Tända ljus värmer

Kyrkogårdarna ska lysa av tända lyktor. Våra gravar förser vi inte med elslingor och glödlampor i regnbågens färger. Vi tänder helst levande ljus för våra döda. Ljusen som flimrar i natten påminner om det eviga ljus som lyser för våra döda. Vi sänder uppståndelsesignalen: ljuset (Jesus säger: Jag är världens ljus) segrar över mörkret, livet över döden.

På kort tid har seden att smycka våra dödas gravar inför vintern fått sin tyngdpunkt i allhelgonahelgen. Kyrkogården, denna stad av döda, lyser då som en fyrbåk i natten. De dödas vilorum, som människor skytt om natten, förvandlas till mötesplats. Vore det inte för vårt kalla klimat skulle vi snart ta nästa steg. Vi skulle stanna länge på kyrkogården. Men i allhelgona på våra breddgrader är det inte så tilltalande att ta med en matkorg till gravarna, som våra ortodoxa vänner kan göra i sydligare länder, och så i en synlig måltid räkna in de döda i vår gemenskap. 

Ofta, mycket ofta, har jag de senaste åren tänt ljus på en grav. Där står man med sin saknad. Ibland alldeles övermannad. Saknaden och sorgen kramar orken ur en. Det är som en extra tyngd, ett svart hål eller en stor köld. Det klena ljuset, trotsigt i solljus och utmanande i svarta natten, lyser för den döde som vigts till vila med tro och förtröstan på det eviga livet hos Gud. Det tända ljuset pekar uppåt och lyser upp just här för att det inte ska vara så mörkt, så övergivet, så kallt, tänker jag ibland. Som värmekälla är ett gravljus inte mycket. Men själva tanken värmer oss, vi som tänder ljus. Även om det inte förändrar något för våra döda.

Det är inte fel att tända ljus också för sin egen skull. Bara att se det tända ljuset tycks värma åtminstone min ofta frusna själ. Dessutom: vårt sorgemörker behöver ljus, allt ljus det kan få. Det lyser för alla goda minnen. Och tårar måste få blandas med leenden och skratt. När sorgen är ny ter det sig oftast helt omöjligt – men på sikt vet vi att det kan bli så. Minns du när han... Så roligt det var när hon... Så fint vi hade det...

Slutorden får Ylva Eggehorn som i psalm 256 ger ord mitt i sorgen: Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd. I sanden finns det spår.