Beundrad Luther bäst när han skriver själv
Lättversioner av livsmedel kan minska intaget av fett eller kolhydrater. Ändå väcker de en längtan efter socker och smör. Böcker som bearbetar det andra redan skrivit ger oftast inte tillräcklig litterär substans. Hunger efter mer bli den bestående känslan. Så är det efter läsning av Martin Krauklis enkla bok om Martin Luthers liv.

Som levnadsskildring är den inte färdig. Därtill är den alltför summarisk. Den hoppar i kronologin för att klara hem sina olika teman, men lyckas inte hålla huvudspåret levande. Ibland är det kortfattat och rumphugget. Ibland smått komiskt i sin hemlagade psykologi.

Martin Krauklis diskuterar hur olika tider betonat olika sidor hos Luther. Resonemanget avrundas med att ingen människa bara är ”en enda av många sidor hos sig själv, utan alla sidor samtidigt, plus alla de personlighetsdrag som aldrig tas upp eller betonas”.

Med tanke på nutida diskussioner hade Luthers förskräckliga utfall till exempel mot turkar, bönder eller judar behövt en diskussion och en tidshistorisk referensram. Påståenden blir istället hängande i luften. Som att Luther ska ha sett den samtida reformatorn Calvin som en bödel.

Luther framstår som synnerligen kluven och motsägelsefull. Just därför är bilden av honom möjlig att ta till sig. Å ena sidan är Luther ångestfylld och aggressionshämmad å andra sidan hetlevrad och levnadsglad. Bilden av Luther är alltså flerbottnad och komplicerad och blir därför något mer än ett idolporträtt. Ändå är Krauklis beundran uppenbar.

Som teolog var Luther och kretsen kring honom nydanande. Helt avgörande är brytningen med uppfattningen att den egna handling behövs för att få del av Guds frälsningsgärning. Rättfärdiggörelsen från syndaskuld och död ges uteslutande av nåd, hävdar Luther. Detta reformationstidens stora tvisteämne, som först under 1999 genom en gemensam katolsk - luthersk deklaration blev bilagt, kunde ha fått mer utrymme.

Krauklis nyöversättning av Luthers stora katekes är intressant. I den visar sig Luther som en trons store pedagog, om än mustigt drastisk. Han kommenterar prästerna. Somliga anser sig för lärda att hålla på med katekesen. ”Andra är för lata och uppträder som om den viktigaste frågan för dem som kyrkoherdar och predikanter är vad de ska äta. De verkar inte ha annat att göra än att njuta det jordiska goda - en vana de lade sig till med under påvedömet.” De borde vakta svin och hundar snarare än att vara själavårdare och präster, avrundar Luther.

Katekesen utlägger 10 Guds bud, trosbekännelsen, Fader vår, dopet och nattvarden. Inte sällan på sätt som en sentida lutheran kan finna magstarkt. Unga och gamla beskrivs som vildar vilka inte kan lägga band på sig. De visar varken vördnad eller aktning och bakom varandras ryggar förtalar de varandra så mycket de kan. För detta drabbar dem Guds straff med olyckor och annat elände, undervisar Luther.

Tidens tand har gnagt på Luthers kristendomsundervisning. Ändå bär den friskhetens tecken. Här finns ingen kompromiss och ingen ängslig myskristendom. Djävulen, fienden, attackerar den kristne som måste förtrösta på evangeliet och Guds nåd. Både lutheraner och andra kunde ha ett och annat att lära av den djärve rakryggade reformatorn.

Återbruk av gammal recension...
Martin Krauklis, MARTIN LUTHER - LIV OCH VERK, Larson
MARTIN LUTHERS STORA KATEKES, i översättning av Martin Krauklis, Larson