Svordomar och religion

Jonas och Musse har en religion! Sveriges television, i kraft av sitt public service-ansvar, har låtit ett par drällande religionsflanörer uppfinna en egen religion. 60 dagar hade de på sig om man ska tro det program som inte haft det helt lätt med trovärdigheten. Ity låter man ett par religiöst obevandrade yrvaket storögt åka runt i världen för att dimpa ner i många udda religiösa sammanhang - så bäddar det inte för stor tilltro till programmets seriösa syftning eller dess pålitlighet.

Men, det finns tydligen personer som uppskattat programmet. Vilket gör mig konfunderad. Vad är det de har hittat? Humor? Gulliga killar? En religionernas skrattspegel?

Utan att vara speciellt känslig för svordomar och kraftuttryck är ett ständigt svärande och anala kommentarer knappast ett tecken på att man tagit uppgiften på allvar: Fy f-n vad man har på fötterna nu. F-n vad bra det var. Jag är så j-vla redo. J-vla roligt att gå i mål. I vitt syns det så väl om man bajsar på sig...

Programmakarnas mentor, universitetslektor Madeleine Sultán Sjöqvist, avvisar i ett samtal hierarkiska föreställningar med en Gud i himlen eftersom det inte attraherar moderna och urbana människor. Som om modern tro handlar om en Gud därute, inlåst i en himmel däruppe. Urbana människor är inte intresserade, bara konservativa kan lockas av något sådant, säger hon.

Religionsmakarna Jonas och Musse hittar till sist en verklig kamrat i docent Nils Bergvall, astronom i Uppsala. De finner varandra i glädjen över universum och i att det inte kan finnas någon Gud. Ryggdunkarna blir många. Så fint, så bra, så trevligt. Heja universum och Big bang.

Till sist konstaterar Jonas och Musse, i sin första religiösa sammankomst, att vi är alla barn av universum. Vi har alla universum i ryggen. Samtalet är vår profet. Jaha. Sällan har det väl pratats så mycket runt och strunt som i detta program. Så när samtalet hyllas som "profet" blir det en ironisk grimas åt oss som följt serien.

Deras plagierade bön lyder: Jag är trygg nog att acceptera det jag inte kan förändra, har styrkan att förändra det jag kan, och förståndet att inse skillnaden. Det har helt enkelt skurit bort Gud ur den beprövade Sinnesrobönen: Gud giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden.

Till sist tycks de ha hittat någon slags formel. Det ska inte finnas några präster eftersom allt då blir stillastående. Deras religion ska hela tiden förändras.

Resultatet imponerar inte på mig, men tydligen på en och annan ung människa. Trots råd från mentorn om att finna tydlig tillhörighet blev det inte mycket bevänt med det. Och vad hände med religion som orienteringspunkt i en föränderlig tillvaro, med moraliskt-etiska överväganden som ger normer och värden? Kan tillvaron och det mänskliga livet förstås och tolkas i ljuset av deras religion?

Invändningarna blir väl som vanligt att de skulle vara roliga och att detta var mer underhållning än seriösa fakta. Det roliga hade de mest själva. Och underhållna blev de säkert mer än väl genom gager och lön. Ryktet säger att till och med Svenska kyrkan på något sätt stått bakom och bidragit till detta spektakel. Det kan väl ändå inte vara sant?