Skräddaren Gustaf Karlsson

Pappa lär ha varit en vildbasare och mycket företagsam. Det har berättats en del historier om det, bl.a. hur han nästan skrämde slag på farmor, då han kom uppför trappan med ett långt snöre efter sig i vilket hängde en huggorm, som han på något sätt lyckats få en ögla omkring. Den hade han dragit genom samhället med och var då han blev upptäckt på väg uppför trappan för att visa den för farmor. Hur det slutade vet jag inte eller kommer inte ihåg.

I skolan var han nog ganska duktig utom i sång, där det i betyget stod ”utan förmåga”. Jag minns dock, att jag hörde pappa sjunga och kan inte komma ihåg att det lät falskt. Pappas skollärare lär ha uppmanat farfar att låta pappa studera för att bli ingenjör, i vilket avseende han inte tyckts sakna förmåga, enligt lärarens bedömning. Varför just ingenjör vet jag inte, men han hade väl kanske i förhållande till sina klasskamrater visat prov på begåvning åt det hållet. Men farfar lär ha varit obeveklig. Han tyckte, att pappa skulle ha ett hederligt yrke och bli hantverkare av något slag, så fortsatta studier var ej att tänka på - tyvärr. Enligt pappa hade hans farfar, vilket jag redan skrivit, varit veterinär och någon i generationen därförut varit officer i finska kriget och gift med en ryska. Sant - eller ej?  Något för någon intresserad i släkten att utforska. Pappa själv var intresserad att få veta litet om sina förfäder men hade inte tid eller möjlighet att forska i saken. Däremot vet jag, att han vidtalat en som var anställd vid arkivet i Visby, landsarkivarie Arnold Sandberg (kund hos pappa) att hjälpa honom med det. Han flyttade dock ganska snart till landsarkivet i Vadstena, och där hade han ju ännu större möjligheter att släktforska. Tyvärr blev han en kort tid efter flytten sjuk och avled. Av den anledningen blev hela saken avskriven.

Varför pappa valde att bli skräddare, vet jag inte. När han kom till Gotland, jag tror det var l907 eller l908, hade han gått som lärling vid ett skrädderi i Tranås. I Visby fick han börja som gesäll hos skräddarmästare Enqvist, Adelsgatan i hörnet av Mikaelsgränd. Ett kort från skrädderiet vid den tiden visar ett långt brett bord intill väggen på fönsterssidan ut mot gränden samt mot kortväggen mot väster. Fyra - fem skräddare sitter på bordet med korslagda ben, ett par sitter vid symaskiner och syr. På den ena kan man tydligt urskilja namnet på maskinen, nämligen Kayser, ett för mig helt okänt märke. Däremot var Husqwarna och Singer välkända. Som egen företagare några år senare hade pappa alltid Singer, som stod med stora bokstäver på järnstativet, där tramporna var fästa. Förutom de sju skräddarna, kanske gesäller och någon lärling, som alla var klädda i vita, i varje fall ljusa skjortor med en mörk väst, finns en helt mörkklädd man, förmodligen skräddarmästaren själv. Väggarna var vanliga brädväggar. På en vägg fanns krokar, kanske rentav spikar, för ytterkläderna. I taket kan man se några fotogenlampor. Borden är belamrade med varjehanda sygrejor, tygstycken m.m. Intressant är det stora strykjärnet, förmodligen koleldat för att få det varmt. Jag minns, att pappa hade ett liknande i sin verkstad., då jag var liten. Senare fick man elektriska strykjärn, fast en mycket större typ, än det man hade hemma.

När pappa gått sina gesällår, fick han mästarbrev, ett tecken på att han hade rätt att ”bedriva självständig yrkesutövning”. Utfärdandet hade föregåtts av ett mästarprov, som skulle godkännas av skråämbetet. Egentligen hade skråväsendet avskaffats redan l846, men ännu i denna dag utfärdas mästarbrev som bevis på uppnådd yrkesskicklighet. När pappa väl fått mästarlegitimation öppnade han egen verkstad, till en början mycket blygsam i ett rum i vindsvåningen Knägränd. Det är inte mycket jag kommer ihåg från den verkstaden utom att han hade karbidlampa - el fanns långt ifrån i alla hus. Karbidlampan lyste med ett mycket starkare sken än fotogenlampan. Jag kan ännu minnas den speciella lukten av karbid, som för att kunna brinna måste blandas med vatten.

Skräddarverkstaden som han sedan hyrde av grosshandlare Wilhelm Procopé i Kanngjutargränd egentligen med adress Adelsgatan 48, bestod också av endast ett rum fast mycket större. När han flyttade dit, har jag inget minne av, men det var efter karbid- och fotogenlampetiden. Där hängde flera elektriska lampor med vit lampskärm över skräddarbordet. Den här verkstaden låg nästan lika nära bostaden, så länge vi bodde kvar i Kryddgränd och bara någon minuts väg från S:a Murgatan 5l, där vi sedan bodde några år. Verkstaden i Adelsgatan 48 kommer jag mycket väl ihåg. Möjligen är det för att pappa flyttade tillbaka dit, sedan han ”gjort sig av med” skrädderiaffären, Adelsgatan 21, underligt nog i bottenvåningen i det hus, där vi bor sedan l984. I denna lokal hade det varit en liten bokhandel, C.O. Wahlbergs, där det också fanns parfym, tvål, leksaker och givetvis alla slags pappersvaror. 

För att återgå till verkstaden i Adelsgatan 48, så var det en stor spegel i förgylld ram det första, som mötte en, då man kom in genom enkeldörren ett par trappsteg över gatunivån. Den kunde kunderna se sig i helfigur, när de provade kläderna, antingen de ännu var under syning eller då de var helt färdiga. Det var mycket noga med provningen. Pappa nålade, sprättade upp redan tråcklade partier, ritade streck med vit skräddarkrita för att markera, hur det skulle sys, tog till måttbandet, som hängde runt nacken och mätte, hur mycket det skulle sys ut eller tas in. Innan han kommit så långt på ett plagg, så hade han, när plagget beställdes och tyget var utsett via katalog med tygprover, tagit mått på längd, midjemått, ärmlängd såväl från axeln och ner till handen som från armhålan och ner till handen.

Lika omständigt var det när det gällde byxor. Det togs mått från midjan och ner till skon och från grenen och ner. Alla mått - jag tror det var ännu fler - skrev han ner i en s.k. måttbok. Överst stod kundens namn och adress och telefonnummer, om han hade något. Det var långtifrån alla, som hade det på l920-talet. Pappa hade en, som hängde på väggen. Det var nummer 40l. Åter till måttboken; under namnet skrev han alla mått i en bestämd ordning, som han hade tagit dem. Det angavs inte vilka mått det gällde utan bara en massa siffror med kommatecken emellan.  Det var bara han själv, som visste, vilka mått det var. Jag har ännu en sådan måttbok kvar. Det har varit roligt, att ibland läsa kundernas namn i den. Och det skrevs också alltid titel framför namnet, t.ex. grosshandlare Björkander, biskop Rundgren, general Törnell, landshövdingskan Hovgard o.s.v.

Efter måttagningen kom det allra viktigaste momentet - tillskärningen. Det innebar, att ett mönster ritades på tyget av alla de delar som skull användas, för att det t.ex. skulle bli en kavaj. Pappa använde såväl linjal, som vinkelhake i stort format och naturligtvis måttband och andra grejer, som underlättade mönsteröverföringen till tyget. Det var ett tidsödande arbete och måtten kontrollerades åtskilliga gånger, för att det inte skulle bli fel. Tygerna var dyra och att klippa fel, var närmast en katastrof. Nästa moment var tillskärningen, vilket väl var detsamma som att klippa efter de uppritade linjerna. Vilken jättesax pappa hade, förresten flera stycken. Det skulle kraft till att klippa med den i ett tjockt tyg.