Hyggligt folk och synden

Nu och då tvingas jag inse min belägenhet som syndare. Bortvänd från Gud. Jag som brutit relationen till Gud och medmänniskor i "tanke, ord och handling". Att handlingar kan höra till syndens domän vänder sig ibland samtiden emot.

Några därför att de uppfostrats med hjälp av "syndakataloger" som stämplade somliga handlingar och beteenden som syndfulla. När jag var tonåring under 1960-talet i Sverige diskuterades det förbjudna, det som hamnade på de opublicerade men mycket påtagliga mentala listorna. Dans, kortspel, bio, dåliga nöjen, rökning, allt alkoholbruk, sexuella handlingar utanför äktenskap, osv. Dessa taburegler satte taggtråd runt områden som beredde generationskamrater så mycket nöje och samhörighet.

Vi andra stängdes in i våra egna kretsar. Samtidigt resulterade många av frikyrkornas stränga regim i ett osedvanligt stort samhälls- och omvärldsengagemang. Oproportionerligt många blev politiskt aktiva och fick uppdrag i stat och kommun eller inom media och kultur. Huruvida det fanns en relation mellan den moraliska livsstilssträngheten och engagemanget i världen återstår att belägga.

Andra vänder sig emot handlingen som syndfull eftersom människor kan vara omedvetna om sina handlingars konsekvenser eller åtminstone inte själva bedöma dem som något som har med synd att göra. Ytterligare finns det tankar om att mångfalden är så stor att det blir omöjligt att syndastämpla handlingar. Kvar på handlingslistan finns förstås sådant som aldrig förr ens behövde hamna där. Listan hade ju uppfostrande och pedagogiska syften. Men självklart är handlingar förkastliga och fördöms unisont i våra samhällen: omotiverat våld, fysisk och psykisk misshandel ( tänk t ex på den groteskt omfattande kvinnomisshandeln som bara tycks fortgå), pedofili osv

Så hur ska man tänka kring synd och syndfullhet? Det finns olika sätt att ta reda på var vi som enskilda och som kyrka befinner oss idag. Vi kan läsa kyrkans syndabekännelser och sluta oss till vad vi uppmanas att bekänna och be om förlåtelse för.

Ett annat sätt är att läsa. Det ursprungliga avfallet från Gudsrelationen i Paradiset ledde till att ett förbund upprättades. Det förbundet vacklade och sveks många gånger av människorna, det läser vi i Gamla testamentet. Jesus dör för att återlösa det förlorade människosläktet. Han sonar allas vår skuld och återupprättar förbindelsen mellan Gud och människa. Ett nytt förbund är upprättat. I Nya testamentet erbjuder Jesus en ny och återupprättad gemenskap med Gud.

Men i samtiden sprider sig idealismen. Tanken att människan i grunden är god hyllas. Varje ondskans handling måste därför vara något "sjukt". Vi sjukskriver ondskan istället för att se den som en realitet i livet, även i det egna livet.

Ofta träffar jag på föreställningen att jag har minsann inte syndat, jag behöver inte be om förlåtelse, jag är hygglig och ganska god och har i alla fall inte deltagit i folkmord eller andra bestialiteter. Och sedan radar man upp goda gärningar och annat. Både det man gjort och det man är är så pass gott att ingen ska komma och tala om brist, skuld, synd.

Hur förklarar man Jesu försoningsdöd in i en samtid där allt fler tänker sig stå fria från bortvändheten från Gud. Mänsklighetens skuld fastnar inte på dem. Och de är så pass hyggliga att de inte någonsin tänker sig behöva bekänna. Detta "paradigmskifte" i tänkandet strider samtidigt mot att så många bär bördor av både skuld och skam. Sviktande självkänsla och mindrevärdeskänslor. Det brister i tillit och framtidstro.

Mina tankar går till orden: Det vara våra synder han bar. Budskapet om befrielse och frälsning har kraft och står för en realitet. Jesus frälser från synd och död och kan verkligen lyfta av bördorna. Jag har sett hur axlar höjts och ryggar rätats när man andats in föråtelsens ord i sin egen kropp. Om dörren till Gud och Guds nåd klappas igen tvingas man ju själv digna under tyngden. Högmässans möte med Herren själv är en bra plats att lämna ifrån sig allt det vi bär på av synd och bördor.

Partipolitiken på väg ur kyrkan spår Hägglund

Kyrkans Tidning har i sin partiledarserie inför kyrkovalet i dag nått fram till Göran Hägglund. Hans röst bryter av mot de stora partiernas försvar för partierna i kyrkan. Hägglund säger: Vi vill komma bort från partipolitiseringen. Men det går inte att åstadkomma en förändring utan att använda partierna.

Hur man ”använder” politiska partier i en sådan förändring är svårt att föreställa sig. Ska det bli en ändring kommer den nog inte med mindre än att partierna tvingas inse det otidsenliga i att behålla kontrollen över en konfession vars innehåll partierna inte delar eller står bakom.

Göran Hägglund föreställer sig att metoden att bilda grupper likt Folkpartister i Svenska kyrkan (Fisk) eller det egna Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Med den metoden kan det ta ett par perioder att fasa ut partierna ur kyrkan.

Svagheten där är att sådana grupper under en mycket lång tid kan hålla partierna kvar i kyrkan. Förändringen kan stanna på ytan och partikoppling kan skötas informellt. Man äter kakan och har den kvar. Det ser ut som om partiet släppt kontrollen över Svenska kyrkan men den behålls av en ny partipolitisk fraktion. Och det bygger fortfarande på partiernas program och ideologier. Partimedlemskap lär på det sättet inte försvinna som valbarhetskriterium.

Men Kristdemokraternas ledare har ännu en kanin i sin hatt. En möjlig väg framåt är personval med en lista där man prickar för de kandidater man har förtroende för. Göran Hägglund tror att man på så vis kan välja dem som tycker om kyrkan. Han säger: Idag är det ju så att långt ifrån alla som blivit invalda i kyrkliga sammanhang är sådana som brinner för kyrkans verksamhet. Och jag skulle vilja att det var personer som verkligen tyckte om kyrkan och brydde sig om hur det går.

Han kunde naturligtvis bli ännu tydligare om hur avgörande det är att de som väljs själva delar det som är Svenska kyrkans skäl att finnas till: tron och bekännelsen.

I den bilaga som Kristdemokraterna själva producerat (som medföljer Kyrkans Tidning) har man formulerat sig så här om personval:

Rena personval är standard i övriga Lutherska kyrkor i vår omvärld

Alla kandidater i en valkrets sätts upp på samma lista. Det innebär en valsedel för varje valkrets.

Väljaren skall kunna sätta sina kryss, just nu tre stycken, fritt bland alla kandidater på listan.

Valnämnden i församlingen får ansvara för att alla röstberättigade får information om vilka som kandiderar inom den aktuella valkretsen.

Valet kan därmed genomföras även om partier och registrerade nomineringsgrupper avstår från att engagera sig…

En modell för personval som förmodligen skulle kunna fungera ganska bra. Men den verkar bygga på föreställningen om att valen i framtiden bör se ut ungefär som idag. Jag undrar om det verkligen är försvarligt att dra runt en valapparat för 100-150 miljoner i en värld som vår enbart för att vaska fram förtroendevalda i församlingarna, varav många är ganska små och den lokala enheten stor. I framtiden behöver vi av solidaritet med människor och en värld som lider
finna andra modeller för val. Demokrati kan ta sig många uttryck och organiseras på mångahanda sätt.

Inte heller får man glömma bort frågan om hur de olika kyrkliga nivåerna ska relatera till varandra. Det rimligaste är att man har indirekta val till stift och kyrkomöte för att just få fram de lokalt i församlingen engagerade.

Göran Hägglund och kristdemokraterna, liksom deras representanter i Svenska kyrkan, är inne på en linje som vill bryta partiernas grepp över Svenska kyrkan. Och det kan man enbart välkomna!

Konst i kyrkan på egna villkor

Kyrkan möter konsten i Svenska Dagbladet. Mötet mellan konst och en kyrkas inre, dvs både interiört och dess tro och bekännelse, kan ge upphov till starka reaktioner. Som boende i landsorten kan jag oftast enbart ta del av somliga utställningar via trycksvärta. Vilket inte ger den bästa av utsiktspunkter.

Men efter att ha läst artikeln i SvD har jag några frågor. Utställningen som skildras har med kyrkoårets slut att göra. Inför Domsöndagen öppnas utställningen. Svenskan skriver

Pang. Ordet har lyst från S:t ­Jacobs kyrkas torn under ett par veckor i november. Vad är detta, har folk frågat. Har kyrkan så dålig ekonomi så att man måste hänga ljusreklam i tornet?

Nej, det är ett verk av Konstfackeleven Inger Wold Lund som handlar om oro, om känslan av förlust. Pang. Något som går sönder. Pang. Något som händer plötsligt.

Och pang i kyrkan. För utöver verkets innebörd händer det ­saker när Svenska kyrkans församlingar använder samtida konst och musik för att tala med människor om tron, livet och döden. Ibland medhårssmekande, ibland våldsamt provocerande.

Det händer saker. Visst, men vad är det man vill ska hända? Om konsten ska tjäna syftet att ge människor material till hjälp för reflektion över tillvarons slut, över ändlighet och ansvar för det liv man lever - är det vad som händer här? Av tidningsartikeln framgår att man verkar nöjd med att människor tittar in i kyrkorummet. Men väl där, får de då hjälp att fokusera de frågor Bibeln och kyrkan bär med sig? Eller blir de mer ett effektsökeri med tankar som hoppar och far. Ännu ett evenemang? En utställning med häftig inramning?

Konstnärer kan inte lastas för att kyrkan inte har självförtroende nog att vara kyrka. Här synligt genom att man vill göra kyrkorummet till ett allaktivitetshus, en arena för happenings. Det ansvaret måste kyrkan axla. Litar man inte på sina egna uttrycksformer så kan man ta draghjälp av andra, tycks vara modellen som brukas här.

En av utställarna vill använda en gudstjänst för att göra ett stälningstagande i diskussionen om samkönad vigsel. Vilken linje man än vill propagera för undrar jag: är det utställarna som nu ordnar kyrkans gudstjänster? Som tillhandahåller budskapet genom att städsla för tillfället passande präst?

Och när man vill byta hudfärg på en Kristusgestalt som tillhör det liturgiska rummet går utställarna över till att själv vilja diktera andra konstnärers uttryck. Problematiskt för den som försvarar sig egen konstnärliga yttrandefrihet. Frågan om Jesus som jude, som färgad av olika folkslags utseende är dock en viktig fråga. Kontextuellt är det intressant hur en Jesus i våra sammanhang skulle se ut. Klädd i folkdräkt och ljushylt? I fotbollshalsduk med AIK:s eller Djurgårdens färger? Som en nyss invandrad irakier?

Visserligen är tematiken nära knutet till kyrkoåret. Konstnärer och konstfackselever har fått använda kyrkan till utställningar, installationer och iscensättningar på kyrkoårets olika teman, skriver SvD. Just det - fått använda. Men vad erbjuder kyrkan som går dialog med konstverken? Hur hörs det kyrkan erbjuder inför frågorna om vårt eget ansvar för våra handlingar, våra liv, våra medmänniskor och världen? Den bibiska brottning Åke Bonnier talar om förutsätter god kännedom om Bibel och kristendomens grundfrågor. De som idag omfattas och bärs av en försvinnande liten minoritet i det sekulära Sverige. Så hur bjuds besökarna på den pusselbiten? Av artikeln får man ingen ledning. Troligast är att man lämnas utan en sådan nödvändig vägledning.

Konsten kan öppna sinnen och tankar. Men kyrkans budskap har ju profil och riktning. Har konsten det? Och är det i så fall evangeliets riktning som öppenheten bjuder på?

Om nu kyrkan har så stor beredskap att öppna för konstnärernas egna föreställningar och uttryck - hur stor öppenhet har konstnärerna för kyrkans tro och bekännelse? Är dess värde mest något att spjärna mot, att revoltera mot - eller något att berikas av och växa i? Nog tycks det mig som om Svenska kyrkan här viftar väl mycket på svansen och ödmjukt intill självutplåning tar emot konstfulla skall.