Som mentala och politiska renhållningsarbetare verkar humanisterna. I soporna som obrukbar ska religionen. Se till exempel deras numera välkända artikel i DN. De skrev bl a: I Sverige finns omkring 70 skattefinansierade religiösa friskolor. Alla barn borde ha rätt till en undervisning utan religiös indoktrinering, för att själva kunna välja livsåskådning när de blir äldre. Även om de religiösa friskolorna på papperet inte får ägna sig åt indoktrinering och måste följa läroplanen, saknas en effektiv kontroll av att så är fallet.
Inom sjukvård och medicinsk forskning bromsar kvardröjande religiösa krafter fortfarande utvecklingen på vissa områden. Hit hör stamcellsforskning och organdonation. Vård i livets slutskede är en särskilt känslig fråga, där en alltför snäv lagtolkning och läkares godtycke kan begränsa möjligheten till smärtlindring och rätten till en värdig död.
Humanistskribenterna i DN tror tydligen att barn och unga ska kunna klara sig helt utan livåskådningsmässiga erfarenheter och med ett språk som rudimentärt kan benämna det som går på djupet eller som berör det som sträcker sig utöver det vårt förnuft enkelt hanterar.
Och så programmatiskt beskrivs "kvardröjande religiösa krafter" som hämskon för forskning och utveckling. Det sämsta hos motståndaren beskrivs som allmängiltigt. Och vad gäller vård i livets slutskede vet alla vilken viktig roll kyrkorna t ex i England har spelat, alla förutom humanisterna tycks det. De blir orättvisa och svepande! Vilket är mycket tröttande för dem som tror och samtidigt är både humanister, bildade och insiktsfulla. Men sådana religiösa människor ser humanisterna som ett slags misstag, ett undantag från regeln. Men tro mig: Vi är många som vill leva och ha ett sekulärt samhälle. Men bundsförvanter blir vi knappast erkända som. Trots att kyrkorna i Sverige i långa tider har legat i främsta fronten i kamp mot orättvisor och förtryck. Ta t ex kampen mot apartheid i Sydafrika, men sådant glömmer man lägligt.
Det närmaste man kommer ett erkännande är dessa formuleringar: De flesta svenska medborgare tillhör en lyckligt lottad elit, som – vare sig de är troende eller ej – har förmånen att kunna förhålla sig fritt till religiösa utsagor, ungefär på samma sätt som de förhåller sig till poesi, musik eller klassiskt drama. Det står var och en fritt att uppfatta religiösa skrifter och traditioner som stämningsfulla berättelser om livet. Med en sådan vid personlig och symbolisk tolkningsram är religion inget hot mot mänskliga rättigheter utan kan rentav vara berikande och ett stöd och en tröst för många.
Är då religionen det verkliga hotet? Mot bakgrund av 1900-tales folkmord borde man ägna sin energi åt att förhindra politiska ideologier att fördärva jorden och dess resurser. Men enkelt konstaterar jag att det är nog en fullständig omöjlighet. För på det området tillämpar man inte samma resonemangsmodell. Där gäller andra argument och regler.
Även bland bloggare finns samma ateistiska vilja företrädd. Det mesta ska vara möjligt och tillåtet, allt går i princip an, förutom tro och religion.
Läs uppmärksamt vad Stefan Stenudd skriver på sin blogg. Hans slutkläm och poäng är:
Jag är övertygad om följande:Religion ska inte under några omständigheter tillåtas påverka hur vi utformar vårt samhälle. Ej heller ska de tillåtas lägga munkavle på åsikts- och yttrandefriheten.
När vi ser oss om i världen är det lätt att konstatera att religioner antingen utgör roten till de svåraste problemen och de största hemskheterna i den, eller används som argument för dem. Sak samma.
Religion har för mycket länge sedan förverkat sin rätt att ha inflytande över samhället och dess medborgare.
Att en idéhistoriker tillåter sig sådan logiska kullerbyttor och saltomortaler är oroväckande. I toleransens namn, för åsikts- och yttrandefrihetens skull, ska just religioner (dvs de troende eftersom en religion ju är människor med övertygelser) hindras från att utöva sin yttrande och åsiktsfrihet. De ska förbjudas att påverka samhällets utformning.
En sådan regel för tankarna till ism-diktaturernas styre under förra seklet. Och där var det sannerligen inga religioner som fick styra. Politiska ideologier gjorde det. Vill man vara logisk och använda samma resonemang som gäller religioner borde man ju därmed hävda att politiska ideologier som åstadkommit världshistoriens största folkmord (i pluralis: Nazismen i Europa och Kommunismen i Sovjet och Kina) aldrig ska få påverka och utforma några samhällen. De politiska rörelserna har väl också de förverkat sin rätt, eller...?
Jag ser att mitt ordval "påverka" är åt fanders. Jag menade "diktera".
SvaraRaderaStefan, den nyanseringen rycker liksom undan grunden för din egen kritik. Åtminstone som jag förstår den. I största delen av världen är de kristna, och jag tar oss som exempel eftersom det är "min" religionstillhörighet, inte ett dugg intresserade att diktera villkoren för samhället. Däremot är många starkt engagerade för att få utrymme för sin livsstil, för sin moral och etik, och vill som andra låta den vara med och färga sin samtid. Ungefär så där som humanisterna vill.
SvaraRaderaProblemet med de ateistiska och agnostiska livåskådnings- humanisterna är att de genom sina artiklar och aktioner är oändligt mycket mera intresserade av att bekämpa andras tro och hållningar än att utveckla sina egna. Det blir antitetiskt och negativt.
Men som i många sådana här ordväxlingar duckar debattörerna som resonerar som du. Och Din replik säger inget om politiska ideologiers och partiers fruktansvärda människoförakt och utrotningsaktiviteter. Det är inte religioner som har ställt till det så uatn andra och antireligiösa och sekulära krafter. Logiskt och följdriktigt borde Du ju med samma starka övertygelse också kräva politikförbud och partiers "bannlysning" från den samhälleliga arenan...
Lars, jag vet knappt var jag ska börja.
SvaraRaderaReligioner ställer stora krav på att andra ska böja sig för deras krav på omvärlden. Religiösa argument behöver inte ens vara argumentativa för att respekteras, vilket är rent nonsens.
Det är knappast antireligiösa krafter som ligger bakom alla grymheter på vår jord. Såväl religiösa som sekulära krafter har sin beskärda del av ansvaret.
När religion lägger sig i politiken går det i regel riktigt illa.
Jag vägrar att anse att religion ska vara skäl att utan övriga argument kräva andras anpassning.