I stillhet eller på TV?

En av de vanligast förekommande påståendena kring sorg är att delad sorg är lättare att bära. Som om sorg alls bärs lätt. Poängen ger ändå vid handen att gemenskapen i sorgen på något märkligt sätt åtminstone gör den lite mer uthärdlig. Men sorgen förminskas inte hur många gånger den än delas.

Sorg är mycket personlig. Hos medlemmarna i en familj kan den landa på helt olika sätt. Man bär den och bearbetar den olikartat. Samtidigt kan man känna igen gemensamma drag i sin sorg.
Att sorgen har en kollektiv sida har i vårt samhälle varit av stor betydelse. En människas liv har familjen inte ägt. Man har inte haft monopol på relationer, på närhet och vänskap. När en människa dött sörjde vi gemensamt med många. Det gemensamma samhälleliga draget gav samhörighet och förstärkte gemenskapen. Vi knöts till varandra.

Under min uppväxt på 50-talet stannade vägarbeten av när ett sorgetåg passerade med sina tända lyktor. Arbetare svepte av sig mössan och man hedrade den döde och de sörjande genom att visa sin respekt. Långt tillbaka blev den döde kvar i hemmet där man också kunde ta ett mer personligt farväl genom att vara hos den döde. Därefter lästes ut ur sin jordiska boning.

Begravningen var ingen lättvindig och snabbt avklarad akt. Gränslandet mellan liv och död hade stor betydelse. När någon skulle överlämnas i Guds omsorg kunde det inte ske hur som helst. Begravningen och avskedstagandet skedde allvarsamt och grundligt. Släkt och vänner och även mera avläsgna bekanta deltog. Blommor, sång och tal och måltidsgemenskap hörde till. Vi som sörjde fick bära tecken på vår sorg. Änkor bar sorgeklädsel under lång tid. Andra bar sorgeband för att upplysa omvärlden och själv bli påmind om att man var sörjande. Många ger idag stöd och hjälp, eller tips och råd inför begravningar eftersom den kunskapen inte är allmän egendom. Begravningsbyråerna använder nätet för att informera (och för att sälja) , eller som det heter hjälp vid planering och beställning. Här exemplet Fonus.

Nu ser vi hur sorgen privatiseras allt mer. Ibland får man samtidigt med dödsannonsen beskedet: begravningen har ägt rum. Begravningar äger rum i stillhet, i kretsen av de närmast sörjande, i familjen. Eller i familjerna eftersom mångfalden på området ökat. Det ser man inte minst av att det ofta finns flera dödsannonser med olika konstellationer av närstående. Det kan finnas många skäl för att man inte vill ha stora begravningar. Tydligt är att det kollektiva draget blir alltmera nedtonat. Kanske som en följd av livets trivialisering som innebär att vi får alltfler många men ytliga kontakter och allt färre djupa och varaktiga relationer.

Det kan då bli en frestelse att istället gå åt andra hållet. Att vilja dra in så många som möjligt i den egna sorgen, att göra den offentlig. Andras medlidande och sorg blir en drivkraft. Att gå från ytterlighet till ytterlighet är ingen bra modell för den som till sist ändå måste bära och bearbeta det som hänt som person och familjemedlem. Den egna förlusten är lika stor oavsett hur många som tittar på, även om man för stunden egendomligt nog kan förledas att tro att offentlighet skulle lindra och hjälpa. I stillhet eller i TV är det så alternativen ter sig?

Andra bloggar om: Sorg, Begravning, I stillhet