26 juni 2007

Ingen byrå för begravningar
Kyrkans församlingar ska inte bedriva begravningsbyråer har Svenska kyrkans Överklagandenämnd beslutat. Kyrkans tidning skriver på nätet om beslutet. Anledningen verkar vara att man menar att det strider mot uppdraget som huvudman för begravningsverksamheten. Dessutom tar man en ekonomisk risk som tydligen inte är förenlig med uppdraget, om man ska tro Överklagandenämnden. Tidigare har församlingsförbundet menat att man förmodligen kan starta begravningsbyråer.

Om det sker i bolagsform är det svårt att förstå hur verksamhetenra skulle kunna blandas samman med myndighetsutövning. Kommunala bostadsbolag går bra trots att byygnadsnämnd och stadsplaering ligger hos kommunen. Rädslan för en kyrka som arbetar med kommersiell verksamhet sitter djupt, även i Överklagandenämnden. Beslutat andas politik.

Tvärtom borde man uppmuntra att Svenska kyrkans skaffar sig erfarenhet från olika områden som fungerar som stöd till den egna verksamheten. Annonsbyrå, bank, dagstidning, radiostation, andrahandsbutik etc är bara några försiktiga förslag.

Följdfrågorna borde bli många. Får en församling framöver ordna med annat som ligger utanför uppdraget att hålla begravningsgudstjänster och gräva gravar och sköta kyrkogårdar? Kan man till exempel ordna begravningskaffen - eller strider det också mot myndighetsuppdraget?

Andra bloggar om: , , , , , ,
Vem vill ha ett gammalt arv?

Du har fått ett arv av en avlägsen släkting, så stod det i telegrammet. Du behöver sätta Dig i kontakt med rabbinen för att få alla detaljer. När arvtagaren mötte rabbinen fick han beskedet att släktingen var Mose och att arvet bestod av den judiska religiösa traditionen. En chassidisk berättelse återgiven av Harold Kushner i boken Vem behöver Gud (Natur och kultur, 1993)
Harold Kushner är rabbin och författare till många bästsäljare i USA som också nått stor framgång på många håll i världen.

Arvtagaren i berättelsen reagerade förmodligen med besvikelse skriver Kushner över att arvet var religiös visdom och inte en fastighet i stadens centrum.

Vi förlorar något när vi blir för moderna och intellektuella för att ge utrymme åt religionen i våra liv. Samtidigt kan många människor lida av bristen på förankring, de känner av sin avsaknad av rötter. Allt måste de ta reda på själva, allt måste de räkna ut. Ingenting kan tas för givet. Arvet är förskingrat.

Med den ständigt förstärkta individualismen minskar beroendet av en normerande och identitetsgivande grupptillhörighet. Frågan om detta är allt, om detta är vad livet går ut på, har många ställt sig i ögonblick av tomhet, brist eller leda. Kushner har i alla år berättat för sin judiska församling om hur mycket mer tillfredsställda de skulle bli om de verkligen gjorde plats för sin religiösa tradition i sina liv.

Genom åren har jag sett åtskilliga människor öppna dörren till kyrkan bara för att lämna den igen innan de hann uppleva och förstå den rikedom de snuddat vid. Det religiösa språket är obegripligt, sa någon och stängde ute inte bara orden utan allt det andra. Den här mannen kunde varenda specialterm inom seglingssporten och använde dem gärna, men det menade han var någonting helt annat.

De håller på med så mycket, sa någon inför gudstjänsten som verkade så främmande och obegriplig. Och personen gick snart vidare utan att försöka ta reda på vad man gjorde eller varför. Att den här kvinnan mödosamt och uthålligt lärt sig läsa noter och spela ett komplicerat instrument satte hon inte alls i samband med det hon sagt om gudstjänsten.

Ska man avstå från att spela och lyssna till, ja från att älska musik därför att instrumentet tar tid att lära känna? Ska man låta bli att ge sig ut på det öppna havet och segla bara för att varje tåt och tamp har ett eget namn? Ska man säga nej till sitt arv?