Storstaden versus landsorten är en uråldrig motsättning. Avundsjuka och mindrevärdesupplevelser kan höra hemma där. I den stora metropolen finns utbudet och mångfalden, valfrihet och rikedom tycks man tro. I provinsen är det just provinsiellt. Det partikulära är väl inte något negativt utan fastmer en tillgång? Kultur är inte heller reserverat för yrkesmänniskor och professionella utövare. Den breda odlingen engagerar de många, just i de lokala sammanhangen.
Kulturutbudet i en storstad som Stockholm eller Helsingfors, kan det på något rättvisande sätt jämföras med hur det ser ut i Örebro eller i Vasa? Måste man inte först i sitt sinne dra av det som dessa storstäder har just som huvudstäder och nationella centralorter? Statliga pengar till kulturen stannar i högre grad i den stora staden med sina nationella institutioner.
Som gotlänning minns jag föraktet från en del sommargäster. Visby och Gotland dög sommartid med sitt storstadsliknande nöjesliv - men höst och vinter föraktade man ön som isolerad och kulturellt utarmad. Vad man inte visste var att evenemangskulturen med sin konsumtion byttes mot ett sjudande intensivt föreningsliv. Människor som subjekt var aktiva deltagare i gamla gillen och sällskap, i studiecirklar och umgängeskretsar där kultur var en levande beståndsdel.
Så ser det, föreningskris till trots, fortfarande ut utanför de verkliga storstäderna. Man studerar, samtalar och diskuterar, lyssnar till föredrag och deltar i bildningens studiecirklar, man musicerar och läser! Man deltar i folkrörelser och kyrkor, man sjunger och man idrottar, målar och utforskar sina och bygdens rötter.
Inom parentes: Och en förklaring att storstadens synliga kultur blomstrar är just kulturstöd. Benny Marcel sa häromdagen i radio att Svenska kyrkan inte kan få kulturpengar eftersom man inte som huvuduppgift till exempel att producera musik. Så straffas en av de stora kulturproducenterna för att den har mångfald på programmet. Men det är lätt avhjälpt. Vi bildar bidragsberättigade föreningar som inom församlingen (kontraktet eller stiftet) producerar t ex musikföredrag och konserter. En av landets absolut största och mest lokala och vittspridda kulturproducenter står utan bidrag! Kulturrådet behöver tänka om!
Det finns många som är kritiska till hur kulturstöd fördelas. Här ett exempel och här ett annat. Slut på parentesen.
Det är ute i landet det kulturella livet verkligen blomstrar. Det hindrar inte att vi från olika landsändar uppskattar ett besök på Dramaten, Operan eller i våra nationella muséer.
Håller med!
SvaraRaderaSvenska Kyrkan är en stor kulturpropducent - liksom de sk. frikyrkorna.
Det vore intressant om kyrkorna åtminstone till en del, kan få ta del av Kulturrådets medel.
Men å andra sidan, så finns en del resurser tillgängliga via våra studieförbund Sensus och Bilda. Ser man till deras verksamhet så genomförs ju ett stort antal kulturarrangemang i våra kyrkor med statligt stöd.
Det är det lilla som kommer våra konserter och arrangemang till del från studieförbunden. I jämförelse med direkta statliga pengar till det vi faktiskt gör. Det sorgliga är att om vi organiserade oss så att vi fick del av Kulturrådets och andras pengar så bleve troligen någon annan utan..
SvaraRaderaDärför bör det anslås mera medel att bygga upp och ut det som hör kulturen till!