01 februari 2016

Förförelsekonster!


Det skorrar om orden som så flitigt används inom Svenska kyrkan för att beskriva hur varje medlem ska kunna få en uppgift, finna en plats att göra en insats. När det talas och förkunnas verkar det som om kyrkan verkligen vill ha aktiva och engagerade medlemmar. Det jagas ju volontärer långt utanför de aktivas led eftersom så mycket ska göras i kyrkans namn.

Men mycket är rena förförelsekonsterna. Det finns många exempel på hur människor med särskild kompetens och kunskap inget hellre vill än bli tagna i bruk- Men ack vad de bedrar sig. De är sällan eller aldrig efterfrågade eller välkomna att bidra med det de faktiskt redan kan!

Vad sägs om personen som under många år arbetat med specialfrågor i en kommun. När sedan kyrkan skulle engagera sig på området bryr sig ingen om den kompetensen. Man hyr in dyra konsulter som ska ”hjälpa till” med sådant som någon redan är specialistkunnig på.  Eller ta dem som arbetat internationellt eller ekumeniskt. När de kommer hem eller byter tjänst är det som om deras erfarenheter och det de lärt sig inget betyder. De räknas bort, tas inte i anspråk.

Kyrkan läcker erfarenhet som ett såll i samband med att människor byter arbete. Samma dränering blir oerhört tydlig i samband med pensioneringar. Det vore inte svårt att med några enkla några metoder eller system fånga upp delar av den erfarenhet som riskeras vid liknande skiften. Det är som om locket ska på så snabbt och hermetiskt som möjligt till det som varit, istället för att försöka vidareföra och nyttja de erfarenheter som krävt mycket arbete och bön. Jag brukar fråga avsuttna kollegor om de fått frågan hur det tänkte kring olika delar av församlingsarbetet, eller vilket kyrkligt uppdrag det nu kan gälla, men gemensamt för de flesta är att ingen frågar. Ingen vill veta.

Det borde vara en skyldighet för varje kyrklig chef, och varje ordförande i en kyrklig beslutsinstans, att undersöka vilka förmågor, kompetenser och erfarenheter som redan finns närvarande, men fördolda och icke efterfrågade.

Då skulle man kunna göra allvar av allt tal om en lärande organisation och om att ta tillvara erfarenhet. Då skulle man kunna hålla samman det som varit, med det som är och sådant som skall komma. Kyrkan skulle få mer aktiva och nöjda medlemmar som blir tagna i anspråk. Och icke minst kunde det rent av visa sig ekonomiskt lönsamt och klokt. Gud skulle äras genom människors liv och vittnesbörd i ord och handling! Men ofta tänker jag att det vore alldeles för bra för att någonsin kunna bli sant i ett trossamfund som det jag tillhör…

När sedan eftertankens kranka blekhet inträder är det lätt att få för sig att det bara är rent och skärt missnöje som kommer till uttryck. Vad tycker Du? Är Svenska kyrkan bra på att ta tillvara förmågor, kompetenser och erfarenheter?

3 kommentarer:

  1. Nej SvK är urusla på att ta tillvara på andra resurser än de för uppgiften anställda.
    Det är just i anställningen problemet sitter. Kyrkor som baserar sin versamhet på frivilligas insatser och kompletterar dessa med anställda har en helt annan möjlighet att få saker gjorda.
    Detta var det enskilt största skälet till att jag övergick till att fira gudstjänst i frikyrklig tradition för 20 år sedan.

    SvaraRadera
  2. Inför pensionsavgången närde jag en dröm att kunna få tillgång till en källarlokai i det område där jag bodde kunna fira mässa eller två kvällar i veckan och ge utrymme för samtal. Men klentron infann sig efterhand, eftersom jag såg att ett sådant projekt med en präst av lite annat slag skulle få verka inom församlingen oavlönad och kanske också något friställd från verkssmheten. Lite annat stuk, möjligen, präglat av mina egna erfarenheter som präst, möjligen skild från församlingens "folkkyrkliga hållning.

    Och klentron tog över inför den väletablerade församlingen, dess kyrkoråd och ledning. Skulle de möjligen kunna bidra lite till rummets gestaltning. Ett altare och ett gäng stolar, några ljusstakar, utustning för att kunna få fira mässa. Det kändes som att det inte skulle gå att genomföra. Så jag började köra buss på lördagar och söndagar för att ändå ge tillfälle till att komma till kyrkbänken på söndagarna. Jag trivdes utomordentligt väl med detta. Någon gång ibland kunde jag som präst få tillgång till presidera i koret, men det var en sällsynt funktion i en kyrka med endast anställda och förtroende valda som kyrkans företrädare.

    Efterhand började det strömma in erbjudande om förordnande för att genomföra främst kyrkliga handlingar mot vederbörlig ersättning. Pengen var ju välkommen, och så har det fortsatt, fast minskande oav en annat tänkmfattning. Men drömmen att få fira mässa på ett sätt som var mitt blev över tid allt omöjligare. På något sätt kändes det som att kyrkan var på väg överge den praxis inom vilken jag skolats och haft så mycken glädje. Gudstjänsterna blev alltmer annorlunda, styrda av ett tänkade uppifrån, och min hemlöshet har blivit allt större. Gnällspik och baksträvare var min nya roll.
    Drömmen om källargluggen har inte övergivit mig, men jag upplever att den inte är praktiskt genomförbar. Och så har jag blivit äldre. Det som förekommer i kyrkorna är ofta ganska klena. Det liturgiska handlandet har visserligen blivit yvigare, men förkunnelsen allt klenare på många håll. Här i huvudstaden är vi sedan många en krets, en slags ökenvandrare som söker oss till kyrkor där vi ksn känna oss hemma. Men så var det ju inte tänkt, det är inte helt OK. /BoR

    SvaraRadera
    Svar
    1. OM det blir så enformigt att man bara känner sig hemma i formerna hos Mpr, vem är det då som förleder med omvända förförelsekonster?
      Blir det bara de låga trösklarnas enformighet då?

      I år verkar det som om jag lyckas förmå min frikyrkoförsamling att teckna aska nästa ocnsdag, vilket får mig att känna mig så hemma att jag kan skippa det årliga besöket hos Mpr.

      Radera