Lärorna är döda, sa Greider

DN låter Göran Greider svara på läsarnas frågor i en chatt. Här en av frågorna:

Kalle P: Tidningen Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund hävdar att det finns ett växande intresse i Sverige för den kristna tron. Delar du den uppfattningen?

Göran Greider: Nej. Det finns ett intresse för religion och framförallt för personlig tro. Det är något annat. Men lärorna är döda, liksom institutionerna. Sekulariserade har vi inte blivit - snarare har det skett en masskonvertering till konfessionslös mystik.

Lärorna är inte mer döda än ideologierna var när Tingsten på 50-talet prövade tanken eller när Kurt Samuelsson på 60-talet skrev boken Är ideologierna döda. Och skulle institutionerna vara döda vore anarkismen redan här...och så är det dessbättre inte. Greider måste syfta på att lärorna och institutionerna inte betyder särskilt mycket för ett antal människor. De tycker att de är döda eftersom de inte lever i just deras tillvaro. Men inte ens de kan ha sett efter särskilt noga. Skatteverket lever och fångvården liksom polisväsendet. Pensionstiftelser och banker tycks stå på förintelsens brant just nu, men det är något tillfälligt.

En konfessionslös mystik har aldrig varit någon massrörelse och kan väl knappast ha blivit det just nu. Vilka former och uttryck tar sig den konfessionslösa mystiken? Ingen vet, och det är väl en del av mystiken...

Men visst kan det vara så att lärorna är inte populära. De kräver ju ställningstagande och tanke. Enklare då med det oformliga och diffust dunkla. Men tanklöshet är inte en bra hållning och faktiskt helt oförenlig med den religiöst mystiska traditionen som kräver stor disciplin och både teori och praktik. Åtminstone om man ska ta intryck av Thomas Merton , hans efterföljare eller av Wilfred Stinissen.

Inför bokmässan i Göteborg samtalade tidningen Dagen med Maria Küchen, Göran Greider och Göran Skytte. Göran Greider bygger på sitt resonemang med bekännelser om sin egen kristendom (med betoning på egen kan man tycka).
Han säger: - För mig har det ingen avgörande betydelse om jag betecknar mig som kristen eller ej, det är vissa gestalter i den kristna traditionen, som Jesus själv som jag intresserar mig för.

Något intresse för den kyrkliga hiostrien eller traditionen har han egentligen inte.
- Jag har till exempel ingen relation till nattvarden eller andra riter. Jag har bara en relation till Jesusorden och myustiken, med det handlar inte bara om Nya testamentet utan också om Thomasevangeliet. Bibeln är för mig en k'älla för reflektion som gör att dimmorna kan skönjas, men jag tror inte att Bibeln är helig eller Guds uppenbarade ord.

Jag vill inte gärna recensera Göran Greiders tro. Men eftersom han torgför den kan en liten synpunkt ändå vara på sin plats. Jag reagerar på tanken att man kan vara kristen efter sitt eget huvud utan relation till kyrka och tradition. Instant kristendom som man blandar själv efter eget huvud? Det är individualismen upphöjd till norm. För en person som så hyllar det kollektiva som Greider är just denna privata hållning så avvikande udda. Varför är det just på trons område som envar är sin egen lyckas smed?

Greiders uppfattningar har drag av New Age där man pusslar ihop sin egen åskådning allteftersom det passar. Byggstenarna kan man ta lite var som helst. Och Greider kanske borde fundera över hur han som Jesusvän menar sig fungera som kristen i splendid isolation från kyrkan (Kristi kropp) och utan relation till den nattvard som Jesus själv instiftar? Församlingen som kollektiv och gemenskap är den ingenting? Försumbar? Oviktig?