hittar Du här.