På torsdagkvällen hann veckans slit i kapp. Då infann sig
tröttheten och orken började sina. Kvällen tillbringades i
halvdvala framför det beroendeframkallande flimmer vi
kallar TV. Detta ändrades den dag kyrkokörens rekrytering
lyckades.

Kvar fanns torsdagsutmattningen. Muttrande lämnade den
trötte sitt hem strax efter sju på kvällen för att bege sig
till församlingshemmet. Efter körövningen, en kvart i tio,
återvände en gnolande och visslande person till sitt hem
och då oftast, till familjens ohöljda förtjusning, på ett
strålande humör.

Två timmars koncentration på fjärdedelar och frasering
förde bort från alla möjliga bekymmer. Glädjen över att
låta tillsammans med andra födde ett djupt välbefinnande
fastän den egna stämman ibland var mer än lovligt klen.

Sången lyfte ur djupa förråd fram uppbyggliga känslor och
ny kraft. Och nog verkade det som om luften när den lämnade
lungorna tog med sig en och annan orostanke. Andas ut: Bort
allt vad oro är…

Det är ingen tillfällighet att gudstjänsten tiderna igenom
dominerats av sång. Kyrkorna är byggda som himmelska
klanglådor med paradisvalv, avpassade för att ge utrymme
för lovsången.

Gudstjänstens många talade ord visar på utvecklingen i
rationell riktning. Koncentrationen på predikan har nog
begränsat andra sätt att uttrycka evangeliet.

När förnyelse går ut över världen från klostret Taizé bärs
den framför allt av sång. I den enkla och upprepade
stämsången finner ungdomar vägen tillbaka in i det heliga,
till mötet med Gud.

Men i den alldeles vanliga gudstjänsten kan samma sak
hända. När kör och församling varje söndag brister
ut i sång är det som om en dörr öppnas på glänt.
Och somliga dagar slås den upp på vid gavel: I himmelen,
i himmelen...sjunger vi med med lika mycket igenkänning
som längtan i våra röster. /återbruk av kåseri/

Andra bloggar om: Körsång