Kritiskt tänkande kritiseras i kyrkan

Kritiskt tänkande står högt i kurs. Särskilt inom skolan, åtminstone på läroplanernas papper. Här några vägledande citat ur läroplanen för gymnasieskolan där man anger att eleverna ska kunna

”använda sina kunskaper som redskap för att

– formulera, analysera och pröva antaganden och lösa problem,

– reflektera över sina erfarenheter och sitt eget sätt att lära,

– kritiskt granska och värdera påståenden och förhållanden, och

– lösa praktiska problem och arbetsuppgifter…”

På ett annat ställe i samma läroplan skriver man om elevers förmåga ”att kritiskt granska och bedöma det han eller hon ser, hör och läser för att kunna diskutera och ta ställning i olika livsfrågor och värderingsfrågor…”

Till sist några ord ur skrivningen kring samhällsvetarprogrammet i gymnasieskolan: ”Utifrån studier av samhällsfrågor ska utbildningen ge eleverna möjlighet att utveckla ett vetenskapligt och kritiskt förhållningssätt. I detta ingår att kunna avgöra om på-ståenden är grundade på fakta och att kunna urskilja värderingar i olika typer av källor. Utbildningen ska därför utveckla elevernas förmåga att söka, sovra och bearbeta infor­mation med källkritisk medvetenhet”.

I vårt samhälle fostras de unga till att vara kritiskt tänkande, värderande och ifrågasättande. Men gång på gång ka de som tänker och skriver texter där det finns kyrkokritik blir uppläxade för sin illojala och destruktiva inverkan. De som avvisar kritiken mot kyrkan brukar kalla den illvillig, orättvis och försöka placera den i en tradition eller ett kyrkligt läger som man tror sig kunna utdefiniera utifrån någon slags majoritetsposition gentemot en kritiska minoritet. Att de själva också är ifrågasättande och kritiska lägger de sällan märke till. Skillnaden är att de nöjer sig med att kritisera kritiken.

Tanken på en kritisk solidaritet med kyrkan tycks inte vara möjlig för dem som kritiserar kyrkokritiken. Är man kritisk är man avståndstagande, tycks man förutsätta. Min reaktion är att de som inte orkar eller gitter tänka särskilt kritiskt kring sin egen kyrkas inriktning, dess styrning och ledning, dess organisation.

De som är kritiska t ex mot handboksarbetet och hur det handlagts eller centraliseringsprojektet som övertalande kallades Närhet och samverkan eller som påpekar olämpligheten i sekulära organisationers inflytande över kyrkan eller den fläckvis mycket omfattande bristen på tydlighet vad gäller tro, bekännelse och lära får höra att de förstör och talar illa om kyrkan, att de borde hålla tyst och istället glädjas över allt det fina som den kyrkliga apparaten  åstadkommer. Så mycket är alltså det kritiska tänkandet värt, det förhållningssätt som vi och vårt samhälle omhulda, som man undervisar om och inkultureras i. Vi älskar kritik i teorin, men i praktiken bör kritikerna tiga still för sämjans och den goda stämningens skull. Annars kan ju människor få för sig at allt inte står väl till i kyrkan. Och något värre verkar de som kritiserar kritikerna inte kunna tänka sig.

Nu är kritik ett sätt att uttrycka omsorg och kärlek. Det vill jag med eftertryck hävda. Det man inte bryr sig så mycket om, det kan få passera utan att man engagerar sig eller skärskådar det. Så man ska inte tro att det bara är hälsan som tiger still. Det gör också de som behandlar kyrkans organisation, dess styrning och ledning, som om det vore dem likgiltig