Centerpartiet mot Svenska kyrkan

Maud Olofsson vill lyfta bort präster från ledningen av Svenska kyrkan. I tidningen Dagens intervju med henne blev det glasklart. Innebär det att hon och partiet kommer att ta konsekvenserna av sin ståndpunkt?

Ska det finnas minsta lilla trovärdighet i Maud Olofssons hållning bör den rimligen leda till att centerpartiet nu lyfter bort de präster som på centermandat är med och styr och ställer i kyrkomötet. Sten Elmberg och Anders Åkerlund, till exempel. Eller är det så att just dessa präster duger? Handlar det om andra präster? De som inte har partibok, är det sådana präster som inte ska få leda kyrkan?

På sin hemsida understryker centerpartiet att det är folkkyrkan man värnar om: Centerpartiet har valt att fortsätta engagera sig i Svenska Kyrkan trots att denna har skilts från staten. Orsaken till detta är att vi vill ställa upp och värna om en öppen och demokratisk folkkyrka.

Maud Olofsson motsätter sig nu att det i Svenska kyrkan, folkkyrkan, innebär ett delat ansvar med en tydlig ledarroll för ett stort antal präster: särskilt gäller det biskopar och kyrkoherdar. Den ordningen vill hon uppenbarligen ändra på!

När en partiledare uttalar sig så renodlat antiklerikalt borde faktiskt Kyrkans Akademikerförbund säga ifrån! Centerpartiets angrepp, genom Maud Olofsson, på vigningstjänsten och Svenska kyrkans ordning bör inte stå oemotsagt!

Maud Olofsson attackerar präster

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Hon hävdar i tidningen Dagen att präster inte ska leda Svenska kyrkan. Vi vill inte att kyrkan ska ledas av präster, säger hon rakt ut. Det tycks gälla alla präster, från pastorsadjunkter till biskopar. Med ledning kan man mena olika saker. Men av intervjun att döma ska präster hålla sig till predikan, men när det gäller vilka hållningar kyrkan ska inta i realiteten, hur den ska handla, då ska folket (dvs politikerna) i folkkyrkan ta över.

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Det borde hennes partikamtrater, t ex biskopen i Västerås, ta ett allvarligt samtal med henne om. Idag i Svenska kyrkan finns ett delat ansvar för kyrkan mellan kyrkans vigda tjänare och de förtroendevalda. Att rensa bort prästerna från det ansvaret förändrar Svenska kyrkan i grunden till att bli något annat än det varit och är.

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Tillhör hon verkligen den kyrka som riksdagen stiftat en lag om? I Lagen om Svenska kyrkan § 2 står det: Svenska kyrkan är en öppen folkkyrka som i samverkan mellan en demokratisk organisation och kyrkans ämbete bedriver en rikstäckande verksamhet. I lagen står det alltså att präster (kyrkans ämbete) i samverkan ska driva kyrkans verksamhet. Då måste de ju vara med att leda och bestämma!

Vilken kyrka tillhör Maud Olofsson egentligen? Den kyrka där: kyrkoherden leder all verksamheten i församlingen? Så ska det gå till i Svenska kyrkan enligt Kyrkordningen 2 Kap §5! Maud Olofsson vill uppenbarligen inte ha det så... Om både styrning och ledning ska skötas av folket (partierna) då blir ju prästerna överflödiga i kyrkans vardagliga liv.

Maud Olofsson kan också läsa följande ur Kyrkordningen: Delaktigheten i de döptas och troendes allmänna prästadöme förenar alla i församlingen, vigda och icke vigda. Alla har tillsammans ansvaret för att församlingens grundläggande uppgift blir utförd. Den demokratiska organisationen och kyrkans ämbete eller vigningstjänst har gemensamt ansvar för att bedriva en verksamhet i enlighet med Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära. För varje församling finns ett kyrkoråd som församlingens styrelse och en kyrkoherde med ansvar för ledning, samordning och tillsyn. (KO Inledningen till Andra avdelningen)

Citaten ovan beskriver denna maktdelning, förr kallad den dubbla ansvarslinjen, i dag mera oprecis kallad det gemensamma ansvaret. En kyrka, där prästerna istället görs till marionetter, utan reellt inflytande och utan tillsynsansvar, till exempel gentemot kyrkoråd och kyrkonämnder, är inte Svenska kyrkan. Där råder en annan ordning. Det borde ledaren för centerpartiet veta och försvara - istället för att attackera prästerna och den rådande ordningen!

Maud Olofssons uttalande kommenteras av Dagens Hasse Boström men även av Frimodig kyrka.

Sätt inte partipolitikens tvångströja på kyrkan

Med anledning av att Dagens Nyheter den 11 april i sin huvudledare ifrågasätter partipolitikens vara i Svenska kyrkan (uppmärksammat bland annat på Prästeriks blogg) vill jag citera mig själv. Här kommer ett utdrag ur en artikel i Nerikes Allehanda med rubriken: Sätt inte partipolitikens tvångströja på kyrkan!

Och verkar synpunkterna i varje fråga inte riktigt dagsaktuella får man kika mot slutet av detta blogginlägg...

…Vore det inte istället dags att skilja kyrkan från staten! Nu sätter man kyrkan i partipolitikens tvångströja – vilket naturligtvis ger möjlighet till fullständig kontroll över kyrkan även efter en framtida eventuell skilsmässa. Som om kyrkan inte vore något annat än vilket kommunfullmäktige som helst.

Den partipolitiska kyrkan har vi visserligen haft länge. Valen till kyrkoråd och kyrkofullmäktige såväl som till stiftsting och kyrkomöte är partipolitiska. Men på senare år har man märkt en ökad partipolitisk aktivitet i dessa sammanhang. Så blir det allt vanligare med enskilda partiöverläggningar i de kyrkligt beslutande organen. Att gå än längre i den riktningen är onödigt….

Det känns lite märkligt att behöva träda upp till försvar för biskoparnas och prästerskapets plats i kyrkans ledning. Men det finns en självklar samstämmighet mellan de flesta kristna kyrkor i synen på präster och pastorer. De är kallade och avskilda till bestämda uppgifter och funktioner. De viktigaste uppgifterna är att förkunna evangeliet och att förvalta sakramenten.

Det borde vara en självklarhet att dessa omistliga funktioner finns representerade i kyrkans högsta beslutande organ, och det utan att passera det nålsöga partipolitiska mandatlistor utgör.
Biskopar och präster är inte automatiskt skickliga till att leda och styra. Det finns många exempel på motsatsen. Inte heller har de visat sig särskilt framstående i kampen för rättvisa och jämlikhet. Snarare har prästerskapet gång på gång visat sig vara generande konservativt.

Rent principiellt är det dock viktigt att biskopar och präster finns med i Kyrkomötet. Hur skall annars en kyrka som ser ut som en blåkopia av samhället självt någonsin kunna fungera som en kritisk instans? Hur skall en sådan kyrka någonsin kunna agera profetiskt och samhällskritiskt?

I förlängningen av förslaget till nytt Kyrkomöte skönjes en u6tveckling där prästen blir en religionsvårdande tjänsteman underställd kyrkorådet. Idag finns det ett led vid sidan av kyrkoråden, vilket betyder att prästerna har biskopen till förman. Biskopens ämbete är att betrakta som en ledaruppgift. Att ansvar för kyrkans enhet och kontinuitet ligger i denna ledarroll både i fråga om tro och liv.

Säger man ett obetingat ja till de nya förslaget till Kyrkomöte påbörjar man nedbrytandet av den svenska kyrkan som en episkopal kyrka – och det utan debatt i sakfrågan.

Nog är det ett sundhetstecken att ifrågasätta prästers och biskopars ledarroll i kyrkan. En mera demokratiskt uppbyggd kyrka är också välkommen. Men en kyrka består inte bara av demokrati. Så länge vi har ett biskopsämbete i vår kyrka bör det också ta sig uttryck i den formella organisationen.

Säger vi ja till en reform som ställer biskoparna vid sidan av bryter vi med hela den tradition och historia som ger plats åt teologer och präster i kyrkans. ledning. Vi riskerar också att få en urholkning av biskopsämbetet i riktning mot mera pynt och prakt och mindre verkligt ledarskap.

Vi skiljer också ut uppgifterna på ett olyckligt sätt – biskopar och präster sköter det andliga så tar lekmännen hand om beslutandet och det världsliga…

En kyrka bör ledas av aktiva bekännare, av troende människor, som engagerar sig i kyrkans liv. Dessutom bör i ledningen finnas sakkunskap om den bestämda kyrkans konfessionella särart och dess teologiska och liturgiska tradition samt representanter för kyrkans olika ämbeten.

Att säga sig vilja ge en mer demokratisk uppbyggnad av kyrkan samtidigt som man bryter med denna för kyrkan så särpräglade uppbyggnad det är att erbjuda en främmande klädedräkt. Är det månne Kejsarens nya kläder vi beundrar?

Så skrev jag i en lång debattartikel Nerikes Allehanda lördagen den 17 april 1982. För 26 år sedan! Nu kan man se i backspegeln. Just det!