Tro eller kyrkotillhörighet

Om det alls finns något som bekymrar uppsatta ledare inom Svenska kyrkan är det ekonomi, fastigheter och medlemstal. Sådant blir lätt en huvudangelägenhet när kyrkans framtid skall manas fram. Långstidsbudgetar visar en hel del röda siffror ute i landets många församlingar och pastorat. När det är på det viset kan man tänka sig att rensa i fastighetsbeståndet. Så finns det snart inte många bevarade prästgårdsmiljöer kvar inom kyrkan. De förvandlas allt oftare till gediget privatägda hus.

Ekonomi och vikande medlemsunderlag hänger nära samman. Mister kyrkan i runda slängar årligen 1 procent av de kyrkotillhöriga så gräver det långsamt hål i den framtid man tänkt ut. Vad göra, säger man fundersamt och har i nästan samma ögonblick fått snillrika idéer som vore de senkrecht von oben.  Vi måste övertyga de kyrkotillhöriga att stanna kvar som betalande medlemmar. Vilket i sin tur kräver fler kommunikatörer och kampanjer för att ”förklara” vad man får och bidrar till som betalande medlem.

Här har det skett ett märkvärdigt skifte i tänkesätt. Kyrkans uppgift blir främst att hålla kvar kyrkotillhöriga som betalande medlemmar. Hade den gode Ansgar, fransmannen som blev apostel i Norden, tänkt så hade han nog stannat på kontinenten och lämnat vildvikingarna åt sitt hedniska öde.  I Mt 4:13-17 kan man läsa att Jesus själv förkunnade: Omvänd er. Himmelriket är nära!

Kyrkans uppgift att bära evangeliets glada budskap om frälsning har liksom transformerats till att betyda: stanna kvar för vi gör så mycket bra! Av omvändelseförkunnelsen syns och hörs inte särskilt mycket. Det är som om skammen över att faktiskt ha en tro är så spridd att den når långt in i kyrkans värld. Inte ens alla som är vigda och löftesbundna till evangelium och kyrka verkar vilja eller våga.  Möjligen kan man uppmuntra folk att stå kvar i kyrkan, men att förkunna omvändelse och tro är att gå alldeles för långt. Vi har en folkkyrka och riskerar, om vi dristade oss att vara så frimodiga, att folket vänder kyrkan ryggen. Men det skulle förstås också kunna tänkas att människor kunde förstå och uppskatta att bli tagna på så pass stort allvar att någon vill dela omvändelse och tro med dem…

I valet mellan tro och kyrkotillhörighet är det kyrkans uppgift och kallelse att vara vägvisare och vägröjare för omvändelse och tro - inte för kyrkotillhörighet i någon passiv formell mening.