Reservanter i Svenska kyrkan läronämnd

Alla kyrkligt intresserade borde ta sig tid att läsa ett yttrande från Svenska kyrkans läronämnnd och de bifogade reservationerna. Materialet finns här. Beslutet presenteras i Dagen. Och i en synnerligen kritisk ledare föreslår Elisabeth Sandlund att kyrkostyrelsen ska dra tillbaka sitt förslag till höstens kyrkomöte. Hon skriver: Sex av landets 14 biskopar visar prov på stort civilkurage genom att följa sin övertygelse, slänga den politiska korrektheten över bord och jämns med fotknölarna såga den skrivelse som kyrkostyrelsen avlåtit till kyrkomötet. Där föreslås att Svenska kyrkans äktenskapssyn i grunden ska förändras genom att en ny vigselordning införs för alla par, oavsett kön.

De fronderande biskoparna, som vågat gå emot sina åtta kolleger och merparten av övriga ledamöter i kyrkomötets läronämnd, är skoningslösa i sin kritik. Kritiken handlar om sakfrågan: Kan äktenskapsbegreppet omformuleras på detta sätt av en evangelisk-luthersk kyrka? Och den handlar inte minst om det sätt på vilket förslaget tillkommit. Det har skett i stor hast, utan tillräcklig teologisk reflektion, utan ekumeniska konsultationer och utan att församlingarna, grundenheterna på vilka hela kyrkan är byggd, fått komma till tals.

Ibland talar man om att det kan råda fara i dröjsmål. I den här frågan handlar det om precis motsatsen. Det råder - alldeles i onödan - stor fara i brådskan.

Särskilt reservation 3 i Svenska kyrkans läronämnd är ordentligt genomarbetad. Och svidande i sin kritik över hur processen inom Svenska kyrkans genomförts. Att kyrkomötet skulle "köra över" dessa tunga invändningar borde vara otänkbart. Borde vara.

Eftersom rservation 3 återfinns sist i det ganska omfattande dokumentet riskerar det att bli den minst lästa delen av materialet. Därför vill jag återge några av reservanternas synpunkter. Här följer ett utdrag med de bärande invändningar som reservationen för fram:
Eftersom staten nu för sin del fattat beslut om samkönade äktenskap behöver vi som kyrka söka sätt att ta emot och välsigna samkönade par också utifrån de nya förutsättningarna.
Under diskussionerna om hur detta bäst ska ske har det presenterats ett flertal förslag. Förslagen behöver granskas och förankras, vi ska kunna leva med beslutet under mycket lång tid. Ett beslut i frågan behöver också föregås av en noggrann läromässig prövning. Enligt vår mening återstår denna granskning, prövning och förankring till väsentliga delar fortfarande att göra...

1. Förslaget har lagts, trots att lärofrågan inte har varit föremål för vad som måste anses vara erforderlig teologisk prövning av argument för och emot en förändring. Förutsättningarna för ett väl underbyggt beslut och en lyckad receptionsprocess efter beslutet måste därför bedömas vara otillräckliga...

2. Församlingen definieras i kyrkoordningen som kyrkans primära enhet. En lärofrågas förankring och reception handlar därför inte minst om att församlingarna är delaktiga i processen. Så har inte varit fallet. Församlingarna har inte tillfrågats, vilket är otillfredsställande...

3. Karaktäristiskt för vår kyrka är den dubbla eller gemensamma ansvarslinjen. I denna fråga har emellertid ämbetslinjen inte gjorts delaktig. Detta hade kunnat göras på olika sätt. Ett exempel är föreskriften i Kyrkoordningen att Biskopsmötet ska yttra sig innan Kyrkostyrelsen beslutar i teologiska och ekumeniska frågor av större vikt. Sådana beslut har Kyrkostyrelsen i realiteten fattat. Något yttrande har dock inte begärts in från Biskopsmötet. Istället har Teologiska kommittén, utan formulerat uppdrag från Kyrkostyrelse eller Biskopsmöte, under stress tagit fram formuleringar som stöder Kyrkostyrelsens förslag. Men ämbetslinjen finns också företrädd till exempel i kyrkoråden. Inte heller de har tillfrågats. Detta är några exempel på att processen inte står i samklang med tanken på en gemensam ansvarslinje.

4. De förpliktande kyrkogemenskaper som vi ingår i har visserligen informerats, men inte getts möjlighet att bidra till ett samtal i sakfrågorna. Ingen möjlighet har getts att pröva deras synpunkter. I första hand berörda är kyrkogemenskaperna med Svenska Missionskyrkan, Metodistkyrkan, Lutherska Världsförbundet, Borgågemenskapen och Evangeliska kyrkan i Tyskland. Bristen på dialog och gemensamt samtal är allvarlig och bryter enligt vår uppfattning mot andan i de ekumeniska avtal om kyrkogemenskap som vi ingått.
En lärobildningsprocess innehåller i sig läroaspekter. För att Svenska kyrkan ska ändra sin uppfattning i en lärofråga är det inte nog om en prövning rent formellt sett är korrekt. Det fordras också att beslutet har tillkommit på ett sätt som står i samklang med tron, bekännelsen och läran. Det bör till exempel innebära en bred förankring och öppen prövning av frågorna, under bön och i dialog med Skriften och bekännelsen.
Vi finner att bristerna i behandlingen av de frågor som aktualiseras i Kyrkostyrelsens skrivelse KsSkr 2009:6 om Vigsel och äktenskap är så många och så allvarliga att skrivelsens förslag av läromässiga skäl måste avstyrkas. Lärobildningen i Svenska kyrkan ska inte gå till på detta sätt. Eftersom vi av läromässiga skäl avstyrker skrivelsen har det inte varit aktuellt att ta läromässig ställning till de enskilda förslagen i skrivelsen...

Och reservationen avslutas med följande skrivning:
Första maj 2009 trädde för första gången en äktenskapsbalk i kraft utan att kyrkan hade varit med som lagstiftare. Äktenskapsrätten sekulariserades därmed i bokstavlig mening.
När staten nu ensam stiftar lag om äktenskapet är det möjligt att hävda att också äktenskapet som rättslig institution sekulariserats. Det hade därför varit betydelsefullt med en analys av denna principiellt viktiga förändring.
Det närmaste Kyrkostyrelsen kommer en sådan analys är konstaterandet, att beslut om förändringar av äktenskapet i vårt samhälle tas av riksdag och regering. (Överväganden om ändring av Kyrkoordningen 23 kap.)
Det faktum att kyrkan inte längre deltar i lagstiftandet berörs inte. Istället framstår det som problemfritt att statens lagstiftning får definiera kyrkans uppfattning inom ett område som "alltid och överallt" ingått i kyrkans lära. Förhållningssättet återspeglas i Kyrkostyrelsens remiss, i Teologiska kommitténs yttrande och i Kyrkostyrelsens skrivelse till Kyrkomötet.
Den ena sidan av detta förhållningssätt blir att Svenska kyrkan bör erkänna den rättsliga verkan av äktenskap som ingås enligt svensk lag. Mycket få torde se detta som ett problem idag. Men den andra sidan är att statens äktenskapssyn blir normerande för kyrkan.
Men ska statens beslut avgöra innehållet i något som hör till Svenska kyrkans tro, bekännelse, lära och ordning? Eller annorlunda uttryckt: Ska beslut på den politiska arenan styra kyrkans eget ställningstagande i teologiska lärofrågor? Den sidan av saken är inte lika självklar.
Skulle Kyrkomötet fatta beslut enligt Kyrkostyrelsens förslag så kan ett prejudikat skapas. Om Svenska kyrkan en gång låtit statens beslut avgöra innehållet i en lärofråga, så kan kyrkan göra det igen, i helt andra lärofrågor. En dörr öppnas som kan bli svår att stänga igen.
Reservationen är undertecknad av Sven Thidevall (biskop), Carl Axel Aurelius (biskop), Curt Forsbring, Esbjörn Hagberg (biskop), Hans-Erik Nordin (biskop) och Hans Stiglund (biskop). Ett majoritetsbeslut av en en i grunden totalt oenig läronämnd är inte ett tillräckligt bra underlag för ett beslut i kyrkomötet. Också det en bärande invändning. Beslut i en lärofråga ska inte vila på en så bräcklig läronämndsmajoritet även om kyrkoordningen tycks medge det. Kyrkans enhet är viktigare är så!

Kritiken som förs fram är den skarpaste som från biskopligt håll förekommit på åratal i Svenska kyrkan. Processen underkänns helt. Ämbetslinjen har inte gjorts delaktig. Ekumeniken har man struntat i. Och riksdagens beslut blir på detta sätt med automatik kyrkans och avgör kyrkans lära.

Reservanternas ståndpunkter och invändningar delar jag. Och slutsaten blir: Så här ska det inte gå till i en kristen kyrka!

Vad säger Kyrkoordningen om Läronämnden?

16 § Läronämnden skall bestå av stiftens biskopar och åtta andra ledamöter valda av Kyrkomötet.
Ärkebiskopen är ordförande i Läronämnden. Läronämnden skall inom sig välja en vice
ordförande.

17 § Läronämnden skall yttra sig innan Kyrkomötet beslutar i ärenden som gäller
1. grundläggande bestämmelser om Svenska kyrkans tro, bekännelse och lära,
2. Svenska kyrkans böcker, gudstjänster, sakrament och övriga handlingar,
3. kyrkans vigningstjänst, och
4. ekumeniska överenskommelser.
Läronämnden skall beredas tillfälle att yttra sig i övriga lärofrågor.

18 § Beslutar Kyrkomötet i något ärende som gäller ett ämne som anges i 17 § första stycket att bifalla
ett förslag som har avstyrkts av Läronämnden skall denna åter yttra sig och ärendet på nytt beredas
i utskottet innan Kyrkomötet fattar ett slutligt beslut.
Vid det slutliga beslutet måste två tredjedelar av de röstande bifalla ett förslag som har
avstyrkts av Läronämnden för att förslaget skall genomföras. (SvKB 2004:10)

Partierna skäller ut 9 biskopar

Diskussionen i Svenska kyrkan om vigselrätt går vidare. Nu med mer bisarra tonlägen. Socialdemokraternas gruppledare i kyrkomötet, Olle Burell, och Centerns gruppledare, Karin Perers, hade i söndagens Svenska Dagbladet (15/2) en artikel. Inlägget var ett svar på de 9 biskoparnas tidigare artikel i DN. Artiklarna bör läsas i en följd för att man ske vem som beskriver den som har en annan åsikt med förklenande och respektlösa tillmälen. Det är inte biskoparna, kan jag ge som en ledtråd.

Nu skruvas tonläget upp. Det blir mest en utskällning av de 9 biskoparna som har vågat yttra sig på ett för politikerna misshagligt sätt. Några citat kan ge en bild av attityden mot biskopar med fel övertygelse. Burell och Perers skriver: I dagarna har vi med sorg i hjärtat fått konstatera att nio av Svenska kyrkans biskopar tycks leva i en annan verklighet än den vi känner.

Biskoparnas bild av hur hindersprövning går till kommenteras med: Bara detta visar att de saknar verklighetsförankring.

De skriver vidare: Som gruppordförande för Socialdemokraterna respektive Centerpartiet i kyrkomötet kan vi inte stilltigande åse hur biskoparna skadar förtroendet för Svenska kyrkan.

Burell och Perers: Värst av allt är kanske ändå att de nio biskoparnas förslag strider mot gällande svensk lag, som kräver att äktenskap ingås i vittnens närvaro.

De skriver också: Årets ungdomsbarometer visar att Svenska kyrkan är den institution som Sveriges ungdomar har lägst förtroende för. De nio biskoparnas kampanj, som i praktiken leder till ett värn av förtryckarna i stället för de förtryckta, lär inte motverka denna misstro.

En sammanfattning: Biskoparna får de politiska företrädarna att känna sorg. Biskoparna saknar verklighetsförankring. Biskoparnas inställning skadar förtroendet för Svenska kyrkan. Värst är att biskoparna vill något i strid mot svensk lag. Och biskoparna värnar i praktiken förtryckare istället för de förtryckta.

Vilken rörelse eller organisation som helst där man har en sådan bild av sina mest publika och symboliskt laddade ledare hade naturligtvis krävt ledarnas avgång eller avsatt dem. Men här verkar uppgiften mer handla om att tygla dem, att fostra dem, att tvinga in dem i ledet där alla med rätta åsikter befinner sig. Sådan kyrklig praxis förskräcker.

Det finns mycket mer i artikeln som ALLA intresserad av sambandet kyrka - partipolitik borde läsa. Burell och Perers: Och i stället för att glädja sig åt att riksdagen lyckas förena införandet av en könsneutral äktenskapslagstiftning, med att även samkönade par kan få uppleva ett riktigt kyrkbhröllop, försöker de stoppa detta.

När jag läser de 9 vill de erbjuda kyrkbröllop med en enda skillnad - nämligen att den juridiska delen handhas av myndigheterna. Det skulle ju betyda att det som för Burell och Perers är det viktigaste i ett riktigt kyrkbröllop är juridiken. Kan de verkligen tänka så? Man kan starkt misstänka att det är just så eftersom Burell och Perers senare i sin artikel skriver: För vem tror på allvar att en kyrklig välsignelseakt över ingånget äktenskap inte mycket snart kommer att betraktas som något endast för "de riktigt religiösa".

Burell och Perers som på detta vis brännmärkt biskoparnas felaktiga åsikter avslutar sin artikel med följande ord: Vid höstens kyrkomöte kommer våra två nomineringsgrupper, som förenas i arbetet för en öppen och demokratisk folkkyrka, att värna Svenska kyrkans vigselrätt.

Tvivlar någon efter detta på hur de politiska partierna (i kyrklig terminologi -nomineringsgrupperna) kommer att besluta? Tvivlar någon på vem som bestämmer i det kristna trossamfundet Svenska kyrkan?

Överge vigselrätten, tycker 9 biskopar

Ett historiskt inlägg har Dagens Nyheter i dagens nummer. 9 biskopar i Svenska kyrkan gör gemensam sak för att verka för att Svenska kyrkan (och alla andra trossamfund) fråntas rätten att viga i juridisk mening. Inför en civilregistrering och låt därefter bröllopen äga rum på det sätt kontrahenterna själva önskar, är kontentan. Själva det faktum att biskoparna samlat sig trots olika övertygelser i frågan om könsneutrala (mer korrekt samkönade) äktenskap ger artikeln en extra tyngd.

Undertecknat har följande biskopar gjort:
Carl Axel Aurelius, biskop i Göteborg
Esbjörn Hagberg, biskop i Karlstad
Antje Jackelén, biskop i Lund
Lennart Koskinen, biskop i Visby
Caroline Krook, biskop i Stockholm
Hans-Erik Nordin, biskop i Strängnäs
Ragnar Persenius, biskop i Uppsala
Hans Stiglund, biskop i Luleå
Sven Thidevall, biskop i Växjö

Biskoparna i Västerås, Linköping, Skara och Härnösand saknas som undertecknare vilket man kan fundera över. I Härnösand pågår ett biskopsval vilket kan förklara att biskopen där inte finns med. Västerås stift är ett riktigt folkkyrkostift vilket kan göra det knepigt för biskopen där att kräva att kyrkan fråntas vigselrätten. Martin Lind i Linköping har redan profilerat sig starkt för samkönade äktenskap och kan därför också ha svårt att dela alla artikelns synpunkter. Men det gäller ju egentligen även biskop Koskinen i Visby som ändå undertecknat debattinlägget. Och vad gäller Skara är det svårt att hitta förklaringar just nu.

Biskoparna skriver: Äktenskapslagstiftningen har hittills skett i samspel mellan Svenska kyrkan och staten. Det blir annorlunda med den nya äktenskapslagen. Nu utformar staten den själv, utan medverkan från Svenska kyrkan. Då blir det logiskt att staten också handlägger den juridiska delen själv, utan att religiösa eller borgerliga riter och ceremonier blandas in.

I dag viger Svenska kyrkan med rättsverkan på delegation från staten. Den delegationen bör inte förnyas. Samtidigt vill vi ha kvar möjligheten till kyrkbröllop, med hela högtidligheten och festen. Många blir besvikna om det blir krångligare att ha kyrkbröllop.

Det egentlga skälet är naturligtvis inte att Svenska kyrkan inte finns med i utformningen av äktenskapslagstiftningen - utan att Sverige blivit ett pluralistiskt och mångkulturellt samhälle. De 9 skriver: En sekulär stat ska garantera allas likhet inför lagen också på detta område, men samtidigt möjliggöra för medborgarna att vårda sitt kulturella och religiösa arv. Integrationen skulle må bra av att det var staten som skötte äktenskapet, lika för alla. Det ligger dessutom även i en sekulär stats intresse att medborgarna har en trygg tillgång till sina kulturella rötter och utvecklar rikedomen i levande traditioner.

Ännu en nyckel till artikelns krav på att vigselrätten övergår till en samhällets civilregistrering uttrycker man på följande sätt: Eftersom staten i sin myndighetsutövning inte ska diskriminera till exempel samkönade par så bör den som viger med rättsverkan inte göra skillnad mellan samkönade och andra par. Att göra undantag från denna princip för präster blir i längden ohållbart.

Här vet biskoparna att det finns präster som inte kan tänka sig att juridiskt inrätta samkönade äktenskap och förmodligen hellre skulle avstå sin personliga vigselrätt. Den omdiskuterade Kalinska namninsamlingen var ett tydligt tecken i den riktningen. Det skulle förmodligen leda till kaotiska förhållanden om ett stort antal präster inte ville viga - och det skulle kunna resuktera i situationer där man på ömse håll skulle uppleva bristande respekt för sin övertygelse. Samkönade par skulle känna sig diskriminerade och de som avstått vigselrätten skulle känna trycket att överge sin äktenskapssyn.

De 9 formulerar sig även utifrån religionsfrihetsaspekten. De menar att det ska finnas frihet att ha olika övertygelser inom kyrkan: Samtidigt är det en religionsfrihetsfråga att det inom kyrkan ska få finnas teologiskt grundade uppfattningar om äktenskapet som skiljer sig från statens uppfattning. Det ska vara möjligt, men om det blir så vet vi inte än. Handlar det inte om myndighetsutövning behöver en principiell konflikt mellan två viktiga fri- och rättigheter inte bli ett hinder för goda lösningar.

Debattinlägget från de 9 kommenteras livligt just nu på olika bloggar. Till de mest kritiska är Aftonbladets Helle Klein. Hon tycker det är ett mörkergäng som nu obegripligt nog fått sällskap av de tre (upplysta?) biskoparna Krook, Koskinen och Jackelén. Hon betygssätter inlägget med ett enda ord: bedrövligt.

Ekumeniskt är samkönad vigsel den fråga som kommer att få de flesta samfund att frivilligt överge vigselrätten om man utgår från den äktenskapssyn som samfunden har. Evangeliska frikyrkan (EFK) är bland de första att offentliggöra sin hållning. EFK:s styrelse har offentliggjort sin strävan genom en skrivelse. Man argumenterar i sitt uttalande på sin hemsida bland annat på följande sätt: Evangeliska Frikyrkan har under ett antal år innehaft statlig vigselrätt. Pastorerna i de samverkande församlingarna agerar alltså som statliga myndighetsutövare när de förrättar vigslar. Evangeliska Frikyrkans styrelse anser att tiden nu är mogen för samfundet att avsäga sig vigselrätten.

Evangeliska Frikyrkan är ett kristet samfund som bland annat har sina rötter i den baptistiska traditionen, en tradition som gör klar åtskillnad mellan kyrka och stat. En anledning till styrelsens beslut är också den politiska osäkerheten, där det finns signaler om striktare politisk styrning av hur samfunden utövar verksamheten i sina kyrkor. Styrelsen anser att det i detta läge är viktigt att slå vakt om samfundets självständighet gentemot staten.

Tidningen Dagen har ringt runt till pastorer för att pejla deras hållning och finner att EFK:s samfundsledning får starkt stöd. Vill man veta mer om samfundets hållning historiskt kan man med fördel läsa Göran Janzons föredrag vid ett samfundsseminarium.