Alla kyrkligt intresserade borde ta sig tid att läsa ett yttrande från Svenska kyrkans läronämnnd och de bifogade reservationerna. Materialet finns här. Beslutet presenteras i Dagen. Och i en synnerligen kritisk ledare föreslår Elisabeth Sandlund att kyrkostyrelsen ska dra tillbaka sitt förslag till höstens kyrkomöte. Hon skriver: Sex av landets 14 biskopar visar prov på stort civilkurage genom att följa sin övertygelse, slänga den politiska korrektheten över bord och jämns med fotknölarna såga den skrivelse som kyrkostyrelsen avlåtit till kyrkomötet. Där föreslås att Svenska kyrkans äktenskapssyn i grunden ska förändras genom att en ny vigselordning införs för alla par, oavsett kön.
De fronderande biskoparna, som vågat gå emot sina åtta kolleger och merparten av övriga ledamöter i kyrkomötets läronämnd, är skoningslösa i sin kritik. Kritiken handlar om sakfrågan: Kan äktenskapsbegreppet omformuleras på detta sätt av en evangelisk-luthersk kyrka? Och den handlar inte minst om det sätt på vilket förslaget tillkommit. Det har skett i stor hast, utan tillräcklig teologisk reflektion, utan ekumeniska konsultationer och utan att församlingarna, grundenheterna på vilka hela kyrkan är byggd, fått komma till tals.
Ibland talar man om att det kan råda fara i dröjsmål. I den här frågan handlar det om precis motsatsen. Det råder - alldeles i onödan - stor fara i brådskan.
Särskilt reservation 3 i Svenska kyrkans läronämnd är ordentligt genomarbetad. Och svidande i sin kritik över hur processen inom Svenska kyrkans genomförts. Att kyrkomötet skulle "köra över" dessa tunga invändningar borde vara otänkbart. Borde vara.
Eftersom rservation 3 återfinns sist i det ganska omfattande dokumentet riskerar det att bli den minst lästa delen av materialet. Därför vill jag återge några av reservanternas synpunkter. Här följer ett utdrag med de bärande invändningar som reservationen för fram:
Eftersom staten nu för sin del fattat beslut om samkönade äktenskap behöver vi som kyrka söka sätt att ta emot och välsigna samkönade par också utifrån de nya förutsättningarna.
Under diskussionerna om hur detta bäst ska ske har det presenterats ett flertal förslag. Förslagen behöver granskas och förankras, vi ska kunna leva med beslutet under mycket lång tid. Ett beslut i frågan behöver också föregås av en noggrann läromässig prövning. Enligt vår mening återstår denna granskning, prövning och förankring till väsentliga delar fortfarande att göra...
1. Förslaget har lagts, trots att lärofrågan inte har varit föremål för vad som måste anses vara erforderlig teologisk prövning av argument för och emot en förändring. Förutsättningarna för ett väl underbyggt beslut och en lyckad receptionsprocess efter beslutet måste därför bedömas vara otillräckliga...
2. Församlingen definieras i kyrkoordningen som kyrkans primära enhet. En lärofrågas förankring och reception handlar därför inte minst om att församlingarna är delaktiga i processen. Så har inte varit fallet. Församlingarna har inte tillfrågats, vilket är otillfredsställande...
3. Karaktäristiskt för vår kyrka är den dubbla eller gemensamma ansvarslinjen. I denna fråga har emellertid ämbetslinjen inte gjorts delaktig. Detta hade kunnat göras på olika sätt. Ett exempel är föreskriften i Kyrkoordningen att Biskopsmötet ska yttra sig innan Kyrkostyrelsen beslutar i teologiska och ekumeniska frågor av större vikt. Sådana beslut har Kyrkostyrelsen i realiteten fattat. Något yttrande har dock inte begärts in från Biskopsmötet. Istället har Teologiska kommittén, utan formulerat uppdrag från Kyrkostyrelse eller Biskopsmöte, under stress tagit fram formuleringar som stöder Kyrkostyrelsens förslag. Men ämbetslinjen finns också företrädd till exempel i kyrkoråden. Inte heller de har tillfrågats. Detta är några exempel på att processen inte står i samklang med tanken på en gemensam ansvarslinje.
4. De förpliktande kyrkogemenskaper som vi ingår i har visserligen informerats, men inte getts möjlighet att bidra till ett samtal i sakfrågorna. Ingen möjlighet har getts att pröva deras synpunkter. I första hand berörda är kyrkogemenskaperna med Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan, Lutherska Världsförbundet, Borgågemenskapen och Evangeliska kyrkan i Tyskland. Bristen på dialog och gemensamt samtal är allvarlig och bryter enligt vår uppfattning mot andan i de ekumeniska avtal om kyrkogemenskap som vi ingått.
En lärobildningsprocess innehåller i sig läroaspekter. För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt sett är korrekt. Det fordras också att beslutet har tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna, under bön och i dialog med Skriften och bekännelsen.
Vi finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 om Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Lärobildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt. Eftersom vi av läromässiga skäl avstyrker skrivelsen har det inte varit aktuellt att ta läromässig ställning till de enskilda förslagen i skrivelsen...
Och reservationen avslutas med följande skrivning:
Första maj 2009 trädde för första gången en äktenskapsbalk i kraft utan att kyrkan hade varit med som lagstiftare. Äktenskapsrätten sekulariserades därmed i bokstavlig mening.
När staten nu ensam stiftar lag om äktenskapet är det möjligt att hävda att också äktenskapet som rättslig institution sekulariserats. Det hade därför varit betydelsefullt med en analys av denna principiellt viktiga förändring.
Det närmaste Kyrkostyrelsen kommer en sådan analys är konstaterandet, att beslut om förändringar av äktenskapet i vårt samhälle tas av riksdag och regering. (Överväganden om ändring av Kyrkoordningen 23 kap.)
Det faktum att kyrkan inte längre deltar i lagstiftandet berörs inte. Istället framstår det som problemfritt att statens lagstiftning får definiera kyrkans uppfattning inom ett område som "alltid och överallt" ingått i kyrkans lära. Förhållningssättet återspeglas i Kyrkostyrelsens remiss, i Teologiska kommitténs yttrande och i Kyrkostyrelsens skrivelse till Kyrkomötet.
Den ena sidan av detta förhållningssätt blir att Svenska kyrkan bör erkänna den rättsliga verkan av äktenskap som ingås enligt svensk lag. Mycket få torde se detta som ett problem idag. Men den andra sidan är att statens äktenskapssyn blir normerande för kyrkan.
Men ska statens beslut avgöra innehållet i något som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse, lära och ordning? Eller annorlunda uttryckt: Ska beslut på den politiska arenan styra kyrkans eget ställningstagande i teologiska lärofrågor? Den sidan av saken är inte lika självklar.
Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett prejudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen.
Reservationen är undertecknad av Sven Thidevall (biskop), Carl Axel Aurelius (biskop), Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg (biskop), Hans-Erik Nordin (biskop) och Hans Stiglund (biskop). Ett majoritetsbeslut av en en i grunden totalt oenig läronämnd är inte ett tillräckligt bra underlag för ett beslut i kyrkomötet. Också det en bärande invändning. Beslut i en lärofråga ska inte vila på en så bräcklig läronämndsmajoritet även om kyrkoordningen tycks medge det. Kyrkans enhet är viktigare är så!
Kritiken som förs fram är den skarpaste som från biskopligt håll förekommit på åratal i Svenska kyrkan. Processen underkänns helt. Ämbetslinjen har inte gjorts delaktig. Ekumeniken har man struntat i. Och riksdagens beslut blir på detta sätt med automatik kyrkans och avgör kyrkans lära.
Reservanternas ståndpunkter och invändningar delar jag. Och slutsaten blir: Så här ska det inte gå till i en kristen kyrka!
Vad säger Kyrkoordningen om Läronämnden?
16 § Läronämnden skall bestå av stiftens biskopar och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet.
Ärkebiskopen är ordförande i Läronämnden. Läronämnden skall inom sig välja en vice
ordförande.
17 § Läronämnden skall yttra sig innan Kyrkomötet beslutar i ärenden som gäller
1. grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
2. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,
3. kyrkans vigningstjänst, och
4. ekumeniska överenskommelser.
Läronämnden skall beredas tillfälle att yttra sig i övriga lärofrågor.
18 § Beslutar Kyrkomötet i något ärende som gäller ett ämne som anges i 17 § första stycket att bifalla
ett förslag som har avstyrkts av Läronämnden skall denna åter yttra sig och ärendet på nytt beredas
i utskottet innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.
Vid det slutliga beslutet måste två tredjedelar av de röstande bifalla ett förslag som har
avstyrkts av Läronämnden för att förslaget skall genomföras. (SvKB 2004:10)
Visar inlägg med etikett Samkönad vigsel. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Samkönad vigsel. Visa alla inlägg
27 augusti 2009
18 juli 2009
Samkönad kyrklig vigsel
Frågan om om samkönad kyrklig vigsel och om Svenska kyrkan ska söka behålla sin vigselrätt har fått den Engelska kyrkan att skriva brev. Om detta har tidningen Dagen rapporterat utförligt.
Där finns bra länkar för den som vill läsa mer. T ex den svenske ärkebiskopens brev till Borgågemenskapen av lutherska och anglikanska kyrkor. Och den Engelska kyrkans brev, allvarligt och uppfordrande. Även i Svenska dagbladet uppmärksammas brevväxlingen.
Brevväxlingen handlar egentligen om den förpliktelse att samråda med de kyrkor man i Borgåöverenskommelsen har en särskild gemenskap med. Ett ensidigt svenskt beslut utan samråd kan därför orsaka ekumeniska störningar, vilket är just vad de engelska biskoparna vill varna för. Det allvarliga menar de är att man omdefinierar kristen doktrin och bryter med den större kristna gemenskapens hitintills intagna hållning.
I Svenska dagbladet har grundfrågan diskuterats i omgångar. Där har nyligen tex Jan-Anders Ekelund och Berit Simonsson från Frimodig kyrka skrivit ett debattinlägg. Och Helen Törnqvist (c) har skrivit ett inlägg om tankarna på väjning för präster som ej kan tänka sig viga samkönade par.
Frågan ska enligt planerna avgöras i höstens kyrkomöten.
Där finns bra länkar för den som vill läsa mer. T ex den svenske ärkebiskopens brev till Borgågemenskapen av lutherska och anglikanska kyrkor. Och den Engelska kyrkans brev, allvarligt och uppfordrande. Även i Svenska dagbladet uppmärksammas brevväxlingen.
Brevväxlingen handlar egentligen om den förpliktelse att samråda med de kyrkor man i Borgåöverenskommelsen har en särskild gemenskap med. Ett ensidigt svenskt beslut utan samråd kan därför orsaka ekumeniska störningar, vilket är just vad de engelska biskoparna vill varna för. Det allvarliga menar de är att man omdefinierar kristen doktrin och bryter med den större kristna gemenskapens hitintills intagna hållning.
I Svenska dagbladet har grundfrågan diskuterats i omgångar. Där har nyligen tex Jan-Anders Ekelund och Berit Simonsson från Frimodig kyrka skrivit ett debattinlägg. Och Helen Törnqvist (c) har skrivit ett inlägg om tankarna på väjning för präster som ej kan tänka sig viga samkönade par.
Frågan ska enligt planerna avgöras i höstens kyrkomöten.
26 februari 2009
Svenska Missionskyrkan avböjer vigselrätt
Ett inlägg från Svenska Missionskyrkans samtliga distriktsföreståndare kan man läsa i tidningen Dagen. Inlägget handlar om vigselrätten (vad annars i dessa tider?).
De hävdar att: På sikt finns det ingen annan rimlig hållning för samhället än att alla människor erbjuds ett lika förfaringssätt när man vill stadfästa sin relation. Vi menar att samhället bör ta ansvar för den juridiska delen av samlevnaden för både sär- och samkönade relationer. Om riksdagen inte fattar ett sådant beslut bör kyrkor och samfund avsäga sig vigselbehörigheten, vilket skulle leda till att samhället måste ta detta ansvar. Här bör kyrkorna agera tillsammans. Det blir en orimlig situation om någon/några kyrkor behåller vigselbehörigheten medan de övriga avstår. Det är naturligtvis viktigt hur Svenska kyrkan agerar. Vi välkomnar den ståndpunkt som nyligen framförts av majoriteten av biskoparna i Svenska kyrkan.
Vad man anser i Svenska Missionskyrkan är av betydelse för Svenska kyrkan. Dessa kyrkor har nyligen ingått en ekumenisk överenskommelse (pdf-fil) där man erkänner varandra. Då beslutas bland annat att man erkänner:
• varandra som apostoliska kyrkor, delar av Kristi kyrka i världen, med gemensam bekännelse av den apostoliska tron, gemensam förståelse av sakramenten samt delaktighet i hela Guds folks uppdrag, där allas ansvar är grundläggande;
• varandras vignings- respektive ordinerade tjänster som gåvor från Gud med Andens inre kallelse och Kristi uppdrag. Detta innebär ömsesidighet i tjänst samt gemensam tjänst inom ramen för lokalt samarbetsavtal. Vid övergång till den andra kyrkans vigningstjänst/ordinerade tjänst tar vi emot varandra enligt den mottagande kyrkans bestämmelser utan reordination;
Distriktsföreståndarna avslutar: Att argumentera för att staten skall ta över den juridiska hanteringen för vigseln är för oss inte ett sätt att komma undan frågan om synen på samkönade relationer. Svenska missionskyrkan, liksom alla andra kyrkor och samfund, måste ta ställning till välsignelse av samkönade par. Att göra den rent juridiska delen till en fråga för samhället är till gagn för alla parter. Det är också en hållning som delas av exempelvis RFSU.Vi vill dock att termen äktenskap behålls för särkönade relationer och att en likvärdig lagstiftning blir gällande för samkönade. Denna hållning har också förts fram av samtliga kyrkor/samfund genom Sveriges Kristna Råd.
De som undertecknat dabattinlägget är: Ola Bojestig, Alingsås, Roland Brage, Karlstad, Helen Friberg, Stockholm, Gunnel Jacobsson-Kritz, Hässleholm, Klas Johansson, Skellefteå, Lennart Johansson, Jönköping, Lennart Renöfält, Gävle.
De hävdar att: På sikt finns det ingen annan rimlig hållning för samhället än att alla människor erbjuds ett lika förfaringssätt när man vill stadfästa sin relation. Vi menar att samhället bör ta ansvar för den juridiska delen av samlevnaden för både sär- och samkönade relationer. Om riksdagen inte fattar ett sådant beslut bör kyrkor och samfund avsäga sig vigselbehörigheten, vilket skulle leda till att samhället måste ta detta ansvar. Här bör kyrkorna agera tillsammans. Det blir en orimlig situation om någon/några kyrkor behåller vigselbehörigheten medan de övriga avstår. Det är naturligtvis viktigt hur Svenska kyrkan agerar. Vi välkomnar den ståndpunkt som nyligen framförts av majoriteten av biskoparna i Svenska kyrkan.
Vad man anser i Svenska Missionskyrkan är av betydelse för Svenska kyrkan. Dessa kyrkor har nyligen ingått en ekumenisk överenskommelse (pdf-fil) där man erkänner varandra. Då beslutas bland annat att man erkänner:
• varandra som apostoliska kyrkor, delar av Kristi kyrka i världen, med gemensam bekännelse av den apostoliska tron, gemensam förståelse av sakramenten samt delaktighet i hela Guds folks uppdrag, där allas ansvar är grundläggande;
• varandras vignings- respektive ordinerade tjänster som gåvor från Gud med Andens inre kallelse och Kristi uppdrag. Detta innebär ömsesidighet i tjänst samt gemensam tjänst inom ramen för lokalt samarbetsavtal. Vid övergång till den andra kyrkans vigningstjänst/ordinerade tjänst tar vi emot varandra enligt den mottagande kyrkans bestämmelser utan reordination;
Distriktsföreståndarna avslutar: Att argumentera för att staten skall ta över den juridiska hanteringen för vigseln är för oss inte ett sätt att komma undan frågan om synen på samkönade relationer. Svenska missionskyrkan, liksom alla andra kyrkor och samfund, måste ta ställning till välsignelse av samkönade par. Att göra den rent juridiska delen till en fråga för samhället är till gagn för alla parter. Det är också en hållning som delas av exempelvis RFSU.Vi vill dock att termen äktenskap behålls för särkönade relationer och att en likvärdig lagstiftning blir gällande för samkönade. Denna hållning har också förts fram av samtliga kyrkor/samfund genom Sveriges Kristna Råd.
De som undertecknat dabattinlägget är: Ola Bojestig, Alingsås, Roland Brage, Karlstad, Helen Friberg, Stockholm, Gunnel Jacobsson-Kritz, Hässleholm, Klas Johansson, Skellefteå, Lennart Johansson, Jönköping, Lennart Renöfält, Gävle.
19 februari 2009
Alf Svensson kastar sig in i debatten
När väl debatten kommit igång på allvar om samkönade äktenskap inom kyrkor och samfund blir det till sist ogörligt att ha överblick över alla inlägg. Därför kommer det nu att bli betydligt glesare med kommentarer på den här bloggen. Men för dagen kan det vara motiverat med en diskussionsuppdatering eftersom Alf Svensson kastat sig in i debatten med ny frejdighet.
Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.
Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.
Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.
Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.
Svenska Dagbladet har idag en debattartikel av Eva Johnsson och Alf Svensson (riksdagsledamöter för KD) som diskuterar frågan utifrån rätten för myndighet att diskriminera. De menar att nu kan sådan myndighet som får rätt att viga inom kyrkor och samfund också få rätten att avstå (dvs diskriminera). Så här skriver de: I det förslag som nu läggs av oppositionen och de tre övriga allianspartierna föreslås en samvetsklausul. Det är naturligtvis nödvändigt för att en reell religionsfrihet skall kunna råda. Problemet är emellertid att klausulen skapar ett inslag av juridisk diskriminering – inte bara på det principiella planet. Statens myndighetsutövare ska, enligt detta förslag, kunna få möjlighet att neka samkönade par att officieras. Detta nekande ska kunna legitimeras från myndighetens syn på de sökandes sexualitet.
Nuvarande ordning med partnerskap (samkönat) och äktenskap (man och kvinna) som i alla avseenden (utom till benämningen) är lika är därmed inte diskriminerande enligt Svenssons och Johnssons mening. Logiken haltar något. Samfunden har hitintills inte fått (eller ens önskat) rätten att registrera partnerskap och viger därför enbart till äktenskap.
Sändaren (Svenska Missionskyrkans tidning) har en ledare skriven av avgående chefredaktör Magnus Stenberg. Han kommenterar frågan på följande vis: Två resonemang i den aktuella debatten är särskilt värda att uppmärksamma. Det ena kommer från just Burell och Perers och får betraktas som klassiskt. Om Svenska kyrkan avsäger sig vigselrätten, alltså inte agerar myndighet vid vigseln, så mister hon ”en av sina viktigaste kontaktytor”, skriver de två. Som om prästen när hon eller han ber om Guds välsignelse över de tu först och framförallt utgör en ”kontaktyta”. Självfallet kommer människor att vilja viga sig i kyrkan även i framtiden, för högtidens och traditionens, ja kalla det gärna helighetens skull. Det är inte för att möta en tillförordnad statstjänsteman som människor väljer att träda inför altaret.
På Kyrkans Tidnings ledarplats förs inte den typen av billig argumentation. Här (12 februari) oroar man sig istället för hur kyrkan kommer att förhålla sig till människors önskan att få välsignelse över samkönade äktenskap. ”Biskoparnas förslag flyttar hela problemet till den egna planhalvan”, konstaterar ledarskribenten. Välkommen till verkligheten, är en frestande kommentar. Kristna kyrkor över hela världen brottas med frågan om samkönade äktenskap. Just Svenska kyrkan hör till dem som bearbetat den med största allvar, med ett beslut om att inrätta en välsignelse över ingånget partnerskap som följd.
Man behöver inte vara profetiskt lagd för att förstå att de flesta samfund, oavsett religion, kommer att frånsäga sig rätten att viga när samkönat äktenskap införs. Att frågan blir så laddad för Svenska kyrkan, som Stenberg helt riktigt påpekar verkligen har arbetat med frågan, beror väl på att avståndet mellan att välsigna partnerskap och att viga samkönade par inte ter sig så långt. Men den sträckan markerar förmodligen den gräns som man inte alldeles enkelt passerar utan att till sist komma överens i alla de viktiga frågorna om lära och äktenskapssyn.
10 februari 2009
4 biskopar för kyrkliga äktenskap
I lördags kom de fyra biskoparna reaktion på de 9 biskoparnas debattartikel i DN. Äntligen en biskoplig debatt inför öppen ridå. Det är ett nytt och välkommet inslag i den kyrkliga kulturen när divergerande åsikter kan brytas offentligt. Tidigare har biskopsmötet framträtt som enad front i nästan alla frågor. De 4 som nu formulerar sig kring vigselrätten är
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
ERIK AURELIUS, Biskop i Skara
TONY GULDBRANDZÉN, Biskop i Härnösand
MARTIN LIND, Biskop i Linköping
THOMAS SÖDERBERG, Biskop i Västerås
Man förstår av de 4 hur långt ifrån varandra biskoparna står i frågan om samkönad vigsel och kyrkans vigselrätt. De 4 skriver: Bland biskoparna i Svenska kyrkan råder i dag olika uppfattning om vigselrätten. Några biskopar vill att staten fråntar kyrkorna och trossamfunden deras vigselrätt. Detta håller inte vi med om. Det är ett hälsotecken, menar vi, att samtalet också kan ske offentligt.
Vi menar att Svenska kyrkan skall behålla vigselrätten nu och på sikt. Vi menar att människor också i framtiden ska få lov att ge varandra livslånga löften i det sammanhang som står vigselparet närmast. Vigselrätten ska tillämpas mångreligiöst och generöst.
De 4 vill ge trossamfund och andra civila aktörer rätten att juridiskt reglera vigseln. Löftesgivningen som ju är ett av kriterierna på ett äktenskap (liksom offentliggörandet) bör finnas i det "sammanhang som är vigselparet närmast". Det kan hänga samman med att de 4 tvivlar på samhällets vilja eller förmåga att reglera människors samlevnad. Men det är väl en farhåga av egendomligt slag? Vem om inte staten ger garantier och skydd för juridiskt reglerade relationer? Det tillhör inte den ideella sektorns ansvar även om man haft förtroendet att genomföra flest vigslar. De 4: Man kan fråga sig om en mångkulturell stat i framtiden kommer att ta ansvar för vigslar och äktenskap. Kanske är det inte statens ansvar. Därför är det desto viktigare att kyrkan tar sitt ansvar, behåller vigselrätten och värnar äktenskapet.
De 4 biskoparna vacklar i sin terminologi när de går över till att skriva om samkönad vigsel. Vigsel eller välsignelse över redan ingånget äktenskap är ju det som diskussionen handlar om. De skriver: Oavsett om Svenska kyrkan avsäger sig eller fråntas vigselrätten kvarstår det grundläggande problemet att alla Svenska kyrkans präster inte kommer att behandla samkönade par på samma sätt som andra par.
Något tvång för präster att utföra kyrklig välsignelse är inte aktuellt. Då får vi en kyrklig diskriminering i stället för en ordning som är reglerad i statlig lag.
Om problemet består av präster som har annan uppfattning (än de 4) bör ju kyrkans biskopar ange en enhetens väg där man minimerar de negativa effekterna av kyrklig åsiktsskillnad. Men det gör de inte. De argumenterar som om de inte hade ett enhetsansvar för hela kyrkan.
Slutklämmen är ett entydigt ställningstagande för att behålla vigelsrätten och för att samkönad vigsel nu bör finnas i kyrkans bekännelse (dvs i handboken). Artikeln avslutas: Flera av oss som helhjärtat bejakar samkönade äktenskap har inga problem med att låta dem vigas i kyrkan. Nu gäller det att markera samhörighet med både särkönade och samkönade par som vill att den kyrkliga akten ska vara den egentliga vigselakten.
Kvar finns den avgörande frågan som artikeln knappast erbjuder ett svar på - vilka är skälen för att vigselrätten ska behållas av kyrkan i den nya situationen efter det att äktenskapsbalken ändras? Att de tycker så får man reda på, men hur argumenterar och tänker de teologiskt?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)