22 januari 2008
Vad är uppmärksamheten värd?
Samtidigt... SLU-kampanjen om Koldioxidens vänner och dessa påhittade aktörers bristande faktaunderlag har tidigare uppmärksammats. Intresserade kan till exempel besöka stimulansbloggen. Där framgår att kampanjen också innebär stora banners i tunnelbanan (Resumé).
När kampanjen drog igång kom ytterligare en stimulerande kritisk kommentar. Och på Arbetarens klimatblogg återges kommentarer av professor Bengt Kriström. Han reagerar på kampanjens bild av att den som ifrågasätter rådande klimatförändringsteorier skulle vara inskränkt och korkad.
Kvar står ändå den etiska frågan om man kan hitta på fiender som man sedan tvålar till. Detta är en egendomlig undanflykt eftersom de verkliga måltavlorna helt klarar sig undan, eller hur?! Men dem (oljeindustri, kolproducenter, bilföretag etc) vågar man naturligtvis inte ges sig på. Kanske med tanke på deras resurser att möta kampanjen med egna. Kanske fruktar SLU också deras jurister?
Vad är sanning, undrar man efter en sådan kampanj. Tänk om annan polemik också handlar om påhittade fiender för att väcka sympati för den egna saken och ståndpunkten? Tilltron till idéannonsering har blivit en gnutta mindre efter denna kampanj.
Tänk om annonskampanjen därtill leder till sympati för Koldioxidens påhittade vänner? Risken kanske inte är överhängande - men SLU:s metod är så tveksam att effekten inte helt kan uteslutas. Och vad har man i så fall vunnit? Ett skamfilat rykte? En liten stund i uppmärksamhetens centrum? Är det verkligen värt det?
Andra bloggar om: SLU, Annons, Kampanj, Lars Hylander, Miljö, Växthuseffekten
21 januari 2008
Hewlett-Packard kollrar bort läsare
Hewlett-Packards annonsmakare är inte buskablyga. Den helsidesannons HP hade i fredagens Näringslivsdel (18/1) i Svenska Dagbladet, den var djärv. På mig gjorde den starkt intryck. Annonsen bestod av en blå sida och sparsamt med text, i huvudsak med vita bokstäver mot den blåa botten. Men vilken text! Jag förstår nu att jag är fullständigt passé och stenålders. Det var som att höra nytestamentlig grekiska; koine. Eller möta ett långt citat ur Vulgata. Så här löd annonsen:
Alternativa funderingar kring IT-infrastruktur:
Mindre ger mer: mindre strul, mer resultat.
HP BladeSystemc3000, även känd som Shorty, ger dig mycket mer för mycket mindre. Tillsammans med HP ProLiant BL460c bladeserver med Intel Xeon processor med fyra kärnor, får du en server- och lagringsinfrastruktur som du kan hantera som en enhet. Shorty använder integrerade switchar, vilket reducerar kabeltrasslet med upp till 75%. Och när du väl har konfigurerat, kan du uppdatera dina LAN-, SAN- och serverinställningar utan att stänga ner systemet.
Teknik för lönsammare affärer!
En helsidesannons för de redan insatta – de som redan känner till och förstår terminologin (switch, processor med flera kärnor etc) och är minst licensierade nätverkstekniker eller utvecklade datanördar. Och deras glädje över annonsens budskap är väl på något sätt beroende av att vi andra lämnas på efterkälken – tanken är att de ska känna sig insatta och utvalda. Och vi andra ska uppleva oss bortkollrade. Totalt borta. Respekten för HP:s teknik och kunnande kan ju öka på det sättet. Här annonserar man minsann inte för Andersson och Pettersson och Lundström och jag (eller mig) ...
Man kan få en videopresentation där illusionen är att produktchef Magnus Wetterberg (för ProLiant) talar mer av vardagsspråk, han beskriver två serverbröder... Men han talar till små- och medelstora företag, där förstår man nog precis vad han säger. Uppfattar människor utanför trons sammanhang vårt fromma tungomål, vårt kyrkliga språk och vår teologi, på samma sätt? Tanken svindlar...
Minskat kabeltrassel är en sak jag också kan identifiera mig med och det både låter trevligt och är efterlängtat. Men i övrigt blir min upplevelse att HP struntar i mig och mina behov. Så jag lär nog inte skaffa mig en Shorty med integrerade switchar. Inte i första taget. Jag förstå ju inte ens vad jag ska ha den till? Som soffbord? Bokhylla?
Andra bloggar om: Hewlett-Packard, Shorty, Teologi, Annons20 januari 2008
Påhittad organisation kritiseras
Läs annonserna! Se på dem, ta in deras budskap, deras bilder. Tänk på vilken känsla de vill skapa hos Dig. Vilka behov vill de reta och locka fram? Bygger annonsen på kända fakta? Vems fakta?
En hel del intryck fastnar från annonsering utan att jag egentligen läst eller studerat annonserna i detalj. Därför försöker jag ta mig tid för att försöka förstå vad annonsören vill åstadkomma och vad jag förmodas göra som ett svar på budskapet i annonsen.
Hur ska man då reagera på en intresseväckande annons (egentligen två annonser) från Sveriges Lantbruksuniversitet? De hade fejkat en annons på ena sidan och den kommenterades och sågades på motsatta sidan. Den påhittade annonsen (de angav i sin egen riktiga annons att det skedde utifrån påståenden i en film för fossila bränslen) innehöll följande text: FOSSILA BRÄNSLEN: Vår Framtid!
De bränslen som skapar koldioxid har befriat oss från en värld full av slitsamt arbete. De lyser upp våra liv, låter oss skapa och transportera det vi behöver och de människor vi älskar. Nu vill några politiker beteckna koldioxid som miljöförstörande. Tänk om de lyckas. Hur ska våra liv se ut då?
http://www.koldioxidensv%c3%a4nner.se/ KOLDIOXIDENS VÄNNER, DE KALLAR DET MILJÖFÖRSTÖRING. VI KALLAR DET LIV. Annonsen var bildsatt med en liten flicka som på en grön gräsmatta, mot bakgrund av en blå himmel, tar ett glädjeskutt med bägge armarna sträckta rakt upp i vädret.
På uppslaget motsatta sida bemöts den fiktiva annonsen av SLU. De skriver: UTAN RIKTIGA FAKTA KAN MAN PÅSTÅ VAD SOM HELST. Och det finns de som gör det, som i annonsen på förra sidan. Därför är det viktigt att det finns universitet som SLU som forskar, utbildar och samlar in objektiva miljöfakta. Se mer på slu.se. (Med mycket mindre och svag stil infogas ytterligare ett par meningar) Texten i annonsen för Koldioxidernas Vänner är citerad från en kampanj för fossila bränslen. Se den via slu.se.
Är det godtagbart att man annonserar för en åsikt som ens meningsmotståndare har? Och att man gör det med en fiktiv avsändare? Avsikten är naturligtvis att få uppmärksamhet för den ”verkliga” annonsen där man tar loven av budskapet i den påhittade annonsen. Roligt? Jadå. Fyndigt? Absolut. Tekniken är klassisk – men nu utförd i storslagen och mångdimensionell form. Fiendebilden lyfts fram och sedan skjuter man mot bilden. Fienden är t ex en organisation som SLU på låtsas berömmer: CEI, Competetive Enterprise Institute, en fin liten intresseorganisation i USA som gjort filmen CO2 – they call it pollution, we call it Life. Ett exempel på de organisationer med goda vänner inom bl. a. oljeindustrin som vi har alldeles för få av här i Sverige
Annonserna ingår i ett helt paket där man har skapat en snygg och tokig hemsida för Koldioxidens vänner. Här förväntas den uppmärksamme förstå att koldioxidens vänner är ett påhitt men så pass sant att man ska begripa att det handlar om stora och mäktiga intressen som lever på att producera, sprida eller använda icke förnyelsebara energikällor. Man kan på hemsidan lyckas klicka fram en person som "avslöjar" att det hela är ett påhitt. Kampanjen använder slagorden "utan riktiga fakta". Det ställer höga krav på att de verkligen redovisar vilka fakta de i själva verket hänvisar till - annars kan de också påstå precis vad som helst. SLU lever alltså själva i riskzonen eftersom vi som läser inte i annonserna får del av deras fakta...