En diskussion skvalpar för närvarande inom Svenska kyrkan. Den handlar om synd. Ulla Karlsson, präst i Västerås stift, ifrågasatte synden. Vilket ledde till att hon blev anmäld till domkapitlet, en stiftsinstans som har att utöva tillsyn och döma ifråga om Svenska kyrkans lära.
I sin ursprungliga artikel i Kyrkans Tidning hävdade hon bland annat: Är det inte dags att vi i kyrkan börjar tala om människor i utveckling istället? Det finns ingen fallen skapelse och därför blir hela försoningsläran orimlig! Plocka bort allt tal om synd, skuld, skam, blod, slaktade lamm och annat förfärligt! Det hör inte hemma i modern tid, bland upplysta människor!
Tala istället om kärlek, kärlek till medmänniskor, kärlek till det egna jaget, barmhärtighet, godhet, medmänsklighet, frihet, yttrandefrihet, jämlikhet, mod, självkänsla, självförtroende, upprättelse och kärlek igen. Det är vad världen behöver!
Ulla Karlsson fann orden i psalm 143 motbjudande: "Guds rena Lamm, oskyldig på korset för oss slaktad, alltid befunnen tålig fastän du var föraktad, vår synd på dig du tagit och dödens makt nedslagit. Giv oss din frid, o Jesus".
Och hon kommenterade denna och andra texter med följande ord: Den gudsbild och människosyn som avbildas är förfärlig och grotesk! En fallen skapelse, ett syndigt människosläkte, vars Gud de tillber, är som en diktator från Nordafrika eller Mellanöstern, som kräver ett människooffer för att försonas med sitt folk…
Hon fick mothugg och fortsatte att utlägga sin ståndpunkt i en ny debattartikel.
Där formulerar hon sig bl a så här: Många deklarerar tydligt att de tror på jungfrufödsel, uppståndelsen och att Jesus dog för våra synders skull och visst må man tro så. Men låt det inte vara den allenarådande sanningen för hur man ska tro för att vara kristen! Jag tror att kraften i Jesus ord är större, än att hans budskap ska stjälpas av att vi ifrågasätter och kritiserar så kallade utsagor. Tänk vilken frigörelse, vilken enorm befrielse för människor att äntligen få lov att säga sin mening och inte bara det, utan också att det är ok! Inga repressalier, ingen utfrysning, bara en öppen och fri dialog. Jag vet i alla fall en som skulle bli glad! En man som för tvåtusen år sedan predikade om frihet för de fångna, upprättelse för de svaga och sjuka. Jag vet inte av att han någonsin satte upp restriktioner om hur, vad och var vi skulle tro på honom. Det han bad oss göra, var att älska varandra.
I en längre intervju, även den i Kyrkans Tidning, fick hon mera utförligt ge sin syn på saken. Där kan man läsa följande: På frågan om hon överhuvudtaget kan använda traditionen, exempelvis sjunga O, Guds lamm i mässan, är svaret att mycket kan formuleras om med nya ord. Hon berättar att vid mässan dagen före vårt möte, när livets bröd var temat, hade livets bröd och livets vatten ersatt orden om Kristi kropp och blod.
– Det handlar om en föda som Jesus pratar om. Inte det kannibalistiska synsättet som jag tycker är väldigt groteskt. Kristi kött och blod är obegripligt för de flesta människor. Och att göra det till något mystiskt och för de invigda, är att göra människor främmande. Jag ser nattvarden som en gemenskapsmåltid.
Så långt det som hänt. En uppsjö av inlägg på bloggar och i Kyrkans Tidning stöter och blöter hennes synpunkter. Det är egentligen inte alls förvånande att synden sätts ifråga. Det har skett och kommer att ske. Det märkliga är väl att det är en, till kyrkans lära genom löften bunden, präst som fastnat i denna långt gångna idealism. Det hon erbjuder är den söte Jesus i ny tappning. Den goda förebilden hyllas, idealmänniskan, en Jesus losskopplad från sitt judiska arv och från den apostoliska tro som byggde en världsvid kyrka. En snäll och godhjärtad Jesus som är new age-ig och utan sammanhang och kontext.
Losskopplad blir Jesus från Gamla och Nya testamentet, och från urkyrkans tro. Därför föreställer sig Ulla Karlsson Jesus som en man, en god vem som helst, som upprättar en gemenskap utan krav. Ulla Karlsson upprepar en kristendomskritik som mest känns trött och ålderstigen i sin naiva övertro på människors inneboende godhet. Hon borde naturligtvis gå tillbaka till sin kyrkas bekännelse och till sina egna prästvigningslöften för att få klarhet över vilket sammanhang hon egentligen står i. Kyrkan bekänner på goda (!) grunder: ett enda dop till syndernas förlåtelse.
Visar inlägg med etikett Synd. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Synd. Visa alla inlägg
06 maj 2011
13 januari 2011
Synden igen
Synden diskuteras knappast trots att syndabekännelsen gång på gång debatteras. Och i brist på klar och sund syndateologi förväxlas mestadels känna med att vara. Om människor inte känner sig som syndare så är deras känsla det som gäller. Då kan de/vi inte vara syndare?
Om människor som kommer till Svenska kyrkans gudstjänst förknippar synd-bekännelse-förlåtelse med att inte duga, inte vara älskad, så är det egendomligt. Än mer märkligt är att man tycks anse att problemet med att känna sig mindre värd skapas av att det finns en syndabekännelse i högmässans början!
Denna orimliga överbetoning av syndabekännelsen som risk och fara är svårförståelig mot bakgrund av det gudstjänstens sammanhang den ingår i. Det är som om det inte fanns några beredelseord före syndabekännelsen som kunde peka ut riktningen. Som om där inte fanns en tillsägelse om förlåtelse och nåd direkt efter. Som om evangeliet inte klingar i gudstjänsten, som om predikan inte förmår övervinna eventuella missförstånd om synden och som om nattvardsbordets verkan inte vore på riktigt eller ägde rum!
Olov Hartman är då en lisa:
Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son.
I tjänargestalt
kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss
på Golgata kors.
SvPs 62:1-2
Om människor som kommer till Svenska kyrkans gudstjänst förknippar synd-bekännelse-förlåtelse med att inte duga, inte vara älskad, så är det egendomligt. Än mer märkligt är att man tycks anse att problemet med att känna sig mindre värd skapas av att det finns en syndabekännelse i högmässans början!
Denna orimliga överbetoning av syndabekännelsen som risk och fara är svårförståelig mot bakgrund av det gudstjänstens sammanhang den ingår i. Det är som om det inte fanns några beredelseord före syndabekännelsen som kunde peka ut riktningen. Som om där inte fanns en tillsägelse om förlåtelse och nåd direkt efter. Som om evangeliet inte klingar i gudstjänsten, som om predikan inte förmår övervinna eventuella missförstånd om synden och som om nattvardsbordets verkan inte vore på riktigt eller ägde rum!
Olov Hartman är då en lisa:
Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son.
I tjänargestalt
kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss
på Golgata kors.
SvPs 62:1-2
20 april 2010
Synden - inte celibatet
Lyckades till sist få ro att läsa tidningen Fokus (9-15/4). I det numret har Ulrika Knutson skrivit en Vinjettartikel om de omdiskuterade händelserna i den katolska kyrkan under rubriken: Celibatet knappast problemet.
Från en artikel som många borde läsa och ta sig en stunds tankemöda kring lånar jag ett kort citat: Celibatet i sig skapar inte pedofiler, äktenskapet i sig hindrar inte övergrepp. Snarare är kyrkans klassiska analys giltig; att alla människor är kapabla till synd, oavsett sexuell läggning, civilstånd, klass eller kön.
Från en artikel som många borde läsa och ta sig en stunds tankemöda kring lånar jag ett kort citat: Celibatet i sig skapar inte pedofiler, äktenskapet i sig hindrar inte övergrepp. Snarare är kyrkans klassiska analys giltig; att alla människor är kapabla till synd, oavsett sexuell läggning, civilstånd, klass eller kön.
26 februari 2010
Så var det detta med synd...
Jag fattig, syndig människa
bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag som är född med synd
på många sätt har brutit mot dig.
Jag har inte älskat dig över allting
och inte min nästa som mig själv.
Mot dig och dina bud har jag syndat
med tankar, ord och gärningar.
Jag är värd att förkastats från ditt ansikte...
En syndabekännelse som infördes i Olaus Petri Svenska mässa (OP 1531). C H Martling skriver i sin Liturgik att den bekännelsen infördes från ett medeltida biktformulär.
Det är inte så många decennier sedan som ordalydelsen i den bekännelsen lät som följer:
Jag fattig, syndig människa, som med synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt har brutit emot dig, bekänner av allt mitt hjärta inför dig, helige och rättfärdige Gud, kärleksrike Fader, att jag icke har älskat dig över allting, icke min nästa såsom mig själv. Emot dig och dina heliga bud har jag syndat, med tankar, ord och gärningar, och vet mig för den skull vara värd att förkastas från ditt ansikte,
Denna syndabekännelse har i modern tid retat upp människor som minsann inte alls sett sig som fattiga eller syndare. Svenska kyrkan har följt efter. Denna bekännelse når sällan fram över några botfärdiga läppar. Men bekännelserna som används mera flitigt är inte mindre tydliga om syndens realitet. Då kan det t ex heta:
Jag bekänner inför dig,
helige och rättfärdige Gud
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig...
(Karl-Gunnar Elverson i Handbok i Liturgik).
Syndabekännelsen blir ett reningsbad för den som vet att om man med uppriktigt hjerta ber och med sin mun bekänner så är Gud nådig och rättfärdig. Omvändelse, bot och bättring är för den enskilde en väg till välbefinnande och frihet. Frihet att leva öppen för den nya dagens utmaningar och uppgifter.
Den skada, brist, brustenhet, bortvändhet vi kallar synd är verklig alldeles oavsett vilket språk och vilken terminologi vi använder oss av. Och samtidens problem är att den så starkt förnekar det orden försöker fånga.
bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag som är född med synd
på många sätt har brutit mot dig.
Jag har inte älskat dig över allting
och inte min nästa som mig själv.
Mot dig och dina bud har jag syndat
med tankar, ord och gärningar.
Jag är värd att förkastats från ditt ansikte...
En syndabekännelse som infördes i Olaus Petri Svenska mässa (OP 1531). C H Martling skriver i sin Liturgik att den bekännelsen infördes från ett medeltida biktformulär.
Det är inte så många decennier sedan som ordalydelsen i den bekännelsen lät som följer:
Jag fattig, syndig människa, som med synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt har brutit emot dig, bekänner av allt mitt hjärta inför dig, helige och rättfärdige Gud, kärleksrike Fader, att jag icke har älskat dig över allting, icke min nästa såsom mig själv. Emot dig och dina heliga bud har jag syndat, med tankar, ord och gärningar, och vet mig för den skull vara värd att förkastas från ditt ansikte,
Denna syndabekännelse har i modern tid retat upp människor som minsann inte alls sett sig som fattiga eller syndare. Svenska kyrkan har följt efter. Denna bekännelse når sällan fram över några botfärdiga läppar. Men bekännelserna som används mera flitigt är inte mindre tydliga om syndens realitet. Då kan det t ex heta:
Jag bekänner inför dig,
helige och rättfärdige Gud
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig...
Släktskapet med Olaus Petris bekännelse är ovedersäglig. Och syndamedvetandet är ett och detsamma. Syndens realitet är inte utspädd, förminskad eller undangömd.
Många har tänkt över syndabekännelsen inom bikten. Det finns några områden av biktvokabuläern som skulle behöva bearbetas ytterligare vid en förnyelse av bikten i våra församlingar. Människans rerlation till Gud har i kyrkans teologi och tradition länge beskrivits som ett lydnadsförhållande, ofta i mer eller mindre juridiska termer: människan "bryter" mot Guds vilja, Kristus tar på sig "straffet", människan står med "synd" och "skuld" inför Gud -- och Gud "benådar", "förlåter", "avlöser". Bibelns språk är mer mångfacetterat än så, och det går att uttrycka samma verklighet på kompletterande sätt: lydnad kan beskrivas som att leva i samstämmighet med Guds vilja, ja i överensstämmelse med det goda som jag t.o.m. själv vill (Rom 7:19). Synden kan uttryckas med att människan går bort ifrån Gud, blir oren, brusten...(Karl-Gunnar Elverson i Handbok i Liturgik).
Syndabekännelsen blir ett reningsbad för den som vet att om man med uppriktigt hjerta ber och med sin mun bekänner så är Gud nådig och rättfärdig. Omvändelse, bot och bättring är för den enskilde en väg till välbefinnande och frihet. Frihet att leva öppen för den nya dagens utmaningar och uppgifter.
Den skada, brist, brustenhet, bortvändhet vi kallar synd är verklig alldeles oavsett vilket språk och vilken terminologi vi använder oss av. Och samtidens problem är att den så starkt förnekar det orden försöker fånga.
19 oktober 2009
Hyggligt folk och synden
Nu och då tvingas jag inse min belägenhet som syndare. Bortvänd från Gud. Jag som brutit relationen till Gud och medmänniskor i "tanke, ord och handling". Att handlingar kan höra till syndens domän vänder sig ibland samtiden emot.
Några därför att de uppfostrats med hjälp av "syndakataloger" som stämplade somliga handlingar och beteenden som syndfulla. När jag var tonåring under 1960-talet i Sverige diskuterades det förbjudna, det som hamnade på de opublicerade men mycket påtagliga mentala listorna. Dans, kortspel, bio, dåliga nöjen, rökning, allt alkoholbruk, sexuella handlingar utanför äktenskap, osv. Dessa taburegler satte taggtråd runt områden som beredde generationskamrater så mycket nöje och samhörighet.
Vi andra stängdes in i våra egna kretsar. Samtidigt resulterade många av frikyrkornas stränga regim i ett osedvanligt stort samhälls- och omvärldsengagemang. Oproportionerligt många blev politiskt aktiva och fick uppdrag i stat och kommun eller inom media och kultur. Huruvida det fanns en relation mellan den moraliska livsstilssträngheten och engagemanget i världen återstår att belägga.
Andra vänder sig emot handlingen som syndfull eftersom människor kan vara omedvetna om sina handlingars konsekvenser eller åtminstone inte själva bedöma dem som något som har med synd att göra. Ytterligare finns det tankar om att mångfalden är så stor att det blir omöjligt att syndastämpla handlingar. Kvar på handlingslistan finns förstås sådant som aldrig förr ens behövde hamna där. Listan hade ju uppfostrande och pedagogiska syften. Men självklart är handlingar förkastliga och fördöms unisont i våra samhällen: omotiverat våld, fysisk och psykisk misshandel ( tänk t ex på den groteskt omfattande kvinnomisshandeln som bara tycks fortgå), pedofili osv
Så hur ska man tänka kring synd och syndfullhet? Det finns olika sätt att ta reda på var vi som enskilda och som kyrka befinner oss idag. Vi kan läsa kyrkans syndabekännelser och sluta oss till vad vi uppmanas att bekänna och be om förlåtelse för.
Ett annat sätt är att läsa. Det ursprungliga avfallet från Gudsrelationen i Paradiset ledde till att ett förbund upprättades. Det förbundet vacklade och sveks många gånger av människorna, det läser vi i Gamla testamentet. Jesus dör för att återlösa det förlorade människosläktet. Han sonar allas vår skuld och återupprättar förbindelsen mellan Gud och människa. Ett nytt förbund är upprättat. I Nya testamentet erbjuder Jesus en ny och återupprättad gemenskap med Gud.
Men i samtiden sprider sig idealismen. Tanken att människan i grunden är god hyllas. Varje ondskans handling måste därför vara något "sjukt". Vi sjukskriver ondskan istället för att se den som en realitet i livet, även i det egna livet.
Ofta träffar jag på föreställningen att jag har minsann inte syndat, jag behöver inte be om förlåtelse, jag är hygglig och ganska god och har i alla fall inte deltagit i folkmord eller andra bestialiteter. Och sedan radar man upp goda gärningar och annat. Både det man gjort och det man är är så pass gott att ingen ska komma och tala om brist, skuld, synd.
Hur förklarar man Jesu försoningsdöd in i en samtid där allt fler tänker sig stå fria från bortvändheten från Gud. Mänsklighetens skuld fastnar inte på dem. Och de är så pass hyggliga att de inte någonsin tänker sig behöva bekänna. Detta "paradigmskifte" i tänkandet strider samtidigt mot att så många bär bördor av både skuld och skam. Sviktande självkänsla och mindrevärdeskänslor. Det brister i tillit och framtidstro.
Mina tankar går till orden: Det vara våra synder han bar. Budskapet om befrielse och frälsning har kraft och står för en realitet. Jesus frälser från synd och död och kan verkligen lyfta av bördorna. Jag har sett hur axlar höjts och ryggar rätats när man andats in föråtelsens ord i sin egen kropp. Om dörren till Gud och Guds nåd klappas igen tvingas man ju själv digna under tyngden. Högmässans möte med Herren själv är en bra plats att lämna ifrån sig allt det vi bär på av synd och bördor.
Några därför att de uppfostrats med hjälp av "syndakataloger" som stämplade somliga handlingar och beteenden som syndfulla. När jag var tonåring under 1960-talet i Sverige diskuterades det förbjudna, det som hamnade på de opublicerade men mycket påtagliga mentala listorna. Dans, kortspel, bio, dåliga nöjen, rökning, allt alkoholbruk, sexuella handlingar utanför äktenskap, osv. Dessa taburegler satte taggtråd runt områden som beredde generationskamrater så mycket nöje och samhörighet.
Vi andra stängdes in i våra egna kretsar. Samtidigt resulterade många av frikyrkornas stränga regim i ett osedvanligt stort samhälls- och omvärldsengagemang. Oproportionerligt många blev politiskt aktiva och fick uppdrag i stat och kommun eller inom media och kultur. Huruvida det fanns en relation mellan den moraliska livsstilssträngheten och engagemanget i världen återstår att belägga.
Andra vänder sig emot handlingen som syndfull eftersom människor kan vara omedvetna om sina handlingars konsekvenser eller åtminstone inte själva bedöma dem som något som har med synd att göra. Ytterligare finns det tankar om att mångfalden är så stor att det blir omöjligt att syndastämpla handlingar. Kvar på handlingslistan finns förstås sådant som aldrig förr ens behövde hamna där. Listan hade ju uppfostrande och pedagogiska syften. Men självklart är handlingar förkastliga och fördöms unisont i våra samhällen: omotiverat våld, fysisk och psykisk misshandel ( tänk t ex på den groteskt omfattande kvinnomisshandeln som bara tycks fortgå), pedofili osv
Så hur ska man tänka kring synd och syndfullhet? Det finns olika sätt att ta reda på var vi som enskilda och som kyrka befinner oss idag. Vi kan läsa kyrkans syndabekännelser och sluta oss till vad vi uppmanas att bekänna och be om förlåtelse för.
Ett annat sätt är att läsa. Det ursprungliga avfallet från Gudsrelationen i Paradiset ledde till att ett förbund upprättades. Det förbundet vacklade och sveks många gånger av människorna, det läser vi i Gamla testamentet. Jesus dör för att återlösa det förlorade människosläktet. Han sonar allas vår skuld och återupprättar förbindelsen mellan Gud och människa. Ett nytt förbund är upprättat. I Nya testamentet erbjuder Jesus en ny och återupprättad gemenskap med Gud.
Men i samtiden sprider sig idealismen. Tanken att människan i grunden är god hyllas. Varje ondskans handling måste därför vara något "sjukt". Vi sjukskriver ondskan istället för att se den som en realitet i livet, även i det egna livet.
Ofta träffar jag på föreställningen att jag har minsann inte syndat, jag behöver inte be om förlåtelse, jag är hygglig och ganska god och har i alla fall inte deltagit i folkmord eller andra bestialiteter. Och sedan radar man upp goda gärningar och annat. Både det man gjort och det man är är så pass gott att ingen ska komma och tala om brist, skuld, synd.
Hur förklarar man Jesu försoningsdöd in i en samtid där allt fler tänker sig stå fria från bortvändheten från Gud. Mänsklighetens skuld fastnar inte på dem. Och de är så pass hyggliga att de inte någonsin tänker sig behöva bekänna. Detta "paradigmskifte" i tänkandet strider samtidigt mot att så många bär bördor av både skuld och skam. Sviktande självkänsla och mindrevärdeskänslor. Det brister i tillit och framtidstro.
Mina tankar går till orden: Det vara våra synder han bar. Budskapet om befrielse och frälsning har kraft och står för en realitet. Jesus frälser från synd och död och kan verkligen lyfta av bördorna. Jag har sett hur axlar höjts och ryggar rätats när man andats in föråtelsens ord i sin egen kropp. Om dörren till Gud och Guds nåd klappas igen tvingas man ju själv digna under tyngden. Högmässans möte med Herren själv är en bra plats att lämna ifrån sig allt det vi bär på av synd och bördor.
10 april 2009
Maktlös och omgiven av synd
Utdrag ur en Långfredagspredikan på ordrik.
Simon som var från Nordafrika (Cyrene) kommer resande från landet och tvingas bära Jesu kors. Vilket senare blev en förebild för hur en kristen skall vara – beredd att hjälpa, villig att bära andras bördor. Men också beredd att utstå och lida. Är Du och jag beredda?
Man kastar lott om hans kläder. Den som kan beröva en människa hennes kläder, tar ifrån henne det lilla skydd mot en obarmhärtig omvärld hon har, förnekar hennes värde. Människan visas maktlös och utan värdighet.
Jesus ska dö bland förbrytare och rövare. Han spikas på korset, och med honom spikas varje mänsklig brist, vår brist, vår synd: svek, lögn, hat, avund, övergrepp, tortyr, våld. Han ser till att det naglas fast för att vi ska bli fria.
Ändå väljs Jesus ut för allas hån och förakt. Hjälp dig själv! Stig ner från korset! Så vill man också i den billiga segern över Jesus uppställa bevis, man vill övertyga alla om att han som hjälpte andra – i själva verket är maktlös och hjälplös. Han förmår ingenting, tycks de säga. Och på så vis angriper de Gud som sänt Jesus. Så detta att håna Jesus och tron är inget nytt. Redan på Golgata stiger förakt, rädsla och hat fram. Inte ens vi går fria. Så långt predikan...
Så här skriver Evangelisk Lutherska kyrkan i Finland om Långfredagen:
Långfredagens budskap lyder: Kristus har dött
för oss. Han försoningsverk är fullbordat. Därför
är detta en stor dag i kristenheten. Detta
märks redan i benämningarna på olika språk. I
de slaviska språken och också i ungerska och
estniska används beteckningar som betyder
”den stora fredagen” (t.ex. estniska Suur reede).
Den engelska beteckningen Good Friday, ”den
goda fredagen”, leder tankarna till försoningens
dyrbara gåva. I de romanska språken talas
det om ”den heliga fredagen” (t.ex. franska
Vendredi saint). Det tyska ordet Karfreitag tar
fasta på den sorg som är förknippad med korsfästelsen
(prefixet kar- betyder sorg i gammal
tyska). Benämningen ”långfredag” finns i olika
versioner endast i de nordiska länderna.
Långfredagens bibeltexter följer händelserna
på Golgata ända från korsfästelsen fram
till Jesu död. Klockan 15 kan man fira minnet
av Jesu dödsstund (se Andakt vid Jesu dödsstund
i gudstjänstboken). Långfredagens kvällsgudstjänst
har traditionellt ägnats åt Kristi begravning.
Gud har helgat också vår egen grav
till ett vilorum.
Simon som var från Nordafrika (Cyrene) kommer resande från landet och tvingas bära Jesu kors. Vilket senare blev en förebild för hur en kristen skall vara – beredd att hjälpa, villig att bära andras bördor. Men också beredd att utstå och lida. Är Du och jag beredda?
Man kastar lott om hans kläder. Den som kan beröva en människa hennes kläder, tar ifrån henne det lilla skydd mot en obarmhärtig omvärld hon har, förnekar hennes värde. Människan visas maktlös och utan värdighet.
Jesus ska dö bland förbrytare och rövare. Han spikas på korset, och med honom spikas varje mänsklig brist, vår brist, vår synd: svek, lögn, hat, avund, övergrepp, tortyr, våld. Han ser till att det naglas fast för att vi ska bli fria.
Ändå väljs Jesus ut för allas hån och förakt. Hjälp dig själv! Stig ner från korset! Så vill man också i den billiga segern över Jesus uppställa bevis, man vill övertyga alla om att han som hjälpte andra – i själva verket är maktlös och hjälplös. Han förmår ingenting, tycks de säga. Och på så vis angriper de Gud som sänt Jesus. Så detta att håna Jesus och tron är inget nytt. Redan på Golgata stiger förakt, rädsla och hat fram. Inte ens vi går fria. Så långt predikan...
Så här skriver Evangelisk Lutherska kyrkan i Finland om Långfredagen:
Långfredagens budskap lyder: Kristus har dött
för oss. Han försoningsverk är fullbordat. Därför
är detta en stor dag i kristenheten. Detta
märks redan i benämningarna på olika språk. I
de slaviska språken och också i ungerska och
estniska används beteckningar som betyder
”den stora fredagen” (t.ex. estniska Suur reede).
Den engelska beteckningen Good Friday, ”den
goda fredagen”, leder tankarna till försoningens
dyrbara gåva. I de romanska språken talas
det om ”den heliga fredagen” (t.ex. franska
Vendredi saint). Det tyska ordet Karfreitag tar
fasta på den sorg som är förknippad med korsfästelsen
(prefixet kar- betyder sorg i gammal
tyska). Benämningen ”långfredag” finns i olika
versioner endast i de nordiska länderna.
Långfredagens bibeltexter följer händelserna
på Golgata ända från korsfästelsen fram
till Jesu död. Klockan 15 kan man fira minnet
av Jesu dödsstund (se Andakt vid Jesu dödsstund
i gudstjänstboken). Långfredagens kvällsgudstjänst
har traditionellt ägnats åt Kristi begravning.
Gud har helgat också vår egen grav
till ett vilorum.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)