Gudstjänsten vår minsta gemensamma nämnare?

Söndagens gudstjänst har blivit vår minsta gemensamma nämnare i en tid när kyrkans identitet satts i gungning, och det tror jag är bra. Det påstår ledarskribenten Petra Carlsson i Svensk kyrkotidning i en synnerligen intressant ledare. Vad som är bra med att gudstjänsten ”blivit vår minsta gemensamma nämnare” kan man fråga sig. Möjligen menar hon att devisen gudstjänsten i centrum behöver tänkas igenom och revideras? Men vad nyttar en försvagad ställning för gudstjänsten till?

Med hänvisning till Per Pettersson hävdas dessutom: att om inte gudstjänsterna förändras radikalt – och långt bortom förslagen till revision av handboken – så kommer de att förlora sin betydelse.Att motsatsen kan vara lika sann uppmärksammas inte av artikelförfattaren: Om gudstjänsterna förändras radikalt – så kommer de att förlora sin betydelse.

Några enstaka lyckosamma exempel finns på att en nykonstruerad/ombyggd gudstjänst kan samla en ny och flitig gudstjänstskara. Men man riskerar att förlora sina gamla och trogna besökare – de som vid alltför vidlyftiga gudstjänstexperiment (plågsamma gudstjänstförsök) söker sig till församlingar och gudstjänster där de får delta i ett gudstjänstfirande med den klassiska gudstjänstens kännetecken – söndaglig mässa i en ordning som de igenkännande kan möta överallt i världen!

Det kvantitativa argumentet låter bra och verkar anslående. Ett arrangemang, som inte samlar deltagare ter sig helt enkelt misslyckat. Arrangörerna vill genast ändra konceptet. Ta till exempel ett föredrag om bemötande i integrationsprocessen. Att människor uteblir betyder inte automatiskt att det är något fel på föredraget eller arrangemanget. Man kan tänka sig många andra rimliga förklaringar. Konkurrensen med Melodifestivalen på TV eller ett viktigt fotbollsderby fick människor att prioritera andra aktiviteter. Marknadsföringen kanske hade brister. Föredragshållaren var inte en kändis. De vanligtvis intresserade och engagerade hade inte lust just denna kväll.

Slutsatsen att det måste vara något fel på högmässan/gudstjänsten därför att färre deltar är anslående. Även här finns det andra rimliga förklaringar. Några är ungefär desamma som för det tänkta föredraget. Andra skulle kunna vara att färre människor idag omfattar en profilerad kristen tro. Man konstruerar i högre grad än förr sin egen livsåskådning. Församlingen uppfattas som en institution och tjänsteleverantör, sällan som en gemenskap. Gudstjänsten ses som ett event, ett arrangemang bland andra.

Petra Carlsson skriver om kyrkans anställda att de känner sig alltså misslyckade för att ingen vill gå på de gudstjänster som varken de själva eller församlingsborna verkar få ut så värst mycket av, trots att de som är aktiva i församlingarna över lag är nöjda med församlingens verksamhet… Om anställda och förtroendevalda väljer bort högmässan tyder på bristande samhörighet. Och avslöjar en kyrkosyn som avlägsnat sig från den Svenska kyrkan än så länge hävdar. Åtminstone om man får tro Kyrkordningen: Församlingens grundläggande uppgift är att fira gudstjänst, bedriva undervisning samt utöva diakoni och mission. Syftet är att människor ska komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.

Dessa som slutat delta regelbundet för att de inte ”verkar få ut så mycket” har förmodligen en syn på kristet liv som innebär att de personligen inte behöver församlingens möte med den Uppståndne i mässan. Jaget och den subjektiva upplevelsen, känslan, står i fokus. Ledarskribenten skriver att hon inte vet ”om jag någonsin hört en kollega uttrycka att det den mest av allt önskar att människor kunde få uppleva är den fantastiska känsla en högmässa i Svenska kyrkan kan ge”. Betoningen av känsla reducerar meningen med gudstjänsten, dess betydelse och innebörd, till de emotioner den kan ge upphov till. Det är så gott som liktydigt med att säga de heligas gemenskap och mötet med Jesus egentligen inte ger så mycket. I klartext: annat är häftigare och roligare! Det är som att bevittna hur Svenska kyrkans gudstjänst inte bara ifrågasätts, utan också undermineras och devalveras.

Läsarundersökningar som gjordes under min tid som chefredaktör på Kyrkans tidning visade klart att en majoritet av läsare helst ville ha en tidning om hälsa och trädgård. Hade vi följt majoritetens önskan hade tidningens själ gått förlorad. Ett allmänt livsstilsmagasin med fokus på kroppsligt och själsligt välbefinnande med odlingstips för buskar och rabatter hade kunnat bli följden. Gör inte ett sådant misstag vad gäller den gemensamma nämnaren, det som borde vara en stor och gemensam mittplanka att vandra på i kyrkan: vårt vitala liturgiska arv, det sjungna bibelstudiet, dialogen med Gud och det levande mötet med Herren själv i högmässan.