Rätt lära är språklära

Idag kan jag inte låta bli att fortsätta citera ur Läsebok för folkskolor utgifven af J.M. Winge, Första delen Läseboken, Stockholm 1828. Det handlar om den muntliga och skriftliga framställningen där alla vi bloggare kan ha nytta av goda råd, tips och vägledning.

Winge skriver att den som ägnar sig åt muntlig och skriftlig framställning måste:
3. Kunna yttra sina tankar både muntligt och skriftligt. Dertill hörer, att han är så bekant med språket, att han förstår wälja de rätta orden för sina tankars uttryck och rätt sammanbinda orden till satser, så att den hörande eller läsande erhåller ett fullständigt och rigtigt begrepp om det, som föregår i den föredragandes inre. Dertill kommer slutligen:

4. Det yttre föredraget, som, wid den muntliga framställningen, består deri, att talaren låter ljuden på ett angenämt sett höras, höjer eller sänker rösten efter behof, samt förstår att, genom sin hållning, ansigtets uttryck och sina åtbörder, lifligare framställa tanken. Detta kallar man Deklamation. (Här måste jag reservera mig för enstaka skrivfel eftersom allt inte var riktigt möjligt att avkoda)

Nu vill man inte alltid avslöja vad som försigår i den skrivandes inre. Man kanske rent av vill föreställa sig och låtsas som om det man har det på hjärtat verkligen är det som man har på hjärtat?! Vår tid är ju förställningens tid, rollernas och spelets tid - så den naiva uppriktighet som Winge framhåller kan komma som en befrilese för oss. Tänk om allt verkligen kan visas som det verkligen är, även det som finns inombords.

Sedan vore det önskvärt att man kunde låta ljuden ljuda angenämt. Så fint för oss kraxare och harklare att kunna bli angenäma.

Winge fullföljer sitt resonemang:
Wid den skriftliga framställningen fordras, att den skrifwande kan så nyttja skrifttecknen, att läsaren är i stånd att urskilja dem, hwilket kallas att skrifwa läsligt. Har någon så utbildat sin färdighet att skrifwa, att det han skrifwer äfwen behagar ögat genom renhet, regelmessighet, elegans och proportion, så skrifwer han wäl, och denna konst kallas Skönskrifningskonst (Kalligraphi).

Jag som är gammal nog att ha haft välskrivning har hela livet längtat efter att kunna skriva skönt. Men min skrivstil har aldrig någonsin behagat ögat utan fastmer bekymrat förståndet. Denna utmaning mot intellektet har varit betydande, och svår, eftersom dessa mina minsta skrivtecken inte enkelt låtit sig avkodas, och än mindre, begripas. Men just här, och nu, har jag valt de rätta orden, för mina tankars uttryck, och, någorlunda rätt, sammanbundit orden till satser så att man fått inblick i den föredragandes inre. Så det så.