bekänner inför dig, helige och rättfärdige Gud,
att jag som är född med synd
på många sätt har brutit mot dig.
Jag har inte älskat dig över allting
och inte min nästa som mig själv.
Mot dig och dina bud har jag syndat
med tankar, ord och gärningar.
Jag är värd att förkastats från ditt ansikte...
En syndabekännelse som infördes i Olaus Petri Svenska mässa (OP 1531). C H Martling skriver i sin Liturgik att den bekännelsen infördes från ett medeltida biktformulär.
Det är inte så många decennier sedan som ordalydelsen i den bekännelsen lät som följer:
Jag fattig, syndig människa, som med synd född, i alla mina livsdagar på mångfaldigt sätt har brutit emot dig, bekänner av allt mitt hjärta inför dig, helige och rättfärdige Gud, kärleksrike Fader, att jag icke har älskat dig över allting, icke min nästa såsom mig själv. Emot dig och dina heliga bud har jag syndat, med tankar, ord och gärningar, och vet mig för den skull vara värd att förkastas från ditt ansikte,
Denna syndabekännelse har i modern tid retat upp människor som minsann inte alls sett sig som fattiga eller syndare. Svenska kyrkan har följt efter. Denna bekännelse når sällan fram över några botfärdiga läppar. Men bekännelserna som används mera flitigt är inte mindre tydliga om syndens realitet. Då kan det t ex heta:
Jag bekänner inför dig,
helige och rättfärdige Gud
att jag har syndat med tankar, ord och gärningar.
Jag har inte älskat dig över allting,
inte min nästa som mig själv.
Genom min synd är jag skyldig till mer ont
än jag själv förstår
och har del i världens bortvändhet från dig...
Släktskapet med Olaus Petris bekännelse är ovedersäglig. Och syndamedvetandet är ett och detsamma. Syndens realitet är inte utspädd, förminskad eller undangömd.
Många har tänkt över syndabekännelsen inom bikten. Det finns några områden av biktvokabuläern som skulle behöva bearbetas ytterligare vid en förnyelse av bikten i våra församlingar. Människans rerlation till Gud har i kyrkans teologi och tradition länge beskrivits som ett lydnadsförhållande, ofta i mer eller mindre juridiska termer: människan "bryter" mot Guds vilja, Kristus tar på sig "straffet", människan står med "synd" och "skuld" inför Gud -- och Gud "benådar", "förlåter", "avlöser". Bibelns språk är mer mångfacetterat än så, och det går att uttrycka samma verklighet på kompletterande sätt: lydnad kan beskrivas som att leva i samstämmighet med Guds vilja, ja i överensstämmelse med det goda som jag t.o.m. själv vill (Rom 7:19). Synden kan uttryckas med att människan går bort ifrån Gud, blir oren, brusten...(Karl-Gunnar Elverson i Handbok i Liturgik).
Syndabekännelsen blir ett reningsbad för den som vet att om man med uppriktigt hjerta ber och med sin mun bekänner så är Gud nådig och rättfärdig. Omvändelse, bot och bättring är för den enskilde en väg till välbefinnande och frihet. Frihet att leva öppen för den nya dagens utmaningar och uppgifter.
Den skada, brist, brustenhet, bortvändhet vi kallar synd är verklig alldeles oavsett vilket språk och vilken terminologi vi använder oss av. Och samtidens problem är att den så starkt förnekar det orden försöker fånga.
Intressant att du tar upp detta med syndabekännelse, för det är avgörande och viktigt i all kristendom och synnerligen i mässan.
SvaraRaderaDen moderna formen har emellertid omskrivningar som inte varken är tydliga eller insiktfulla. t ex "har del i all världens bortvändhet från dig". I stället hade det varit på sin plats att bekänna "har del i all världens ondska" för det är just det man har genom sin synd. Den är varken halv eller bara en liten del av världens, för den som ser sin synd i verklig mening ser den som större än att man kan bära den, ja ser sig själv som den störste syndaren. Och det måste man uttrycka klart. För syndabekännelse handlar om en fullständig ärlighet inför Gud och då går det inte att med omskrivningar att förklara sig inför honom. Men när vi är ärliga och säger som det verkligen är, då är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.(1 Joh 1)
/"Halbpriester"