Partipolitisk teologi

Partiledare har haft detaljerade synpunkter på Svenska kyrkans lära om äktenskap och vigsel. Några utan att själva tillhöra Svenska kyrkan. Det finns alltså något mycket intressant och sällan uppmärksammat; något man borde kunna kalla partipolitisk teologi.

Därför bör vi vara mycket frimodiga (!) och ställa fler frågor om kyrkans lära till Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson! Inför kyrkovalet borde de svara på följande frågor:

Varför anser Du och Ditt parti om att dop skall vara grunden för medlemsskap i Svenska kyrkan? Jag kan gissa att Ni egentligen menar att det blir exkluderande?

Vad anser Du och Ditt parti om dopet som villkor för deltagande i nattvarden? Min misstanke är att Ni möjligen kan anse att det leder till diskriminering?

Vad menar Du och Ditt parti om Kristi närvaro i nattvardens bröd och vin? Kan ett politiskt parti hysa övertygelsen att Jesus verkligen är där, I brödet och vinet?

Tror Du och Ditt parti att Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka i världen, av de heligas samfund? Jag anar att Ni inte tycker att det finns några frågor där vi i vår kyrka ska ta intryck av vad andra delar av denna enda Kristi kyrka tror och bekänner?

Hur vill Du och Ditt parti att Svenska Kyrkan ska missionera i Sverige? Ni menar väl att det är kyrkans uppgift att med tydlighet förkunna evangeliets glada budskap om frälsning i Jesus Kristus?

Partipolitiken på väg ur kyrkan spår Hägglund

Kyrkans Tidning har i sin partiledarserie inför kyrkovalet i dag nått fram till Göran Hägglund. Hans röst bryter av mot de stora partiernas försvar för partierna i kyrkan. Hägglund säger: Vi vill komma bort från partipolitiseringen. Men det går inte att åstadkomma en förändring utan att använda partierna.

Hur man ”använder” politiska partier i en sådan förändring är svårt att föreställa sig. Ska det bli en ändring kommer den nog inte med mindre än att partierna tvingas inse det otidsenliga i att behålla kontrollen över en konfession vars innehåll partierna inte delar eller står bakom.

Göran Hägglund föreställer sig att metoden att bilda grupper likt Folkpartister i Svenska kyrkan (Fisk) eller det egna Kristdemokrater i Svenska kyrkan. Med den metoden kan det ta ett par perioder att fasa ut partierna ur kyrkan.

Svagheten där är att sådana grupper under en mycket lång tid kan hålla partierna kvar i kyrkan. Förändringen kan stanna på ytan och partikoppling kan skötas informellt. Man äter kakan och har den kvar. Det ser ut som om partiet släppt kontrollen över Svenska kyrkan men den behålls av en ny partipolitisk fraktion. Och det bygger fortfarande på partiernas program och ideologier. Partimedlemskap lär på det sättet inte försvinna som valbarhetskriterium.

Men Kristdemokraternas ledare har ännu en kanin i sin hatt. En möjlig väg framåt är personval med en lista där man prickar för de kandidater man har förtroende för. Göran Hägglund tror att man på så vis kan välja dem som tycker om kyrkan. Han säger: Idag är det ju så att långt ifrån alla som blivit invalda i kyrkliga sammanhang är sådana som brinner för kyrkans verksamhet. Och jag skulle vilja att det var personer som verkligen tyckte om kyrkan och brydde sig om hur det går.

Han kunde naturligtvis bli ännu tydligare om hur avgörande det är att de som väljs själva delar det som är Svenska kyrkans skäl att finnas till: tron och bekännelsen.

I den bilaga som Kristdemokraterna själva producerat (som medföljer Kyrkans Tidning) har man formulerat sig så här om personval:

Rena personval är standard i övriga Lutherska kyrkor i vår omvärld

Alla kandidater i en valkrets sätts upp på samma lista. Det innebär en valsedel för varje valkrets.

Väljaren skall kunna sätta sina kryss, just nu tre stycken, fritt bland alla kandidater på listan.

Valnämnden i församlingen får ansvara för att alla röstberättigade får information om vilka som kandiderar inom den aktuella valkretsen.

Valet kan därmed genomföras även om partier och registrerade nomineringsgrupper avstår från att engagera sig…

En modell för personval som förmodligen skulle kunna fungera ganska bra. Men den verkar bygga på föreställningen om att valen i framtiden bör se ut ungefär som idag. Jag undrar om det verkligen är försvarligt att dra runt en valapparat för 100-150 miljoner i en värld som vår enbart för att vaska fram förtroendevalda i församlingarna, varav många är ganska små och den lokala enheten stor. I framtiden behöver vi av solidaritet med människor och en värld som lider
finna andra modeller för val. Demokrati kan ta sig många uttryck och organiseras på mångahanda sätt.

Inte heller får man glömma bort frågan om hur de olika kyrkliga nivåerna ska relatera till varandra. Det rimligaste är att man har indirekta val till stift och kyrkomöte för att just få fram de lokalt i församlingen engagerade.

Göran Hägglund och kristdemokraterna, liksom deras representanter i Svenska kyrkan, är inne på en linje som vill bryta partiernas grepp över Svenska kyrkan. Och det kan man enbart välkomna!

Reservanter i Svenska kyrkan läronämnd

Alla kyrkligt intresserade borde ta sig tid att läsa ett yttrande från Svenska kyrkans läronämnnd och de bifogade reservationerna. Materialet finns här. Beslutet presenteras i Dagen. Och i en synnerligen kritisk ledare föreslår Elisabeth Sandlund att kyrkostyrelsen ska dra tillbaka sitt förslag till höstens kyrkomöte. Hon skriver: Sex av landets 14 biskopar visar prov på stort civilkurage genom att följa sin övertygelse, slänga den politiska korrektheten över bord och jämns med fotknölarna såga den skrivelse som kyrkostyrelsen avlåtit till kyrkomötet. Där föreslås att Svenska kyrkans äktenskapssyn i grunden ska förändras genom att en ny vigselordning införs för alla par, oavsett kön.

De fronderande biskoparna, som vågat gå emot sina åtta kolleger och merparten av övriga ledamöter i kyrkomötets läronämnd, är skoningslösa i sin kritik. Kritiken handlar om sakfrågan: Kan äktenskapsbegreppet omformuleras på detta sätt av en evangelisk-luthersk kyrka? Och den handlar inte minst om det sätt på vilket förslaget tillkommit. Det har skett i stor hast, utan tillräcklig teologisk reflektion, utan ekumeniska konsultationer och utan att församlingarna, grundenheterna på vilka hela kyrkan är byggd, fått komma till tals.

Ibland talar man om att det kan råda fara i dröjsmål. I den här frågan handlar det om precis motsatsen. Det råder - alldeles i onödan - stor fara i brådskan.

Särskilt reservation 3 i Svenska kyrkans läronämnd är ordentligt genomarbetad. Och svidande i sin kritik över hur processen inom Svenska kyrkans genomförts. Att kyrkomötet skulle "köra över" dessa tunga invändningar borde vara otänkbart. Borde vara.

Eftersom rservation 3 återfinns sist i det ganska omfattande dokumentet riskerar det att bli den minst lästa delen av materialet. Därför vill jag återge några av reservanternas synpunkter. Här följer ett utdrag med de bärande invändningar som reservationen för fram:
Eftersom staten nu för sin del fattat beslut om samkönade äktenskap behöver vi som kyrka söka sätt att ta emot och välsigna samkönade par också utifrån de nya förutsättningarna.
Under diskussionerna om hur detta bäst ska ske har det presenterats ett flertal förslag. Förslagen behöver granskas och förankras, vi ska kunna leva med beslutet under mycket lång tid. Ett beslut i frågan behöver också föregås av en noggrann läromässig prövning. Enligt vår mening återstår denna granskning, prövning och förankring till väsentliga delar fortfarande att göra...

1. Förslaget har lagts, trots att lärofrågan inte har varit föremål för vad som måste anses vara erforderlig teologisk prövning av argument för och emot en förändring. Förutsättningarna för ett väl underbyggt beslut och en lyckad receptionsprocess efter beslutet måste därför bedömas vara otillräckliga...

2. Församlingen definieras i kyrkoordningen som kyrkans primära enhet. En lärofrågas förankring och reception handlar därför inte minst om att församlingarna är delaktiga i processen. Så har inte varit fallet. Församlingarna har inte tillfrågats, vilket är otillfredsställande...

3. Karaktäristiskt för vår kyrka är den dubbla eller gemensamma ansvarslinjen. I denna fråga har emellertid ämbetslinjen inte gjorts delaktig. Detta hade kunnat göras på olika sätt. Ett exempel är föreskriften i Kyrkoordningen att Biskopsmötet ska yttra sig innan Kyrkostyrelsen beslutar i teologiska och ekumeniska frågor av större vikt. Sådana beslut har Kyrkostyrelsen i realiteten fattat. Något yttrande har dock inte begärts in från Biskopsmötet. Istället har Teologiska kommittén, utan formulerat uppdrag från Kyrkostyrelse eller Biskopsmöte, under stress tagit fram formuleringar som stöder Kyrkostyrelsens förslag. Men ämbetslinjen finns också företrädd till exempel i kyrkoråden. Inte heller de har tillfrågats. Detta är några exempel på att processen inte står i samklang med tanken på en gemensam ansvarslinje.

4. De förpliktande kyrkogemenskaper som vi ingår i har visserligen informerats, men inte getts möjlighet att bidra till ett samtal i sakfrågorna. Ingen möjlighet har getts att pröva deras synpunkter. I första hand berörda är kyrkogemenskaperna med Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan, Lutherska Världsförbundet, Borgågemenskapen och Evangeliska kyrkan i Tyskland. Bristen på dialog och gemensamt samtal är allvarlig och bryter enligt vår uppfattning mot andan i de ekumeniska avtal om kyrkogemenskap som vi ingått.
En lärobildningsprocess innehåller i sig läroaspekter. För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt sett är korrekt. Det fordras också att beslutet har tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna, under bön och i dialog med Skriften och bekännelsen.
Vi finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 om Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Lärobildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt. Eftersom vi av läromässiga skäl avstyrker skrivelsen har det inte varit aktuellt att ta läromässig ställning till de enskilda förslagen i skrivelsen...

Och reservationen avslutas med följande skrivning:
Första maj 2009 trädde för första gången en äktenskapsbalk i kraft utan att kyrkan hade varit med som lagstiftare. Äktenskapsrätten sekulariserades därmed i bokstavlig mening.
När staten nu ensam stiftar lag om äktenskapet är det möjligt att hävda att också äktenskapet som rättslig institution sekulariserats. Det hade därför varit betydelsefullt med en analys av denna principiellt viktiga förändring.
Det närmaste Kyrkostyrelsen kommer en sådan analys är konstaterandet, att beslut om förändringar av äktenskapet i vårt samhälle tas av riksdag och regering. (Överväganden om ändring av Kyrkoordningen 23 kap.)
Det faktum att kyrkan inte längre deltar i lagstiftandet berörs inte. Istället framstår det som problemfritt att statens lagstiftning får definiera kyrkans uppfattning inom ett område som "alltid och överallt" ingått i kyrkans lära. Förhållningssättet återspeglas i Kyrkostyrelsens remiss, i Teologiska kommitténs yttrande och i Kyrkostyrelsens skrivelse till Kyrkomötet.
Den ena sidan av detta förhållningssätt blir att Svenska kyrkan bör erkänna den rättsliga verkan av äktenskap som ingås enligt svensk lag. Mycket få torde se detta som ett problem idag. Men den andra sidan är att statens äktenskapssyn blir normerande för kyrkan.
Men ska statens beslut avgöra innehållet i något som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse, lära och ordning? Eller annorlunda uttryckt: Ska beslut på den politiska arenan styra kyrkans eget ställningstagande i teologiska lärofrågor? Den sidan av saken är inte lika självklar.
Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett prejudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen.
Reservationen är undertecknad av Sven Thidevall (biskop), Carl Axel Aurelius (biskop), Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg (biskop), Hans-Erik Nordin (biskop) och Hans Stiglund (biskop). Ett majoritetsbeslut av en en i grunden totalt oenig läronämnd är inte ett tillräckligt bra underlag för ett beslut i kyrkomötet. Också det en bärande invändning. Beslut i en lärofråga ska inte vila på en så bräcklig läronämndsmajoritet även om kyrkoordningen tycks medge det. Kyrkans enhet är viktigare är så!

Kritiken som förs fram är den skarpaste som från biskopligt håll förekommit på åratal i Svenska kyrkan. Processen underkänns helt. Ämbetslinjen har inte gjorts delaktig. Ekumeniken har man struntat i. Och riksdagens beslut blir på detta sätt med automatik kyrkans och avgör kyrkans lära.

Reservanternas ståndpunkter och invändningar delar jag. Och slutsaten blir: Så här ska det inte gå till i en kristen kyrka!

Vad säger Kyrkoordningen om Läronämnden?

16 § Läronämnden skall bestå av stiftens biskopar och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet.
Ärkebiskopen är ordförande i Läronämnden. Läronämnden skall inom sig välja en vice
ordförande.

17 § Läronämnden skall yttra sig innan Kyrkomötet beslutar i ärenden som gäller
1. grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
2. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,
3. kyrkans vigningstjänst, och
4. ekumeniska överenskommelser.
Läronämnden skall beredas tillfälle att yttra sig i övriga lärofrågor.

18 § Beslutar Kyrkomötet i något ärende som gäller ett ämne som anges i 17 § första stycket att bifalla
ett förslag som har avstyrkts av Läronämnden skall denna åter yttra sig och ärendet på nytt beredas
i utskottet innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.
Vid det slutliga beslutet måste två tredjedelar av de röstande bifalla ett förslag som har
avstyrkts av Läronämnden för att förslaget skall genomföras. (SvKB 2004:10)

Rensa bort dogmer

Frihet, jämlikhet och solidaritet har sina motsvarigheter i Svenska kyrkans lära hävdas ibland. Visst är det en spännande tanke. Svenska kyrkans lära bygger i stort på Luthers 1500-talsreformation och visst är det underbart att det finns grupper i vårt samhälle som faktiskt menar sig kunna finna den franska revolutionens huvudvärden i 1500-talets kristna lära (ja, med den lilla försköningen att broderskap är bortsorterat och utbytt mot solidaritet). De som tänker så utmanas härmed att visa var i kyrkans lära man finner dessa motsvarigheter.

Därtill menar man att folkkyrkan bygger på en bekännelse som är nedärvd. Det är just därför man blir så nyfiken på de läroformuleringar som hyllar värden som frihet, jämlikhet och solidaritet.

Samstämmigheten har under 1900-talet blivit allt tydligare därför att det finns förtroendevalda och präster som har hjälpt till att ordna denna samstämmighet. De har nämligen hjälpt till att frigöra kyrkan från de trossatser som skymde kärleksbudskapet.
Om sådana påståenden är det alldeles tyst, igenknäppt, inlåst. Ingen ifrågasätter, ingen säger emot. Ingen! Hur kan det komma sig?