Valprövningsnämnden har i början av februari 2011 ännu inte beslutat om det ska bli omval i Örebro. Valresultatet dröjer. Det i sig är en skandal. Med så läng väntatid hamnar ju det politiska livet i ett låst läge. Valet är så att säga oavgjort i väntan på att det ska bli ett avgörande. Handlingskraften reduceras, viljan att fatta långtgående beslut begränsas.
Beslutet lär ska komma i nästa vecka! Om man då beslutar om ett omval i en valkrets kommer man att behöva en hel del förberedelsetid. I rimlighetens namn bör det också finnas utrymme för en tids kampanjande för att på nytt berätta för väljarna vad de olika partierna vill. Läget är ju våren 2011 inte detsamma som hösten 2010. Valet ska organiseras och en valdag utses då omvalet ska genomföras. Rölsträkning, fastställande av valresultat med ny överklagandetid. Det är mycket nu, men allt detta bör man kunna ordna.
Frågan är när ett nytt valresultat kan träda i funktion? Till sommaren? I början på hösten ett år efter det ursprungliga valet? Det är ovärdigt en fungerande demokrati att inte kunna granska överklaganden och fatta beslut inom några månader.
Till det positiva hör att de vanliga antagonistiska tomngångarna under mellantiden fått vika för ett interimsstyre av samarbetskaraktär. Förhoppningsvis leder detta vidare till att det politiska klimatet blir mildare och viljan till blocköverskridande och breda lösningar ökar.
Situationen i Örebro avhandlas nu och då i pressen. Här i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet och t ex i Uppsala Nya Tidning. Läs även Staffan Wermes blogg.
Den som vill informera sig och veta mer kan besöka Valmyndigheten på nätet. Och där hos Valprövningsnämnden kan man följa de beslut som faktiskt tagits efter förra årets val, ja sedan 1975 går det att följa nämndens avgöranden.
Visar inlägg med etikett Örebro. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Örebro. Visa alla inlägg
03 februari 2011
20 november 2008
Kultur är mycket mer
Artikeln nedan är publicerad i dagens Nerikes Allehanda som svar på ett mot lokalkulturen kritiskt inlägg. Artikeln blir möjligen för flitiga stillsam-läsare en sorgligt tröttsam upprepning av tankar som redan funnits på min blogg. Men ibland behöver jag vrida och vända på tankarna innan de går in i papperstidningens värld. Så håll till godo eftersom Nerikes Allehanda inte har det goda omdömet att på nätet lägga ut viktiga texter från värdefulla avdelningar som kultur, debatt och ledarsidor. Men de bättrar sig nog om vi tjatar...?
Kulturen lever inte bara på scener, estrader och i salonger
En orättvis betraktelse blir det om man jämför storstadens kulturutbud med vad en stad som Örebro kan erbjuda. Huvudstaden kommer alltid att slå en provinsstad. Publikunderlaget i Stockholm är utan jämförelse. Dramaten, Operan, Museerna och många andra kulturinstitutioner som finns till för hela landet ligger där. Och de statliga stöden bär dem alla.
Ändå erbjuder Örebro mycket mer än vad man i debatten vill tillstå. Teatermässigt blir jämförelsen extra orättvis. Länsteaterns föreställningar, om än för få, når ofta framgång. Privatteatrar bär sig knappast i landsorten. Trots det har Flackrevyn kunnat tävla med de stora publikmagneterna. Tar man med Stockholmspublikens pendlingstid till sitt utbud i centrala staden så borde vi kunna räkna in städer som Karlstad, Västerås och Linköping i jämförelsen! Och då har vi ett riktigt större utbud att tillgå. Ett mellansvenskt teaterprogram kanske kunde ordnas?
Det finns mer. Örebro har t ex en imponerande konsthall och några framåt gallerier. Och en vital litterär tradition som blir synlig i en egen bokmässa. Universitetets föreläsningsserier heter duga, liksom övrigt lokalt utbud av program och föreläsningar.
Under de senaste åren har Svenska kyrkan erbjudit mängder av kulturevenemang. Föredrag och cafékvällar finns att tillgå. Och vad sägs om musiken i Olaus Petri kyrka där flera av de stora oratorierna och klassiska mästerverken har uppförts under en lång följd av år. Eller de 24 orgel- och körkonserter med Bachs samlade orgelmusik i samma kyrka som Ulf Samuelsson för några år sedan gladde en mycket stor publik med. Tänk även på utbudet i Nikolai kyrka: konserter, lunchmusik och lördagsorgel. Församlingsexemplen kan mångdubblas. Kyrkan har ett enormt kulturutbud och med hög kvalitet!
Kultur beskådas inte enbart utan utövas också. I min församling samlas varje vecka drygt 150 korister i alla åldrar! Här firar dessutom många sin gudstjänst med texter och former som stiger oss till mötes ur kultur- och religionshistorien. Tala om levande kultur!
Människor möts i folkrörelser, studieförbund och sällskap till studier och fördjupning. Det läses och diskuteras. Det finns en imponerande mångfald av föreningar som jobbar med kultur. Tänk bara på alla föreningar med rötterna i andra kulturer!
Evenemangskulturen utgör en liten del av ett större kulturliv. Kyrkorna kan tjäna som exempel på kulturella sammanhang. Och det är i människors egna kulturella aktivitet som vi i en större landsortsstad kan hävda oss med råge – i det som mobiliserar människor till eget skapande. Då är man inte konsument. Man är inte objekt - utan subjekt, aktiv och skapande. Då erbjuds växt och mognad.
Efter detta försvar av den lokala kulturen vill jag ändå stämma in i skribentens förhoppning att MER måste satsas på kulturlivets utökning och uppbyggnad. Och för att lyckas får vi aldrig glömma att kultur är så oändligt mycket mer än det som sker inför en betalande publik på scener, estrader och i salonger.
Kulturen lever inte bara på scener, estrader och i salonger
En orättvis betraktelse blir det om man jämför storstadens kulturutbud med vad en stad som Örebro kan erbjuda. Huvudstaden kommer alltid att slå en provinsstad. Publikunderlaget i Stockholm är utan jämförelse. Dramaten, Operan, Museerna och många andra kulturinstitutioner som finns till för hela landet ligger där. Och de statliga stöden bär dem alla.
Ändå erbjuder Örebro mycket mer än vad man i debatten vill tillstå. Teatermässigt blir jämförelsen extra orättvis. Länsteaterns föreställningar, om än för få, når ofta framgång. Privatteatrar bär sig knappast i landsorten. Trots det har Flackrevyn kunnat tävla med de stora publikmagneterna. Tar man med Stockholmspublikens pendlingstid till sitt utbud i centrala staden så borde vi kunna räkna in städer som Karlstad, Västerås och Linköping i jämförelsen! Och då har vi ett riktigt större utbud att tillgå. Ett mellansvenskt teaterprogram kanske kunde ordnas?
Det finns mer. Örebro har t ex en imponerande konsthall och några framåt gallerier. Och en vital litterär tradition som blir synlig i en egen bokmässa. Universitetets föreläsningsserier heter duga, liksom övrigt lokalt utbud av program och föreläsningar.
Under de senaste åren har Svenska kyrkan erbjudit mängder av kulturevenemang. Föredrag och cafékvällar finns att tillgå. Och vad sägs om musiken i Olaus Petri kyrka där flera av de stora oratorierna och klassiska mästerverken har uppförts under en lång följd av år. Eller de 24 orgel- och körkonserter med Bachs samlade orgelmusik i samma kyrka som Ulf Samuelsson för några år sedan gladde en mycket stor publik med. Tänk även på utbudet i Nikolai kyrka: konserter, lunchmusik och lördagsorgel. Församlingsexemplen kan mångdubblas. Kyrkan har ett enormt kulturutbud och med hög kvalitet!
Kultur beskådas inte enbart utan utövas också. I min församling samlas varje vecka drygt 150 korister i alla åldrar! Här firar dessutom många sin gudstjänst med texter och former som stiger oss till mötes ur kultur- och religionshistorien. Tala om levande kultur!
Människor möts i folkrörelser, studieförbund och sällskap till studier och fördjupning. Det läses och diskuteras. Det finns en imponerande mångfald av föreningar som jobbar med kultur. Tänk bara på alla föreningar med rötterna i andra kulturer!
Evenemangskulturen utgör en liten del av ett större kulturliv. Kyrkorna kan tjäna som exempel på kulturella sammanhang. Och det är i människors egna kulturella aktivitet som vi i en större landsortsstad kan hävda oss med råge – i det som mobiliserar människor till eget skapande. Då är man inte konsument. Man är inte objekt - utan subjekt, aktiv och skapande. Då erbjuds växt och mognad.
Efter detta försvar av den lokala kulturen vill jag ändå stämma in i skribentens förhoppning att MER måste satsas på kulturlivets utökning och uppbyggnad. Och för att lyckas får vi aldrig glömma att kultur är så oändligt mycket mer än det som sker inför en betalande publik på scener, estrader och i salonger.
17 november 2008
Kulturell storstad mot landsbygd
Storstaden versus landsorten är en uråldrig motsättning. Avundsjuka och mindrevärdesupplevelser kan höra hemma där. I den stora metropolen finns utbudet och mångfalden, valfrihet och rikedom tycks man tro. I provinsen är det just provinsiellt. Det partikulära är väl inte något negativt utan fastmer en tillgång? Kultur är inte heller reserverat för yrkesmänniskor och professionella utövare. Den breda odlingen engagerar de många, just i de lokala sammanhangen.
Kulturutbudet i en storstad som Stockholm eller Helsingfors, kan det på något rättvisande sätt jämföras med hur det ser ut i Örebro eller i Vasa? Måste man inte först i sitt sinne dra av det som dessa storstäder har just som huvudstäder och nationella centralorter? Statliga pengar till kulturen stannar i högre grad i den stora staden med sina nationella institutioner.
Som gotlänning minns jag föraktet från en del sommargäster. Visby och Gotland dög sommartid med sitt storstadsliknande nöjesliv - men höst och vinter föraktade man ön som isolerad och kulturellt utarmad. Vad man inte visste var att evenemangskulturen med sin konsumtion byttes mot ett sjudande intensivt föreningsliv. Människor som subjekt var aktiva deltagare i gamla gillen och sällskap, i studiecirklar och umgängeskretsar där kultur var en levande beståndsdel.
Så ser det, föreningskris till trots, fortfarande ut utanför de verkliga storstäderna. Man studerar, samtalar och diskuterar, lyssnar till föredrag och deltar i bildningens studiecirklar, man musicerar och läser! Man deltar i folkrörelser och kyrkor, man sjunger och man idrottar, målar och utforskar sina och bygdens rötter.
Inom parentes: Och en förklaring att storstadens synliga kultur blomstrar är just kulturstöd. Benny Marcel sa häromdagen i radio att Svenska kyrkan inte kan få kulturpengar eftersom man inte som huvuduppgift till exempel att producera musik. Så straffas en av de stora kulturproducenterna för att den har mångfald på programmet. Men det är lätt avhjälpt. Vi bildar bidragsberättigade föreningar som inom församlingen (kontraktet eller stiftet) producerar t ex musikföredrag och konserter. En av landets absolut största och mest lokala och vittspridda kulturproducenter står utan bidrag! Kulturrådet behöver tänka om!
Det finns många som är kritiska till hur kulturstöd fördelas. Här ett exempel och här ett annat. Slut på parentesen.
Det är ute i landet det kulturella livet verkligen blomstrar. Det hindrar inte att vi från olika landsändar uppskattar ett besök på Dramaten, Operan eller i våra nationella muséer.
Kulturutbudet i en storstad som Stockholm eller Helsingfors, kan det på något rättvisande sätt jämföras med hur det ser ut i Örebro eller i Vasa? Måste man inte först i sitt sinne dra av det som dessa storstäder har just som huvudstäder och nationella centralorter? Statliga pengar till kulturen stannar i högre grad i den stora staden med sina nationella institutioner.
Som gotlänning minns jag föraktet från en del sommargäster. Visby och Gotland dög sommartid med sitt storstadsliknande nöjesliv - men höst och vinter föraktade man ön som isolerad och kulturellt utarmad. Vad man inte visste var att evenemangskulturen med sin konsumtion byttes mot ett sjudande intensivt föreningsliv. Människor som subjekt var aktiva deltagare i gamla gillen och sällskap, i studiecirklar och umgängeskretsar där kultur var en levande beståndsdel.
Så ser det, föreningskris till trots, fortfarande ut utanför de verkliga storstäderna. Man studerar, samtalar och diskuterar, lyssnar till föredrag och deltar i bildningens studiecirklar, man musicerar och läser! Man deltar i folkrörelser och kyrkor, man sjunger och man idrottar, målar och utforskar sina och bygdens rötter.
Inom parentes: Och en förklaring att storstadens synliga kultur blomstrar är just kulturstöd. Benny Marcel sa häromdagen i radio att Svenska kyrkan inte kan få kulturpengar eftersom man inte som huvuduppgift till exempel att producera musik. Så straffas en av de stora kulturproducenterna för att den har mångfald på programmet. Men det är lätt avhjälpt. Vi bildar bidragsberättigade föreningar som inom församlingen (kontraktet eller stiftet) producerar t ex musikföredrag och konserter. En av landets absolut största och mest lokala och vittspridda kulturproducenter står utan bidrag! Kulturrådet behöver tänka om!
Det finns många som är kritiska till hur kulturstöd fördelas. Här ett exempel och här ett annat. Slut på parentesen.
Det är ute i landet det kulturella livet verkligen blomstrar. Det hindrar inte att vi från olika landsändar uppskattar ett besök på Dramaten, Operan eller i våra nationella muséer.
21 juni 2008
Dragspel och midsommar
En ensam dragspelande man spelar (passande) evergreens på midsommardagen med sin mössa strategiskt placerad på marken (av ödmjukhet och möjligen för att få del av andras överflöd). Men midsommardagen i ett folktomt Örebro verkar inte vara någon god affärsidé. Han vet nog inte mycket om Sverige och svenskarna. De är inte kända för att flanera i centrum när alla affärer är stängda. När regnskuren börjar suckar han och packar ihop.
Är det smart att sända midsommar-tv från Gotland utan översättning? Jag förstod inte mycket, sa damen i kyrkan. Men trevligt var det, fortsatte hon. Vadhandlade det om, undrade hon sedan. Inte för att jag kunde översätta. Jag kan ju bara språkmlodin men inte glosorna. Därför hade jag klokt nog satt på text-tv. Döm om min förvåning när man hoppade mellan att översätta och att återge de gotländska stroferna rakt av. Expressens recension var inte översvallande vänlig.
Visst undrar man hur trevligt det kan vara att lyssna utan att förstå nästan någonting. Som att se på rysk tv utan undertexter. Eller som att spela dragspel för ett folktomt Örebro.
Ainbusk nästan kved fram sin musik och deras lidande berodde nog på att de tvingades spela utomhus i aftonblåsor. Synd eftersom de kan så mycket bättre, särskilt i rätt miljö. Susanne Alfvengren blev ett verkligt fint återseende. Varför ser (och hör) man henne så sällan? Och Göran Ringbom är alltid Göran Ringbom.
Fler program från Gotland vore ändå fint att få. Mer om Lars Jonsson, om ringmurens historia, om de medeltida landsbygdskyrkorna, om dialekten, om Fornsalen och fornminnena, om skatterna, om alla fattiga, om utsattheten utan ett rejält försvar, om konstnärer och varför inte om sommargotlänningar och vinterfastlänningar.
Är det smart att sända midsommar-tv från Gotland utan översättning? Jag förstod inte mycket, sa damen i kyrkan. Men trevligt var det, fortsatte hon. Vadhandlade det om, undrade hon sedan. Inte för att jag kunde översätta. Jag kan ju bara språkmlodin men inte glosorna. Därför hade jag klokt nog satt på text-tv. Döm om min förvåning när man hoppade mellan att översätta och att återge de gotländska stroferna rakt av. Expressens recension var inte översvallande vänlig.
Visst undrar man hur trevligt det kan vara att lyssna utan att förstå nästan någonting. Som att se på rysk tv utan undertexter. Eller som att spela dragspel för ett folktomt Örebro.
Ainbusk nästan kved fram sin musik och deras lidande berodde nog på att de tvingades spela utomhus i aftonblåsor. Synd eftersom de kan så mycket bättre, särskilt i rätt miljö. Susanne Alfvengren blev ett verkligt fint återseende. Varför ser (och hör) man henne så sällan? Och Göran Ringbom är alltid Göran Ringbom.
Fler program från Gotland vore ändå fint att få. Mer om Lars Jonsson, om ringmurens historia, om de medeltida landsbygdskyrkorna, om dialekten, om Fornsalen och fornminnena, om skatterna, om alla fattiga, om utsattheten utan ett rejält försvar, om konstnärer och varför inte om sommargotlänningar och vinterfastlänningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)