Synden diskuteras knappast trots att syndabekännelsen gång på gång debatteras. Och i brist på klar och sund syndateologi förväxlas mestadels känna med att vara. Om människor inte känner sig som syndare så är deras känsla det som gäller. Då kan de/vi inte vara syndare?
Om människor som kommer till Svenska kyrkans gudstjänst förknippar synd-bekännelse-förlåtelse med att inte duga, inte vara älskad, så är det egendomligt. Än mer märkligt är att man tycks anse att problemet med att känna sig mindre värd skapas av att det finns en syndabekännelse i högmässans början!
Denna orimliga överbetoning av syndabekännelsen som risk och fara är svårförståelig mot bakgrund av det gudstjänstens sammanhang den ingår i. Det är som om det inte fanns några beredelseord före syndabekännelsen som kunde peka ut riktningen. Som om där inte fanns en tillsägelse om förlåtelse och nåd direkt efter. Som om evangeliet inte klingar i gudstjänsten, som om predikan inte förmår övervinna eventuella missförstånd om synden och som om nattvardsbordets verkan inte vore på riktigt eller ägde rum!
Olov Hartman är då en lisa:
Än finns det en värld.
Den lever trots makter av död och fördärv.
Ty Ordet blev motsagt, Guds skapelseord,
och redan satt yxan i livsträdets rot,
men räddningen sändes oss ovanifrån:
Guds enfödde Son.
I tjänargestalt
kom Ordet till oss och försonade allt,
steg ner i vår skuld och vårt lidandes djup
och älskade världen tillbaka till Gud.
Det brustna blev helt i hans kärlek till oss
på Golgata kors.
SvPs 62:1-2
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar