Förbättringsglasögonen förvanskar synfältet

Varje generation, snart sagt varje människa, ser till att lämna spår efter sig. Man vill förändra, göra om för att saker och ting ska bli mera moderna, passa alla eller åtminstone den egna åsikten. Så slipar man på fotbollsregler och så gör man med seriesystemen i ishockey. Så sker inom partiernas programverksamhet och deras informationsmaterial.

Driften att göra om, att förändra är stark. oerhört stark. I hur många sammanträden som helst har man fastnat just på att många försökt se till att lämna ett avtryck efter sig. En text behövde plötsligt en extra mening. Ett kommatecken skulle bort och ett ord bytas ut. Ju fler kockar desto fler välvässade rödpennor som satte bockar i kanten.

Gudstjänstens ordinarium har inte varit något undantag. Synpunkterna på än det ena och än det andra av gudstjänstens fasta delar har ofta sin grund i denna förändrings- och förbättrariver. Underförstått är då att de flesta förändringar är av godo. Bara de förändringar som förslagsvis skulle råka göra gudstjänsten mer allmännelig och allmänkyrklig döms ut som bakåtsträvande och konservativ. Men förändring är inte något gott i sig. Man kan förändra åt skogen, till fördärv och sammanbrott. Och man kan förändra till det bättre...

Men tänk om gudstjänstupplevelse främst handlar om med vilken inställning och attityd man nalkas den? Tänk om det är så att förbättringsglasögonen förvanskar synfältet, distanserar och bygger hinder för oss deltagare att leva med i det som sker. Det behövs inte så mycket för att man som deltagare ska fastna i uttrycken och på ytan av skeendet. Om varje sak som händer ska utvärderas och tyckas om som om det vore en prestation i Idol, då blir det fel.

Åtbörderna, andras åtbörder och gudstjänstens eget språk och dess liturgiska former kan man ganska enkelt sätta betyg på: för sent, otydligt, ohörbart, opersonligt, formellt, teatraliskt eller vilka betygsord man nu vill använda. Men det som sker bakom och bortom går fullständigt förlorat. Den himmelska härskarans närvaro vid lovsången uppfattas inte. Himmelrikets måltid blir en symbolisk reflex om inte Kristusnärvaron blir viktigare än ett tonfall eller en gest. Det heliga riskerar att döljas av ilska över vad och hur andra gör...

Huvudgudstjänsten är till för alla. Den blir inte mer till för alla om den ska bestå av partikulära inslag, av anpassningar till olika opinioner eller med små blinkningar och invitationer till människor som är på det ena eller andra sättet. Oberoende av våra personliga drag är vi kallade att vara ett Guds folk i mötet med Kristus själv när han kommer till oss i sin kyrkas gudstjänst. Där är det inte bara rimligt utan självklart att de troende och döpta hörsammar den gudomliga kallelsen till att delta i gemenskapen runt Ordet och sakramenten!