Förförelsekonster!

Det skorrar om orden som så flitigt används inom Svenska kyrkan för att beskriva hur varje medlem ska kunna få en uppgift, finna en plats att göra en insats. När det talas och förkunnas verkar det som om kyrkan verkligen vill ha aktiva och engagerade medlemmar. Det jagas ju volontärer långt utanför de aktivas led eftersom så mycket ska göras i kyrkans namn.

Men mycket är rena förförelsekonsterna. Det finns många exempel på hur människor med särskild kompetens och kunskap inget hellre vill än bli tagna i bruk- Men ack vad de bedrar sig. De är sällan eller aldrig efterfrågade eller välkomna att bidra med det de faktiskt redan kan!

Vad sägs om personen som under många år arbetat med specialfrågor i en kommun. När sedan kyrkan skulle engagera sig på området bryr sig ingen om den kompetensen. Man hyr in dyra konsulter som ska ”hjälpa till” med sådant som någon redan är specialistkunnig på.  Eller ta dem som arbetat internationellt eller ekumeniskt. När de kommer hem eller byter tjänst är det som om deras erfarenheter och det de lärt sig inget betyder. De räknas bort, tas inte i anspråk.

Kyrkan läcker erfarenhet som ett såll i samband med att människor byter arbete. Samma dränering blir oerhört tydlig i samband med pensioneringar. Det vore inte svårt att med några enkla några metoder eller system fånga upp delar av den erfarenhet som riskeras vid liknande skiften. Det är som om locket ska på så snabbt och hermetiskt som möjligt till det som varit, istället för att försöka vidareföra och nyttja de erfarenheter som krävt mycket arbete och bön. Jag brukar fråga avsuttna kollegor om de fått frågan hur det tänkte kring olika delar av församlingsarbetet, eller vilket kyrkligt uppdrag det nu kan gälla, men gemensamt för de flesta är att ingen frågar. Ingen vill veta.

Det borde vara en skyldighet för varje kyrklig chef, och varje ordförande i en kyrklig beslutsinstans, att undersöka vilka förmågor, kompetenser och erfarenheter som redan finns närvarande, men fördolda och icke efterfrågade.

Då skulle man kunna göra allvar av allt tal om en lärande organisation och om att ta tillvara erfarenhet. Då skulle man kunna hålla samman det som varit, med det som är och sådant som skall komma. Kyrkan skulle få mer aktiva och nöjda medlemmar som blir tagna i anspråk. Och icke minst kunde det rent av visa sig ekonomiskt lönsamt och klokt. Gud skulle äras genom människors liv och vittnesbörd i ord och handling! Men ofta tänker jag att det vore alldeles för bra för att någonsin kunna bli sant i ett trossamfund som det jag tillhör…

När sedan eftertankens kranka blekhet inträder är det lätt att få för sig att det bara är rent och skärt missnöje som kommer till uttryck. Vad tycker Du? Är Svenska kyrkan bra på att ta tillvara förmågor, kompetenser och erfarenheter?