En annan värld

Kransar tillgravarna. Var köper vi dem? Hur ska de se ut? Vitmossa och barrkvistar garnerade med exotiska kottar? Vi risar inte gravarna med egenhändigt hämtade grenar av gran utan litar på det prefabricerade.

Gravljus med en brinntid på flera dygn skaffar vi också. Sedan beger vi oss i den moderna folkrörelsens fotspår till gravplatser där våra anhöriga vilar i väntan. De som gått före oss. Genom dödens uppbrott från livet som vi känner det.

Vid graven, när bestyren är överståndna, kommer minnen och känslor ikapp oss. Den djupa förlustens sorgehål i bröstet - stort som en grav - påminner om dem som vi saknar. De gamla som verkligen levt sina liv till vägs ände. Och tonåringen som inte åldrats en dag sedan dess. Forever young.

När lågan till slut flämtar på graven öppnar den hoppets dörr. Och ljuset jag tänder i kyrkans rum påminner också. Nog finns det ett annat ljus, ett annat rum, en annan värld...

Tomhet man nästan kan röra vid

Det finns helger på året som hasar sig fram. Då tiden inte har någon riktig fart utan segar på. Sådana dagar då man snubblar över den stora saknaden. Dagar då tomrummet efter någon som är död är så konkret och verklig att man nästan kan ta på den. Då ropar den tomma platsen vid köksbordet extra mycket: han är inte här!

Vilsenheten övermannar en så att man, fjättrad vid det smärtsamma, på nytt tycks förlora mycket av sin kraft. Men sorg som någon burit i åratal är inte alltid nattsvart eller dunkel. Silverminnen och gyllene ögonblick lyser plötsligt upp mörkret. Och ett leende smyger sig fram och välkomnas. Sjukdomsminnena, de sista dagarna, har inte längre greppet om allt det vi minns. Mer stiger fram och vi kommer ihåg personens egenskaper, personligheten, händelser och tillfällen träds som ädelstenar på en kärlekens tråd som tvinnats så stark, så stark, av all saknad, av längtan och hopp.

Då är det gott att tända ljus. Lågan den fladdrar och far, men ljuset lyser ändå klart. Som en hälsning från en annan värld.