Den borttappade människan

Min byrålåda är bloggen. Där hamnar en hel del texter som kanske inte borde nått dagens ljus. Men lusten och driften att uttrycka sig är svår att kuva. Till och med en och anna dikt pressar på för att bli till. Betraktar mig som trivialpoet - skriver med vanliga ord om det som är vardagligt och ibland riktigt allvarligt. Som detta stycke från min diktblogg trosviss:

Bländad
Händerna släppte varandra
och ditt här och mitt här
gränsade inte längre
till varandra

Ett barn, var det du
försvann i främlingars dagljus
Den höga skyddsfaktorn
var inte nog

Bländad och förlorad
är inte bara du

Dagens dikt

Från trosviss:

Barnkören
Mitt i en mening
hämtades luften från
väntrummet nära näsan.
Någon drog i strumpor som
kärvänligt kliade sig
mot benen.
Vinkning mot tredje bänk
familjens plats
och storögon på de äldsta,
solisterna.
Spänningen tog osynliga grepp.
Grottgäspning
bände loss fingrar.

När pauserna tog igen sig
sjöng barnkören Gloria.
I mellanrum med stämmor.

Sångens röster sotar utan en aning
igenslammade kanaler.
Ögon fylls av samband
när allt är
som ska vara…
Förunderligt värmd.

Trosviss - men inte varje dag

Sedan en tid tillbaka har jag lagt ut små dikter på en alldeles egen blogg. Vill Du titta så är det möjligt.

Bloggen heter med ett övertygande namn trosviss - en hållning som inte varje dag återspeglas i de ord som finns där.

Help! The Beatles bön får flera adressater

Litteraturens poesihörna är fylld av lyriska texter som lika väl som att förstås som sekulära kärlekssånger skulle kunna vara djupt religiösa och riktade till Gud. En sång av the Beatles har en sådan flertydighet. Den är hämtad från albumet Help! och blev titelmelodi. Sångarna ropar på hjälp på ett sätt som verkligen för tankarna till Psaltarens innerliga rop till den Högste om stöd och bistånd. Hjälp mig, ropar den bedjande och utsatta människan. Den nödställde som förlorat fotfästet ber om hjälp på samma sätt i sången:

Help! I need somebody
Help! Not just anybody
Help! You know I need someone, help!

When I was younger, so much younger than today
I never needed anybody's help in any way
But now these days are gone, I'm not so self-assured
Now I find I've changed my mind, I've opened up the door

Help me if you can, I'm feeling down
And I do appreciate you being 'round
Help me get my feet back on the ground
Won't you please, please, help me?

Även om lyriken från början inte var tänkt som en bön i trons mening bär den omisskännliga drag av innerlig bön, eller hur? Hänvisningen till ungdomns självtillräcklighet och självtillit kontrasteras mot en ny situation där en dörr mot omvärld, medmänniska eller Gud har öppnats. Självsäkerheten har nu förbytts i ett behov av stöd och hjälp från denne andre. Ett jag-du förhållande där jaget förutsätter eller kräver den andre för att bli sig själv.


And now my life has changed in oh so many ways
My independence seems to vanish in the haze
But every now and then I feel so insecure
I know that I just need you like I've never done before

Här är lyriken till Beatles Help hämtad.

Var och en får göra sin egen värdering av om detta skulle kunna vara en bön. Så kunde jag ha bett många gånger, och har nog också gjort så, om än inte med samma schvung* i orden. Den vädjan från djupet som texten ger uttryck åt förstärks av tempot i sång och musik. Ett häftigt anslag där desperationen går på djupet...

*om ordet schvung citerat från saol: allmän­nare: fart l. kraft l. liv (se d. o. I 9 a, b) l. liv­fullhet l. livlighet l. kläm l. fläkt (se FLÄKT, sbst.¹ 2 a) l. flykt o. d.; särsk. dels om (elegant) livfull­het l. flykt o. d. i muntlig l. skriftlig framställ­ning l. i bildande konst, dels om spänstig rytm l. kläm i (dans)musik; stundom äv. övergående i bet.: patos l. hänförelse l. entusiasm.

Denna enkla reflektion tog sin början som en kommentar till en kommentar hos Kyrkpressen i Finland...

Tillägnan som lovsång och bön

Vilken musik kan man spela i en kyrka? Så gott som all musik. Inget är främmande för vår Herre. Men gränserna där är inte vår Herres utan människornas, församlingens. Och vår tolerans kan se annorlunda ut. Vårt behov av något som är avskilt och heligt är stort. Det behövs rum som erbjuder något mer, något annat. Därför bör kyrkorummets sakrala karaktär värnas.

Men en text som Tillägnan, den Lars Forssell skrev, kan den fungera i kyrkan? Och med musik? Monica Dominique som gjort musiken har fångat något speciellt. Där finns verkligen längtan och tillbedjan. Verket är nog tänkt som kärleksdikt men fungerar också som Gudshyllning.

Vi får här ett exempel på text och musik som kan förstås på olika sätt och fungera i skilda meningssammanhang, ja även som en trons bekännelse. Den mångtydighet ger dikten en lyftning. Vi som läser kan göra texten till vår på fler än ett sätt.

Till dig, du som är fjärd och spegel
bidande segel, stiltje och vind
Du som är ebb och flod
eldströmmen i mitt blod, jag är din!

Så skulle varje kristen kunna be till den Gud som uppfyller och uppehåller universum. Och vars närvaro kommer till synes i precis allt. Eldströmmen i mitt blod är ett uttryck man kan koppla till brinnande hjärtan i berättelsen om vandringen till Emmaus. När lärjungarna hörde Jesus tala, visst brann deras hjärtan.

Till dig,du som är spår i sanden
eldsken på stranden, molndrakar sju
Du som är lust och lek
hägrande kust och svek, det är du!

Spår i sanden, vilken bild. Nog andas den av Jesus som tecknar på marken eller som kommer vandrande en morgon på stranden. En annan poet som fångat samma stämning med naturbilder från Fårö är Elisabet Hermodsson. Hennes bildvärd bär samma naturnärhet som Forssell. Och är likaså mångbottnad.

Men sveket, hur får man in det i en lovsång till Gud? Att förstöring och rovdrift finns? Att människans själv måste ta ansvar och förhindra exploateringen? Att Gud inte lever upp till våra förväntningar eftsrsom Gud inte är vår egen skapelse, inte våra drömmars och förhoppningars spegelbild. Ja, det kunde nog uttryckas och upplevas som ett svek. Gud som ställer krav och vars logik per definition övergår vår fattning. Svek? Så skulle det kunna sägas. Och Jesus som lämnade lärjungarna, som inte kastade ut ockupanterna, som inte...

Till dig, måsarnas vita flykt, ja till dig
sommarljus varmt och tryggt
Ja, till dig, till dig, till dig

Till dig, Du är långt bort och nära
vågor ska bära dig till min strand
Du som är böljesång, dyningens mjuka gång
intill land

Tilll dig

Så skaldade Lars Forssell. En text värd att bära med sig under sommarens strandvandringar och utfärder. En text vars lovsång spränger ramarna och blir till bön, som öppnar för ny förståelse av andakt och tro.

Här några länkar till texter om Lars Forssell: Svd,
Peter Englunds blogg
Carl Otto Werkelid i SvD

En volontär åker hem

En volontär är fri, villig
att resa långt långt bort
till fjärran nord där viking vig
är folk av udda sort

Vart svinska sprak inleres skal
og tales hoegt u sterkt
aer hjeltars sprak o tungotal
aer allantid utmerkt

Man tjäna skall i katedral
i särk båd´ vit och röd
och tåga fram så fromt sakral
i medgång och i nöd

Här prövas ivrigt kyrkligt liv
bland ung och gammal, böjd
Med tecknat kors och knäfall bliv
mer kyrklig, glad, förnöjd

I Sverige dricker man var rast
tar paus och sväljer mer
Ett kaffe svart i ro och hast
på möten koppar fler

Ett år för varje volontär
blir slitstarkt, är snart slut
Man vuxit till, blir vis just när
man åker hem, salut!

Avskedsvisa för en volontär från kontinenten

Utanför Eden

Birger Normans diktsamling Utanför Eden från 1974 innehåller några ord om världen som jag gärna delar med mig av.

Världen myllrar, men du kan välja
att se den genom ett rutmönster.

Du kan lägga ett nät av orsak och verkan
över den, och tro den förklarad.

Men solen är inte orsak till gräset.
De kallar på varandra, bortom ont och gott.

De är kvar i Paradiset, medan du idogt
knogar i din cykelverkstad av pedal och kedja.

Spermien är inte orsak till cellen eller tvärtom.
De uppgår i ett inneslutningsalternativ.

Så löper hararna över skogsängen och världen
är inte din, men upplåter sig.

Andra bloggar om: Birger Norman, Dikt

Allas diktare?

I dag har jag fått förslag på diktare som vi borde komma ihåg. Några hade alltså läst förra inlägget om att ingenting ha gemensamt.

Nu tänkte man på diktare, sådana som vi kunde ha delat med varandra. Emil Zilliackus sa en närstående. Namnet klingar finlandssvenskt och bär spår av vårt grekisk kulturarv. Men hur många känner till namnet? Och hur många har någonsin läst Zilliackus? Därför vet de flesta av oss inte ens vad vi eventuellt gått miste om...

Någon föreslog också Edith Södergran. Hon som kunde skriva: Jag längtar till landet som icke är, ty allting som är, är jag trött att begära... Någon sa sig inte kunna glömma Aniara av Harry Martinsson.

Du då? Har Du någon diktare som Du tycker borde vara allas tillhörighet och arv?

Andra bloggar om: Dikt, Harry Martinssonm Emil Zilliackus, Edith Södergran, Aniara