Erik Fichtelius dokumentär om avsuttne Göran Persson väcker andarna. Särskilt som Göran Persson uttalar sig frankt och fränt om tidigare kollegor och motståndare. SvD menar att dokumentären är intressant. Ledarsidan tycker inte att Fichtelius, som många misstänkt, tappat perspektivet. Han har inte framställt Persson i förskönande dager.

Tidningen avslutar sin huvudledare 20/3 med att det ”är intressant både för dem som intresserar sig för Sveriges moderna historia, och för dem som bara vill se en tidigare statsminister bete sig illa mot andra människor”.

De har alldeles rätt i att det är intressant. Deras iakttagelse om Göran Perssons beteende mot andra stämmer i det första programmet vad gäller de elaka och nedsättande omdömen han strödde omkring sig om Mona Sahlin, Erik Åsbrink och Carl Bildt. Det lät illa och förstärkte bilden av Persson som osympatisk makthavare.

Som vanligt är den som förfogar över spaltutrymmet suverän och kan upprätthålla illusionen att ett dåligt beteende främst skulle gälla Göran Persson. Man kan säga att Persson utmärkte sig för synnerligen dåligt omdöme. Mest för att han talade illa om andra men i nästan lika hög grad för att han gav offentlighet åt det plumpa. Han kunde ha låtit bli vissa omdömen utan risk för att ha blivit slätstruken eller menlös.

Persson är väl mera mänsklig än vi vill veta av när han talar nedsättande om andra. De vänligheter som yttras på en ledarredaktion som till exempel Svenska Dagbladets ville man en dag som denna få lyssna till. För att inte tala om de kärleksfulla omdömen kyrkans folk strör omkring sig i icke dokumentärfilmade sammanhang. Och vid en middag hos Carl Bildt kanske inte alltid de politiska motståndarna beskrivs med vänlighet och värme. Och själv har jag... Det är alls ingen ursäkt - men stämmer åtminstone mig till någon liten eftertanke.

Kyrkan beskylls ofta för att utpeka och fördöma människors svagheter. Hyckleri kallar man handlingen att fördöma synden och se den hos andra men samtidigt tillåta sig själv stora friheter. Molières Tartuffe har illustrerat beteendet. Idag är den kyrkliga dubbelmoralen mindre vanligt förekommande - kanske för att mer går an, men också för att det rakryggade, öppenhet och rätlinjighet blivit allt viktigare för trovärdigheten. Fortfarande är det lättare att ha ideal än att leva efter dem.

Visst kan vi stämma in i kören, i refrängen om Persson (eller någon annan dagens syndabock) som elak översittare, men varje ton klingar inte alltigenom ren. Jag har genom plågsam erfarenhet lärt mig att det utpekande fingret lätt kroknat. Det jag såg hos andra fanns hos mig. Så glädjen i att se Persson bete sig illa rymmer inte så få stänk av vemod.

Andra bloggar om: Göran Persson, Erik Fichtelius, Carl Bildt, Tartuffe, Hyckleri, Svenska Dagbladet, Svenska kyrkan