Almedalen och kyrkovalet

Under Almedalsveckan deltog jag i ett panelsamtal arrangerat av Tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Ämnet var Kyrkovalet 2017 och vad partipolitiken har i kyrkan att göra. Samtalet leddes av Elisabeth Sandlund, opinions och debattredaktör i Dagen. Övriga deltagare var Jesper Eneroth, gruppledare för (s) i kyrkomötet, Jan-Erik Amilén, ordförande i Frimodig kyrka, Martin Tunström, politisk chefredaktör Barometern.

Jesper Enerot är blott några och tjugo år gammal och han har gjort rekordsnabb karriär som socialdemokratisk kyrkopolitiker. Han fick en både utsatt och gynnad ställning i debatten. Utsatt eftersom han egentligen var den ende som försvarade partipolitiken och gynnad eftersom han därmed fick anledning att göra många inlägg.

Som väntat tonar han ner partiets roll och får det att låta som om han och 6 000 socialdemokratiska vänner slagit sig samman för att visa sitt demokratiska engagemang i kyrkan. Att partiet på något sätt skulle vara bundet av de beslut som fattas i kyrkomötet gick han förbi. Däremot blev han ganska upprörd över påpekandet att de sekulära politiska partierna har fördelar i kyrkovalet genom de välorganiserade partiapparater man förfogar över.

 

Eneroth fann det märkligt att hans företrädare Olle Burell och han, som han uppfattade det, anklagades för att använda det kontaktnät man hade. Det stod var och en fritt att använda sina kontakter och flest röster vinner, konstaterade han. Så partiets engagemang vad gäller kyrkopolitisk mobilisering var självklar och oproblematisk. Det framstod som en något märklig reaktion för den som påstått sig vara kyrkans utsände inom partiet snarare än partiets utsände i kyrkan. Hur kommer det då sig att man vänder sig till medlemmarna just när det gäller att säkra makt och position, men inte gör sådana insatser när gudstjänstdeltagandet kraftigt viker och dop- och konfirmationssiffrorna pekar neråt?

I diskussionen hettade det till nu och då. Till exempel om Stefan Lövfens intervju i Kyrkans tidning som Jesper Eneroth starkt betonade att han ”gjorde som partiordförande och inte som statsminister”. Att partiordförande Löfven är statsminister hela tiden spelar då tydligen ingen roll. Talade han den dagen enbart som partiordförande för Arbetarpartiet socialdemokraterna och medlem i Svenska kyrkan? Är det ens möjligt? Men inkonsekvensen är uppenbar. I det fallet spelar partiet roll och posten som partiets ordförande är det som gäller.

I samtalet påpekades att (s) målar upp valet som en kamp mot SD. De skrämmer dels med SD för att de tror att det ger dem mer uppmärksamhet, men glömmer att berätta att det också ger SD ökad uppmärksamhet. Genom att utse SD till huvudfiende, en grupp som har svag och vacklande förankring i Svenska kyrkan, är ett uttryck för det taktiska och ganska cyniska spelet att vina fördelar i valet. De flesta kyrkligt oengagerade kyrkomedlemmar har dålig insikt i hur det förhåller sig och kan lätt fås att tro att den utmålade bilden är korrekt. SSU har redan använt SD såväl som ett så gott som obefintliga kvinnoprästmotstånd som en hävstång för att skrämma fram sina medlemmar till valurnorna.

 

Många raljerar över Almedalsveckan och det myckna rosévinsdrickandet. Jag har under många år varit flitig på Almedalsveckorna och gått på mängder av seminarier och möten. Inte ett glas vin i sikte. Däremot har mängder av seriösa och engarade människor visat sitt stora intresse i en rad sammanhang. Jag unnar gärna hårt arbetande politiker, näringslivsföreträdare och folkrörelsemänniskor ett glas rosé. Men ryktet om den flödande rosén är betydligt överdrivet. Visby är inte roséns och ruinernas stad utan rosornas...