Varför vill man inte utvärdera kyrka-stat?

Ibland undrar man om vi som varit med om samma händelse verkligen har varit det. Med om samma händelse. Kyrkans Tidning låter idag skriva lite jubileumshistoria över kyrka-statbeslutet och vad som hände sedan.

En person som hade enormt stor betydelse för beslutet och fanns med i kulisserna under åratal syns inte i berättelsen om förändringens arkitekter. En person som genom sina insatser i centralstyrelsen, och sina kontakter i riksdagen, blev en vågmästare som fick oerhörd betydelse för att beslutet till sist blev av. Centerriksdagsmannen Anders Svärd lyckades få gehör inom sitt partis ledning för att kyrka och stat skulle separeras. För den bedriften belönades han av sina partikamrater i kyrkan med silkessnöret. Han straffades genom att man manövrerade bort Anders Svärd från inflytandet. Se där en historia som tidningens reportrar säkert minns och som Kyrkans Tidning gott kunde ha lyft fram.

Som en ambitiös tiding har man gjort flera uppslag kring kyrka-stat och till och med försökt sig på att utvärdera för att se vad som blev bättre och vad man uppfattar som den största skillnaden. Det är då man undrar om vi verkligen varit med om samma process, samma beslut, samma händelse? 100 kyrkoherdar och kyrkorådsordföranden har KT frågat.

Frågan ställdes: vad har blivit bättre? Och följande svar fick man -
51%: Kyrkans självständighet och självbestämmande har ökat.
23%: Svenska kyrkan har blivit mer lik andra kyrkor i världen.
21%: Likställdheten mellan Svenska kyrkan och andra samfund har ökat.
5%: Övrigt.

Vad gäller skillnader och brister har man märkligt nog inte träffat på många av dem jag hör muttra, och ibland högljutt klaga, över politisering och partivälde. Det finns en opinion som hävdar att kyrkan inte alls blev fri i någon egentlig mening och inte heller mera kyrka utan istället ännu hårdare kontrollerad av partistyrelser och mäktiga grupperingar inom s, m och c. En åsikt som faktiskt också finns företrädd bland partiernas valda representanter. Tänk att tidningen missade deras röster!

Till sist tänker jag att man borde ha frågat sig varför ingen officiell och mera vetenskaplig undersökning gjorts över vad relationsförändringen ledde till. Varför har inte kyrkostyrelsen, kyrkomötet eller kyrkokansliet drivit fram en sådan utredning?

Kan man verkligen efter 10 år avstå från en verklig utvärdering, representativ och grundlig, en undersökning värd namnet, för att få fatt på svårigheter och brister såväl som fördelar och plusvärden. Mig förvånar det att ingen ens tycks komma på idén, efter den dyraste och mest omfattande av alla reformer kyrkan genomgått (kungamaktens konfiskering av kyrklig egendom under reformationstiden undantagen), att studera och utvärdera följderna. Hur kan man inom kyrkan försvara att man underlåtit att granska vad som blev resultatet?

Några tänkbara resultat om en sådan undersökning verkligen kom till stånd borde kunna vara: brist på bra organisatoriska lösningar på pastoratsnivå, ökad kongregationalism, försvagade stift, minskad biskoplig aktoritet, mera makt till rikskyrkan (dvs kyrkan på nationell nivå), ett pågående medlemstapp, växande brist på demokratisk legitimitet vad gäller kyrkans val, en ekumenisk försvagning (även om flera andra kyrkoledare tänker annorlunda), övertro på rikskyrkan som varumärke, konsumentkyrka där t ex kyrkliga handlingar frikopplas alltmer från "hemförsamlingen"...

Partipolitikens lerfötter

Utdrag ur en artikel, På partipolitikens lerfötter, publicerad i senaste numret av tidskriften NOD:

I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska kyrkan fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Så kan man förklara fenomenet att många frikyrkliga personer har haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan sågs inte som ett verkligt trossamfund, alltså kunde man stå kvar.

En historisk förklaring till den omfattande tillhörigheten är århundradens obligatorium att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet.

När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) behölls många band mellan kyrka och folk. Medlemskap i kyrkan var inte en religiös bekännelse utan hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: ”Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden…” Här fanns en relation till folk och nation som de politiska partierna slog mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.

Trots att kyrkan försvagats och inte längre har samma betydelse för folk och nation är den en inflytelserik institution. Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Man har sett sig som demokratins garant. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska verkar okänt. Kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal. Kyrkans koloss styrs egentligen av partipolitiska minoriteter. Men partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”.

De stora partierna har hävdat att de icke aktiva medlemmarna i Svenska kyrkan måste företrädas. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum. Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva. Är det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen? Tydligen, de troende ska inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.

Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om präster och kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade måste kontrolleras, de som går på elitseriematcher, eller de aktiva utövarna, därför att de formar en elit.

I de politiska partierna råder en annan ordning. Där får inte vem som helst av sympatisörerna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. Och man utses till nationell nivå, t ex kongresser, som representanter för den lokala nivån. De minst aktiva och deras åsikter får inte avgöra partiets linje.

I partierna duger eliten - men inte i kyrkan, där ska det vara på motsatt sätt. Man skrämmer dessutom med prästvälde och varnar för att de elitkristna ska ta över. Där skjuter de politiska partierna sig i foten. Främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.

Det kan även handla om prästerna, synliga kyrkans företrädare, med tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger tungt och de får ibland bära skulden för brister i kyrkan, för nedgång och kris. Detta trots att makten över verksamheten ligger hos partierna

Talet om prästvälde och svartrockar är en ideologisk bumerang. ”Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka”, säger till exempel Maud Olofsson (Kyrkans Tidning 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt systemet som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.

Sätt inte partipolitikens tvångströja på kyrkan

Med anledning av att Dagens Nyheter den 11 april i sin huvudledare ifrågasätter partipolitikens vara i Svenska kyrkan (uppmärksammat bland annat på Prästeriks blogg) vill jag citera mig själv. Här kommer ett utdrag ur en artikel i Nerikes Allehanda med rubriken: Sätt inte partipolitikens tvångströja på kyrkan!

Och verkar synpunkterna i varje fråga inte riktigt dagsaktuella får man kika mot slutet av detta blogginlägg...

…Vore det inte istället dags att skilja kyrkan från staten! Nu sätter man kyrkan i partipolitikens tvångströja – vilket naturligtvis ger möjlighet till fullständig kontroll över kyrkan även efter en framtida eventuell skilsmässa. Som om kyrkan inte vore något annat än vilket kommunfullmäktige som helst.

Den partipolitiska kyrkan har vi visserligen haft länge. Valen till kyrkoråd och kyrkofullmäktige såväl som till stiftsting och kyrkomöte är partipolitiska. Men på senare år har man märkt en ökad partipolitisk aktivitet i dessa sammanhang. Så blir det allt vanligare med enskilda partiöverläggningar i de kyrkligt beslutande organen. Att gå än längre i den riktningen är onödigt….

Det känns lite märkligt att behöva träda upp till försvar för biskoparnas och prästerskapets plats i kyrkans ledning. Men det finns en självklar samstämmighet mellan de flesta kristna kyrkor i synen på präster och pastorer. De är kallade och avskilda till bestämda uppgifter och funktioner. De viktigaste uppgifterna är att förkunna evangeliet och att förvalta sakramenten.

Det borde vara en självklarhet att dessa omistliga funktioner finns representerade i kyrkans högsta beslutande organ, och det utan att passera det nålsöga partipolitiska mandatlistor utgör.
Biskopar och präster är inte automatiskt skickliga till att leda och styra. Det finns många exempel på motsatsen. Inte heller har de visat sig särskilt framstående i kampen för rättvisa och jämlikhet. Snarare har prästerskapet gång på gång visat sig vara generande konservativt.

Rent principiellt är det dock viktigt att biskopar och präster finns med i Kyrkomötet. Hur skall annars en kyrka som ser ut som en blåkopia av samhället självt någonsin kunna fungera som en kritisk instans? Hur skall en sådan kyrka någonsin kunna agera profetiskt och samhällskritiskt?

I förlängningen av förslaget till nytt Kyrkomöte skönjes en u6tveckling där prästen blir en religionsvårdande tjänsteman underställd kyrkorådet. Idag finns det ett led vid sidan av kyrkoråden, vilket betyder att prästerna har biskopen till förman. Biskopens ämbete är att betrakta som en ledaruppgift. Att ansvar för kyrkans enhet och kontinuitet ligger i denna ledarroll både i fråga om tro och liv.

Säger man ett obetingat ja till de nya förslaget till Kyrkomöte påbörjar man nedbrytandet av den svenska kyrkan som en episkopal kyrka – och det utan debatt i sakfrågan.

Nog är det ett sundhetstecken att ifrågasätta prästers och biskopars ledarroll i kyrkan. En mera demokratiskt uppbyggd kyrka är också välkommen. Men en kyrka består inte bara av demokrati. Så länge vi har ett biskopsämbete i vår kyrka bör det också ta sig uttryck i den formella organisationen.

Säger vi ja till en reform som ställer biskoparna vid sidan av bryter vi med hela den tradition och historia som ger plats åt teologer och präster i kyrkans. ledning. Vi riskerar också att få en urholkning av biskopsämbetet i riktning mot mera pynt och prakt och mindre verkligt ledarskap.

Vi skiljer också ut uppgifterna på ett olyckligt sätt – biskopar och präster sköter det andliga så tar lekmännen hand om beslutandet och det världsliga…

En kyrka bör ledas av aktiva bekännare, av troende människor, som engagerar sig i kyrkans liv. Dessutom bör i ledningen finnas sakkunskap om den bestämda kyrkans konfessionella särart och dess teologiska och liturgiska tradition samt representanter för kyrkans olika ämbeten.

Att säga sig vilja ge en mer demokratisk uppbyggnad av kyrkan samtidigt som man bryter med denna för kyrkan så särpräglade uppbyggnad det är att erbjuda en främmande klädedräkt. Är det månne Kejsarens nya kläder vi beundrar?

Så skrev jag i en lång debattartikel Nerikes Allehanda lördagen den 17 april 1982. För 26 år sedan! Nu kan man se i backspegeln. Just det!