Valrörelsen pågår

I Örebro svallar känslorna. Det är bråk mellan partier. Socialdemokraterna arrangerade en röstskola för väljare i stadsdelen Vivalla, en stadsdel av förortskaraktär där många har rötter i andra länder och kulturer.

Kritiken lät inte vänta på sig. Kristdemokrater gick i taket och såg det som något gränsande till manipulation. Man menade att socialdemokraterna "hållit väljarna i handen" in i valbåset. I dagens Nerikes Allehanda skriver Björn Sundin (s) att han blivit så arg att han kokade. Hade han inte haft kloka vänner hade han "nog polisanmält politiska motståndare för förtal".

En annan socialdemokrat, Alaa Idris, skriver också i NA att poängen med arrangemanget var att visa upp hur röstning går till, med valsedlar, kuvert och röstlängder. Och hon betonar att "alla var välkomna oavsett om man gillade de socialdemokratiska idéerna eller inte". Hon skriver också att hon skulle välkomna initiativ från sina politiska motståndare om de bidrog till att öka valdeltagandet i stora bostadsområden.

Att öka valdeltagandet i ett bostadsområde som Vivalla är viktigt. Där finns många röstberättigade som inte utnyttjar sin demokratiska rättighet att påverka utvecklingen i stat och kommun genom att delta i valet.

I annonseringen inför aktiviteterna i Vivalla stod i en partiannons (1/9) med en bild på Mona Sahlin följande:
Förtidsröstningen startar
idag.
14.00 Röstskola med Alaa
Idris på kulturarenan
i Vivalla.
14.45 Mona Sahlin talar på
kulturarenan.
15.00 Mingel med Mona
Sahlin i Vivalla centrum.
Välkomna!

Och i en annan annons på samma sida står det: Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är med vid röstskolan på kulturarenan i Vivalla kl 14.45.

Det borde inte komma som någon upprörande överraskning för arrangörerna att insatsen i Vivalla fick kritik. "Materialet som användes innehåller information på många språk och där ligger socialdemokratiska valsedlar" skrev NA torsdagen den 2/9. Och undervisningen följdes av ett besök av Mona Sahlin, och hennes budskap till mötesdeltagarna var att de skulle gå och rösta.

NA skriver: "Efteråt går alla som vill upp till biblioteket, som är vallokal, i centrum, tillsammans med Mona Sahlin. Det kom senare kritik från Kristdemokraterna att Mona Sahlin gick med dem dit för att rösta och att de inte kunde välja parti själva eftersom hon befann sig intill dem i lokalen. - Det är lögn. De människor som gick och röstade valde själva att rösta och ingen såg vilken valsedel de lade i kuvertet. Mona Sahlin befann sig aldrig i vallokalen, säger Lena Baastad, Socialdemokraternas kandidat till kommunstyrelsens ordförande, i ett pressmeddelande."

I försvaret för arrangemanget valjer man att bemöta invändningarna som om de vore konkreta och faktiska beskrivningar av förloppet. Och då kan man kalla kritiken för lögn. Men - om kritiken istället är bildlig måste man kunna uppfatta att det är möjligt att ta folk i handen och leda dem till en röstlokal utan att bokstavligt hålla någon enda i handen.

Några förbud mot att undervisa och demonstrera för människor hur man gör när man röstar, det finns inte. Så på så sätt är insatsen inte mycket att säga om. Att röstskolan blir ett led i att värva röster är ju uppenbart, och också det får man göra. Och här ingick den i ett partipolitiskt arrangemang med besök av partiledaren Mona Sahlin. Att detta skulle påverka de röstande att lägga sin röst på socialdemokraterna är väl självklart, Kopplingen mellan skola, partiledarbesök och mingel i Vivalla centrum, där biblioteket/vallokalen ligger, är entydig.

Att irritation och starka reaktioner kommer har säkert att göra med att en röstskola om hur man gör, omedelbart följs av ett partiledarbesök med ett tal så att man ska förstå på vem man skall rösta. Det socialdemokratiska partiet och dess företrädare möter invändningar mot en påverkan, som några kritiker denna gång ansåg gick alldeles för långt. Och idag försvarar s-politikerna sin insats genom att med ilska och upprördhet slå tillbaka.

Min reflektion blir att det man genomförde i Vivalla var både tillåtet och möjligt. Men var det lämpligt och klokt? På den punkten tillåter jag mig att vara mycket tveksam.

Valrörelsen pågår. Påtagligt i Örebro och Vivalla. Snart är det val!

Kyrkan och Mona Sahlin

Mona Sahlin exponeras inför kyrkovalet den 20 september i en artikelserie i Kyrkans Tidning. Hon säger några minnesvärda saker som jag gärna för vidare som en liten citatsamling:

- Det är viktigt att göra kyrkovalet till en angelägenhet för hela partiet. Inte bara för aktivt troende.

- Folkkyrkan har alltid varit viktig i och för arbetarrörelsen.

- Att inte rösta är oerhört provocerande. Det där att säga att jag tror inte på Gud så jag röstar inte - det är fel!

- Mojoriteten av de aktiva står nog inte bakom att församlingar läggs ned och vårt gäng i kyrkan arbetar för att hitta andra former.

I intervjun som Tom Hansson gjort radar Sahlin upp skäl för att rösta i kyrkovalet: Skälen att rösta är många, menar hon, och räknar upp en del av det som finns i valmanifestet. Det handlar om sådant som att vårda kulturarvete, erbjuda deremonier, stärka kyrkan som social kraft och bidra till utvecklingen av ett mångreligiöst samhälle. Och så, förstås, att se till att samkönade par får gifta sig i kyrkan.

Och sedan lägger hon till att kyrkan inte ska gå i fel riktning genom att Sverigedemokraternas representation ska öka.

Varför hela partiet ska engagera sig runt kyrkan behöver man ju få reda på. Men det bekräftar invändningarna att partierna utövar ett inflytande som går utöver dem som är medelmmar. Också icke-medlemen Mona Sahlin påverkar i hög grad Svenska kyrkans inre angelägenheter.

Folkkyrkan har varit viktig i arbetarrörelsen att styra och hålla koll på så att samhällsbyggarna inte fått kämpa mot en kritiks kyrka. Och arberarrörelsen har varit källan till den mest utpräglade och svidande kyrkokritiken. Det har sannerligen inte varit lätt för alla att inom partiet vara kyrkligt aktiva och troende genom åren.

Det är farligt att bland religion och politik, hävdar Mona Sahlin

Tidningen Dagen har följt politikerveckan i Almedalen mycket noga. Man har också intervjuat Mona Sahlin som ställde upp för samtal i Visby Domkyrka. Här ett klipp ur intervjun:

Mona Sahlin lämnade kyrkan när hon var 18 år. Men det var inte i rädsla för religionen.

- Däremot för kyrkliga överbyggnader. Och när jag blev mer och mer involverad i politiken så såg man vad farligt det var när politik och religion blandades ihop och då blev det på något vis rimligt att fortsätta stå utanför.

Jag förstår inte. Värderingar och politik passade ju så bra ihop. Är det då möjligt att hålla religionen borta?

- Det var inte så jag menade. Det är när man börjar rättfärdiga beslut i politiken med religiösa uppfattningar som det blir farligt.

Det är farligt när politik och religion blandas ihop är Mona Sahlins tidiga övertygelse. Det märkliga är att den övertygelsen bara går åt ett håll - har man religiösa övertygelser som man vill ska färga samhället är det fel, menar hon. Varför det, kan man undra. Det måste väl vara vars och ens rätt att vilja forma ett samhälle enligt egna idéer? Religion har mycket att bidra med i värderings och värdighetsfrågor. Är bilden man har av religion alltigenom negativ, ser den som något förtryckande och inskränkande, kan man förstå den slutsatsen. Men det är en märklig uppfattning.

Å andra sidan, har man politiska övertygelser som ska styra och leda en kyrka så är det helt godtagbart, för att inte säga bra. En partipolitiskt styrd kyrka är Sahlins modell. Så uttrycker hon sig förstås inte, men hennes parti är den största partipolitiska grupperingen i Svenska kyrkans kyrkomöte, och partiet har inte velat låta Svenska kyrkan stå på egna ben!

Ska man förstå partipolitikens omhuldade makt i Svenska kyrkan, dess grepp över den "kyrkliga överbyggnaden", på det sättet att det handlar om att politiken behöver kontrollera religionen så den inte blir samhällsfarlig?!

Var är Maria? Frågan spred sig genom bänkarna. Maria var inte där hon brukade, där hon skulle vara. Hon som saknades var inte någon vanlig gudstjänstbesökare. Men hade hon varit svenska hade hon väl hetat Andersson eller Svensson. En vem som helst, oansenlig, okänd, ung och kvinna. Maria stod inte där hon brukade. Självklart väckte det frågor och funderingar. Vad hade hänt med henne? Var hon försvunnen? Var hon bortförd? Hade någon stulit henne?

Ibland räcker det med att vända sig om. Och tänk - Maria fanns faktiskt där hon brukade, men inte där hon skulle vara. Maria skall på Jungfru Marie Bebådelsedag stå framme i kyrkan och alldeles nedanför predikstolen med blåa blommor vid fötterna. Där blir hon uppskattad och synliggjord. Idag fanns hon inte där. Hon stod som hon alla andra dagar brukar, blygsamt och försiktig längst bak, nere vid ljushållaren.

Någon undrade om vi inte hade fått lov att ställa fram Maria. Det kanske verkade alltför katolskt?! Har de förbjudit Maria? Nej, det handlade inte alls om det. Vikarien hade inte blivit informerad. Maria hade inte blivit flyttad enligt vår lokala sed. Det goda denna miss förde med sig var att människor blev upprörda. De saknade Maria!

Maria har efter några hundra års vacklan åter kommit med i Svenska kyrkan. Maria är nu allas vår syster och mor. På samma sätt som hon finns med i de flesta kristna kyrkor som föredöme och förebild. Hon står egentligen helt över och vid sidan om våra samfundsgränser. Hon är inte anpassningsbar eller inordningsmöjlig. Maria är inte ortodox eller katolik - Maria tillhör oss alla. Gudaföderskan. Gudsmodern. Lika mycket hemma hos lutheraner som baptister och katoliker! Det Ni! Den 14-åriga flickan som Gud utvalde har ingen enskild samfundstillhörighet och hon har absolut ingen partibok!

Högmässans predikan kändes denna dag kort trots att den höll normallängd. Varför? Jo, den talade aktuellt till våra hjärtan om hur Gud, när hoppet är ute, väljer det oansenliga för att göra något stort. Jesus blir inte ett kungabarn, en prins. Inte föds han som ett barn hos den världsliga makten. Han blir tjänstekvinnans son! När predikanten ville fråga tonåringarna om hur de tänkte fanns de inte där. De var för dagen i församlingshemmet och gräddade våfflor - ni vet, beroende på den där festliga sammanblandingen av vår Frus dag och våffeldag!

Marias lovsång i Lukasevangeliet 1:46-55 är så radikalt och omvälvande att det utan problem skulle kunna bli ett utomordentligt socialt förnyelseprogram, en samhällsomvandlande tanke större än något partiprogram. Men partierna har väl slutat läsa Bibeln i den objektiva neutrala mångfaldiga tidsåldern. Den unga flickan lovsjunger Gud med mogna tidlösa unikt hoppfulla ord: Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem sim har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sitt goda, och rika skickar han tomhänta bort…

Vilken omvälvande världsbild. Världen vänds upp och ner. Det bestående är inte makten utan rätten som skall segra. Förtryckarna som känner sig så säkra har inte Gud på sin sida. Hungerns människor skall få upprättelse. De rika och mäktiga får smaka på utanförskapet.

Maria får stå i centrum under kvällens konsert i Olaus Petri kyrka. Två gånger Magnificat med musiker ur Svenska kammarorkestern och sångare ur Olaus Petri Vocalis! En i dubbel mening magnifik konsert! Barockinstrumenten med sin varma och vibrerande klang. Först i Bachs version och därefter i Sven-David Sandströms. Marias lovsång klingade storartat och engagerande. Undrar om vi som var där verkligen fattade vilken revolution Gud åstadkom genom Jesus.

Den Maria som stod kvar där hon brukar, nära ljusen – hon som inte gärna ville synas eller framstå som märkvärdig – hon bar ett barn under sitt hjärta som skulle störta härskare från deras troner och upphöja de ringa! Tänk om kristdemokraterna kunde fånga upp vad hon sjöng om i sin lovsång. Tänk om Mona Sahlin eller FI insåg vad Maria visste. Då Ni!

Andra bloggar om: Kvinnor, Maria, Svenska kyrkan, Katolsk, FI, Mona Sahlin, Magnificat, Sven- David Sandström, Bach, Svenska kammarorkestern, Vocalis

Partistyrelsens (s) teologi - hur ser den ut!?

Mona Sahlin leder det största av riksdagspartierna. Hennes parti (s) står i ledningen för Svenska kyrkan. Hur kommer det sig då att Mona Sahlin slipper att redovisa vilken teologi hon och partistyrelsen har? Utan teologi skall ingen kyrka ledas. Inte heller utan tro och credo. Står hennes parti bakom den kristna tron? Stämmer de in i den Apostoliska, den Nicaenska och den Athanasianska trosbekännelen?

Her ser det ut för Maud Olofsson och Centerpartiets ledning? Vad står Moderaternas styrelse och Fredrik Reinfeldt för? Och vi skall inte glömma Kristdemokraterna och Göran Hägglund...

Om de inte omfattar och står upp för kyrkans tro och bekännelse är det dags för en förändring!

Slår mot Sahlin med en gammal Toblerone!

SvD Näringsliv brukar inte ägna sig åt dumsnåla efterslängar. Vinklingen av dagens miniporträtt i papperstidningen, som handlade om Mona Sahlin, framstod därför som extra tarvligt. Varför i alla världen kopplar man i SvD Mona Sahlins nominering till att bli ILO:s general till Toblerone? Det duger vare sig som vinkling eller ingång. När samma fåniga eftersläng blir till en rubrik framstår det enbart som dumt. Låna inte Er journalistiska integritet till sådnat. Då spelas den snart bort.

ILO handlar om serösa saker som arbetsmiljö och arbetarskydd, om fackliga rättigheter och rätten till arbete. Då försöker Ni klippa till med en halvsmält och trött gammal Toblerone. Ni kan bättre!

När allianserna tynar

Här en artikel, kyrkokritisk naturligtvis, som jag hittade i gömmorna. Den skrevs runt 2009 och försöker genomlysa och synliggöra mönster som präglar den politiserade Svenska kyrkan. Läs och begrunda och fundera gärna över om huruvida det efter storpastoratsreformen ser annorlunda ut på något avgörande sätt?

Århundradets reform – var den när Svenska kyrkan och staten gick skilda vägar. Då hade man utrett och diskuterat i många decennier. Men när förändringen väl genomförts – tystnade alla. Inga utredningar har undersökt om reformen blev lyckad, eller inte. Tio år efter den stora frigörelsen har man inte utvärderat reformen som kostade mångmiljonbelopp. Frågorna är många, men svaren uteblir.

Blev det då någon förändring? Inte mycket. Det mesta är sig likt. Kyrkliga kommentatorer har ibland betonat att politiseringen ökat! Vilket har förvånat utanför kyrkan. Förväntningarna var att Svenska kyrkan skulle bli mer kyrka och att politikens grepp över kyrkan skulle upphöra.
En påtaglig konsekvens är att Svenska kyrkan inte längre fungerar som myndighet. Den förändringen inleddes 1991 med överföringen av folkbokföringen till skatteverket. Kyrkan har äntligen blivit av med sin urgamla roll som överhet.

Biskoparnas makt och inflytande har kringskurits. Vi har fått ett mera konstitutionellt episkopat (i parallellitet med den konstitutionella monarkin). Före 1983 hade biskoparna säte och stämma i kyrkomötet. Nu har de närvaroplikt och en granskningsuppgift via läronämnden (som de delar med andra). De får motionera och har yttranderätt i kyrkomötet, men de tillåts inte rösta. Mer garnering, mindre makt.

Tidigare var biskoparna prästernas chefer. Prästerna var stiftsanställda och lydde direkt under biskop och domkapitel. Idag är prästerna lokalt anställda och tendensen att där se dem som lokala tjänstemän blir allt starkare. Förr kunde man inte så enkelt göra sig av med en obekväm kyrkoherde. Men utköpen av kyrkoherdar har efter kyrka-stat reformen ökat dramatiskt. Kyrkans episkopala karaktär har genom denna ändrade anställningsform allvarligt försvagats och kongregationalismen vuxit i styrka. Den dubbla ansvarslinjen urholkas trots Kyrkordningens regler.

I det allmänna medvetandet kopplas brister i kyrkan så gott som alltid till prästerna. De har ansvaret, deras är helvetesförkunnelsen, deras är den moral man inte vill veta av, deras är felet att kyrkan är på ena eller andra sättet. Nog är det märkligt eftersom den verkliga makten i och över Svenska kyrkan sedan mycket länge ligger i andra och politiska händer!

Men prästerna är som läkare och militärer synliga företrädare. Experter med egen och tydlig kompetens. Deras symbolvärde väger så tungt att de får bära skulden, trots att ansvaret för hela verksamheten anmärkningsvärt nog ligger hos samma partier som också regerar i kommuner och landsting, i riksdag och regering.

De nordiska folkkyrkorna är de mest politiserade kyrkorna i hela världen! I Sverige har kyrkans nationella karaktär gjort det möjligt för sekulära politiska krafter att ta makten. Svenska fungerar som en religiös statsapparat för folkets moraliska fostran. Vilket en gång i tiden var ett argument inom frikyrkorna för att inte fullt ut klippa banden till Svenska kyrkan. Därav kommer fenomenet att många frikyrkliga personer haft dubbelt medlemskap. Svenska kyrkan var inte en kyrka som andra, alltså kunde man stå kvar.

En historisk förklaring till den breda tillhörigheten idag är att det varit obligatoriskt under århundraden att höra till kyrkan. Svenska kyrkan tillhandahöll det kitt som höll nationen samman och var ofta det främsta uttrycket för nationell identitet och samhörighet. Trots att kyrkan inte längre utgör detta nationella band är den en oerhört inflytelserik och viktig institution.

När religionsfriheten fick genomslag (Religionsfrihetslagstiftningen 1951) bibehölls många band mellan kyrka och folk vilket möjliggjorde att medlemskap i kyrkan inte utgjorde en religiös bekännelse utan mer hade karaktären av ett medborgarskap. Oavsett egen livsåskådning förblev många medlemmar i kyrkan. Som psalmen påstod: Fädernas kyrka i Sveriges land, skönast bland samfund på jorden… Här finns ett band till folk och nation som de politiska partierna slagit mynt av. Kyrkan var och är för betydelsefull för att tillåtas vila i de frommas kyrkliga händer och styras utifrån tro och teologi. En farhåga är vad en samhällskritisk kyrka skulle kunna åstadkomma eller ställa till med.

Frekvent har partierna framhävt sin breda förankring i det svenska folket. Argumentet har varit att man på denna punkt bidrar till kyrkan som demokratins garanter. Att demokrati kan flyta i andra strömmar än partipolitiska tycks vara okänt. Tänker man på att kyrkans medlemmar är mångdubbelt fler än partiernas samlade medlemstal styrs kyrkans koloss av små minoriteter. Partierna räknar förstås hela väljarkåren som ”sin”. Resonemangen haltar betänkligt.

De stora partierna har gång på gång hävdat att de icke aktiva måste företrädas, de är också medlemmar i Svenska kyrkan. De passiva tas till intäkt för att driva kyrkan i riktningar som partipolitiken sanktionerar och gillar. Så byggs kyrkan på dem som befinner sig långt ifrån dess aktiva centrum.

Genom sådana synpunkter skjuter man in en kil mellan aktiva och icke aktiva som näst intill gör det diskvalificerande att vara kyrkoaktiv kristen. De troende och gudstjänstfirarna ska minsann inte få utrymme att leda kyrkan. De behöver istället begränsas och kontrolleras.

Elit är ett ord som flitigt använts som tillmäle om de kyrkokristna. Eliten, elitisterna, får inte ta makten. Man märker den kristendomskritiska glidningen. I idrottsliga sammanhang är breddidrotten självfallet viktig. Men ingen skulle komma på idén att de idrottsintresserade, de som går på allsvenska eller elitseriematcher, utövarna, de kunniga och de aktiva, måste kontrolleras med argument att de är en elit.

Anmärkningsvärt nog ser det också helt annorlunda ut i de politiska partier som styr kyrkan. I ett politiskt parti får inte vem som helst av sympatisörerna eller medlemmarna vara med och styra. De som sitter i beslutande organ är uteslutande de politiskt aktiva, de som vaskas fram inom rörelsen. De skulle få stora problem om de hela tiden argumenterade för att de minst aktiva och deras åsikter skulle tillåtas avgöra partiets linje.

I partierna duger enbart ”eliten” - men så inte i kyrkan, där ska det av någon egendomlig anledning vara på motsatt sätt. Det är inte ovanligt att skrämma människor med prästvälde och utmåla det som ett hot att de elitkristna ska ta över. Så skjuter de politiska partierna sig i foten. Först och främst för att de aldrig i sin egen organisation skulle godkänna en sådan ordning.

På samma sätt är talet om prästvälde och svartrockar en ideologisk bumerang. Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka, säger till exempel Maud Olofsson (KT 090820) Men prästerna har ju gått den utbildning politiker beslutat om. De har antagits enligt det system som politiker knäsatt. Och de har efter sin vigning, vars ordning och löften politiker bestämt i kyrkomötet, anställts av församlingars kyrkoråd som består av partipolitiker. Deras roll regleras av den av politikerna fastställda kyrkoordningen.

De som uppmärksammas på denna tingens ordning blir alltmer kritiska och upprörda. En kyrka där politiska partimöten inleder ett stiftsfullmäktige hur ska den kunna fungera som kritisk instans? En kyrka där man dag efter dag samlas till partiöverläggningar hur ska den kunna bli en profetisk röst? Det är som om Svenska kyrkan levde i ett annat samhällssystem, ett sådant våra politiker annars alltid är noga att distansera sig ifrån. Ett samhälle där man måste kväsa och tysta kyrkans egen röst. I vårt land styrs stat, landsting, kommun och kyrka av samma politiska partier. De har tillsammans majoritet på alla nivåer inom Svenska kyrkan, alltifrån församlingarnas kyrkoråd till kyrkomötet. Kyrka-statreformen kan helt enkelt inte fullbordas förrän partipolitikens grepp om Svenska kyrkan upphör!

Diskussionen om kyrkans ansvarsområde blir belysande. Gösta Bohman kritiserade redan på sin tid Svenska kyrkan för att den la sig i partiernas ansvarsområde. Kyrkan skulle hålla sig inom sitt område, dvs ägna sig åt det andliga och inte syssla med sådant man inte riktigt begrep. Partierna och politikerna skulle ta hand om politik, ekonomi och samhällsfrågor.

I samma tonart sjunger fortfarande partiledarna. Tonläget har blivit högre sedan kyrka-stat reformen. Vare sig partiledarna heter Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt eller Maud Olofsson, så vill de, hör och häpna, skilja på kyrka och politik. Religionen och kyrkan hör hemma i den privata sfären och ska inte tillåtas ha inflytande på politiken.
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val, sa Fredrik Reinfeld strax före kyrkovalet förra året (KT 090702).

Om kyrka och politik skall hållas åtskilda blir det ju obegripligt att man samtidigt cementerar partipolitikens makt över kyrkan. Ett talande exempel är att alla de tre nämnda partiledarna drev på sina kyrkopolitiska företrädare för att kyrkan skulle besluta om samkönad vigsel. Mona Sahlin använde den frågan som ett skäl för att människor skulle rösta i kyrkovalet. 

Under förra mandatperioden var de tre största grupperna i kyrkomötet, Svenska kyrkans högsta beslutande organ, politiska partier. Så ser det ut även efter valet 2009. Störst var S (71/71), därefter kom M (45/41) och C (41/34). Tillsammans hade dessa partier under förra perioden 157 mandat och en förkrossande majoritet i kyrkomötet (totalt 251 mandat). I det nya kyrkomötet har de tillsammans 146 ledamöter och fortsatt majoritet. Man får inte heller glömma att flera av de övriga nomineringsgrupperna även har partipolitisk koppling, t ex 18 kristdemokrater och 13 folkpartister.

Så gott som all statistik pekar på en nergång för kyrkan: minskande medlemstal, stark nedgång av gudstjänstfirarna, färre dop, konfirmationer, begravningar. Man kan tänka sig att de politiska partier som leder kyrkan skulle vilja förändra denna utveckling. Men aldrig uppmanar partierna sina medlemmar att gå i kyrkan, att de del av kyrkliga handlingar. Det enda som gäller är att de ska rösta så att partierna kan behålla makten.
 
Lusläser man partiernas valprogram inser man att de frågor man brinner för handlar om kyrkans synliga och diakonala insatser för gamla och sjuka, för ungdomar och utsatta. Viktigt naturligtvis, men en kyrka utan troende människor och ett levande gudstjänstliv blir en självgående apparat, en skramlande tunna. Inget skrivs om trons betydelse, om Jesus, bekännelse och gudstjänst, från sådant är det kemiskt fritt.

Partierna är som organisationer livåskådningsmässigt neutrala. Partiernas insatser i kyrkan äger rum i en liten avskild bubbla. Inga återverkningar kan spåras i partiernas eget inre liv. Det man i kyrkomöte beslutar om, t ex vad gäller böner, psalmer, gudstjänstordningar har inga konsekvenser för partierna i övrigt. Hur länge kan det politiska systemet överleva denna dubbelhet, denna dubbelmoral? Ena stunden kyrklig, i nästa neutral. I en stunden ska partiet vara med och utbreda Guds rike, i nästa stund finns inget Guds rike.
Partiernas kyrka har gjort sitt. I ett modernt samhälle där myndigheter, stat och kommun är sekulära kan inte det politiska systemet fortsätta att ha makten i en kyrka inom en av religionerna.

Till sist: många av dem som representerar partierna är kloka och fromma människor. I ett system där väljarna kan rösta på dem de vill och blanda opolitiska kandidater med partisympatisörer så…

Argument mot partipolitisk makt i Svenska kyrkan

Kyrkovalet den 20 september blir ett viktigt val. Därför har jag samlat några av de synpunkter som finns på denna blogg om de politiska partierna och deras förhållningssätt som partier i Svenska kyrkan. Huvudsakligen gäller det moderaterna, socialdemokraterna och centern, men även andra. En tröttsam repris för somliga. För andra en inblick i hur man faktiskt kan tänka på ett annat sätt än vad de sekulära partiledningarna gör.

Även om partierna har enskilda företrädare som är kyrkligt aktiva, ja de flesta är naturligtvis trons människor, representerar de sina politiska partier. Där formas plattformarna, valkraven. Där avgörs egentligen hur kyrkan ska vara. När partipolitiker fattar beslut ska det naturligtvis ha bäring också på partierna -annars är det ju enbart partipolitisk maktutövning utan några som helst kopplingar till partiet. Den sorgligaste av sorgliga slutsatser är: Sveriges stora politiska partier går till val i en kyrka vars tro man inte står för! I vilket ordförråd som helst finns det passande namn före ett sådant handlande.

Utan de politiska partierna tar andra över, konservativa krafter, och vi ska inte ha en elitkyrka där prästerna bestämmer.
Svenska kyrkan är unik i hela världen, bortsett från några nordiska folkkyrkor med liknande drag, att ha en så långtgående politisk styrning. Vart man än kommer i internationella ekumeniska sammanhang hisnar människor när de hör om Svenska kyrkans sammanblandning av politik, parti och kyrka. Att det till exempel förekommer dagliga politiska partimöten när svenska kyrkan i kyrkomötet formar sin framtid är uppseendeväckande. Tankarna leds oroväckande nog till helt andra politiska system. För trossyskon i världens kyrkor är det alltså obegripligt och otänkbart att sekulära organisationer skulle tillåtas att leda och styra en kyrka. Det strider i grunden mot vad en kyrka är - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka.
Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten. Och det står inte på något sätt i strid med en demokratisk ordning. Kyrkan omhuldar dessutom en sk dubbel ansvarslinje där de valda och dem kyrkan vigt till uppgifter (vigningstjänsten) ska samverka i beslutande organ i församlingar, stift och nationellt.


Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare.
En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar.
Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan. Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.

Politiska partier är demokratiska och vana att representera folket.
Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.

De politiska partierna garanterar det demokratiska inflytandet i kyrkan. Kan alltså den lokala kyrkliga demokratin bara utövas genom politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det är att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.

Politiska partier har organisation för att nominera och välja människor. Kyrkan har så många medlemmar att politiska partier kan passa bra i sammanhanget.
Men sätta folk på listor kan vem som helst. Det man måste förklara är varför politiska ideologier ska styra en kristen kyrka. Ska verkligen teologi, tro och kyrka styras av partipolitik? En evangelisk luthersk kyrka borde ju först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!

Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär.
Nästan alla hyllar tanken att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Absolut partipolitiskt neutral men möjligen med ett idépolitiskt engagemang. Då blir det synnerligen intressant är hur det nuvarande kyrkomötet ser ut. Man behöver bara kunna enkel addition för att få reda på vem som har makt. Lägger man samman följande representation 71 (s), 45 (m) och 41 (c) så har dessa tre riksdagspartier tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet.

De politiska partierna tar ansvar för Svenska kyrkan.
Men partierna respekterar ju inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala. Det är en rimlig förväntan att de politiska partier som leder kyrkan, ett trossamfund med en hög kristen bekännelse, också företräder tron utanför kyrkmurarna.

Vilken tilltro förtjänar ett partis politik om det inte konsekvent står för sin övertygelse? Att ha en bekännelse i kyrkan och en annan i alla andra sammanhang kan inte accepteras. Sådant beteende har inga smickrande benämningar: att vända kappan efter vinden och ännu starkare utpekande begrepp. Och ja till tro och bekännelse skall väl rimligen vara ja och nej betyder väl fortfarande nej? Partierna ansluter sig i kyrkan till formuleringar som ”syftet är att människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro, en kristen gemenskap skapas och fördjupas, Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas”. Samtidigt uppträder de utåt mot allmänheten som livsåskådningsmässigt neutrala. Trovärdigt?

De icke-politiska alternativen har ingen helhetssyn och har inga svar på en hel del frågor.
Självfallet kan det finnas svagheter hos alla nomineringsgrupper. Bristen på svar i somliga frågor, om det nu verkligen är så, kan möjligen bero på att man i sådana grupper (som t ex Posk eller Frimodig kyrka) inte är lika centralstyrda och att man inte bygger på några politiska partiprogram som försöker täcka de flesta samhällsområden. Och ska verkligen de som vill vara förtroendevalda i en kyrka ha svar på allt? Kyrkan kanske ska vara mera kyrka och mindre av annat?! Man kanske till och med i dessa alternativa grupper har olika uppfattning och tillåter att det får vara så i mycket större utsträckning än i partierna?

Vi vill arbeta för att kyrkan ska...
I nästan alla valmanifest och kyrkopolitiska program från de politiska partierna talar man uteslutande om kyrkans yttre, sådant som syns i samhället. Det är sådant som en kyrka i och för sig kan vara stolt över: diakoni, ungdomsarbete, kursgårdar etc . Det blir lätt en ny slags gärningslära. Allt som kyrkan gör ska ha ett centrum, vara ett utflöde från det man i mötet med Herren Kristus i mässan själv får ta emot i form av syndernas förlåtelse, av nåd och kärlek. Tro och liv hör oupplösligt samman i en kyrka. Om detta sägs ingenting. Ingenting om vikten av tro, om gudstjänstens betydelse, om vittnesbörd, om bön….

Här är en av de texter som partierna, denna gång i kyrkans sammanhang, beslutat om och därför egentligen står bakom, en text de borde citera, leva efter och kämpa för: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Ur Kyrkoordningen, inledning 1 Kap 1 §.

Sixten gillar Thomas

Denna morgon vandrar katten, Sixten, extremt nära mina fötter. Så tätt inpå att snubbelrisken är överhängande. Du och jag, säger han. Var är maten, blir nästa fråga. Som klok katt vet han vikten av att hålla sig väl med den som kan öppna konservburkar med ett innehåll av, som det numera tycks heta, blöt (!) kattmat.

Vanligtvis slår sig Sixten ner på köksbordets tredje plats, en pall, för att hålla sina vuxna sällskap när de försöker hinna ikapp honom som är färdigäten och nöjt mätt. Men nyheterna lockade honom upp på matbordet. Trots att han flera gånger varligt lyftes ner återvände han och markerade att han vill bläddra i SvD. När artikeln om Thomas Bodström och Mona Sahlin dök upp la han sig tillrätta.

Sixten, the cat, skrapade med tassen och tillade: man ska vara med sin familj! Riksdagen borde ha visat barmhärtighet, jamade han fram. Men de är som rävarna de där partierna, listiga och sura eftersom avundsjukan är stor inför dem som likt Bodström plockar rönnbär. Och inte vet de där maktglupna rävarna var haren har sin gång heller, eller något sådant, tillade han förnumstigt.

Sixten reste sig likgiltigt lojt, men egentligen på jakt efter den sista skivan leverpastej. Gå ner från bordet, sa jag strängt och la leverpastejen i Sixtens matskål. Och som brukligt är lyssnade han uppmärksamt på mig och lämnade omedelbart frukostbordet.

Mona Sahlin och maktkampen

Att ständigt bli ifrågasatt och underkänd av en minoritet måste vara ett högt pris att betala för ledarskapet inom det stora partiet. Att spela spelet om makten inom partiet betyder att ledaren i sin tur måste ägna sig åt en kritisk utmönstringen av andra som kan tänkas utmana om makten. När spelet nått sin kulmen - då faller även de egna anhängarna sin ledare i ryggen. Skräckgenrén har fått en verklig rysare som en dag säkert kommer att berättas.

För en politisk rörelse som hyllar kollektivet och partiet måste det vara förödande när alla lägger misslyckandet i valet mest i Mona Sahlins korg. Dagen efter sockras den beska sked medicin hon just tvingats svälja. Hur kan man klara sådan kullerbyttor och krumbukter? Peka finger är inte fint fick man lära sig tidigt. Men anklagelsernas många fingrar har pekat ut ledaren och struntat i det stora ansvaret som inte är en persons utan tillhör laget, kollektivet, partiet.

Den sjukan har funnits på många håll. Några få starka personer i små inre cirklar förfogar över partiet och styr och ställer tills handlingarna en dag får verkligt allvarliga konsekvenser såsom fanflykt eller uppslitande interna strider. Ett rike som råkar i strid med sig själv har svårt att bestå. När idelogins svalnat blir också kittet mellan rörelsens människor allt svagare.

När SSU fick stöd för kravet på att få välja och vraka bland dem som nu ledde partiet var det en upprorets signal som ljöd. Och när partiledaren för några dagar sedan offentligt hudflängde Morgan Johanssons valanalys blev det kanske för mycket för alla de missnöjda kritikerna? Mona Sahlins gäng var i alla fall inte tillräckligt starkt och sammansvetsat. De många lokala maktcentra som också misslyckats att vinna politiska segrar - sådana som vanns under folkhemsbyggets tid - de behövde något eller någon att skylla på. Vem skulle pekas ut? Denna gång blev det någon. Hon heter Mona.

Exotism är grunden för Halal TV

Tre trallande jäntor kanske vore en för lättsam beskrivning av de unga programledarna i slöjor. De som valsar genom pressen därför att de utvalts att göra television! Halal TV, som deras program heter, görs av en jurist, en mammaledig tandsköterska och en läkarstudent. De säger: Det här är vårt program. Halal eller haram? Halal förstås, säger de muslimska flickorna.

Liknar Sverige Egypten med sina klassklyftor? Är det samma skillnad här som där om man jämför Östermalm eller Danderyd med någon multikulturell förort? Svara gärna på frågorna och se sedan de unga muslimernas eget program.

Programmet introduceras bl a med följande text: Cherin Awad, Dalia Azzam Kassem och Khadiga el Khabiry är tre svenska tjejer som tittar på Sverige och svenskheten. De söker upp makthavare, offentliga personer och vanligt folk för att få svar på sina frågor. Cherin, Dalia och Khadiga har en djup och levande muslimsk tro, men de är inte representanter för några andra än sig själva. I kväll: Håller Sverige på att bli som Egypten? Khadiga tycker att Sverige mer och mer börjar likna hennes föräldrars hemland. Tillsammans med Cherin och Dalia gör hon resan från Danderyd till Botkyrka, kommunen där hon vuxit upp. En resa från de rikaste till de fattigaste. I programmet möter de Carl Hamilton och Mona Sahlin. Hur kunde det gå så här med sossarnas Sverige?

Ska då tre unga muslimer få göra television? Jag kunde två lekfarbröder i Jonas och Musses religion hitta på en egen tro/religion så kan väl några trons människor också göra några program. Bara förutsättningarna redovisas ordentligt!

Dilsa Demirbag-Sten har irriterat sig på upplägget. Hon skrev i SvD: Det vore intressant att veta hur SVT förhåller sig till det publicistiska uppdraget när de anser att tre beslöjade kvinnor som leder programmet Halal-tv ska representera den muslimska gruppen i åtta program. Utan att representera några andra än sig själva. Förvirringen är total.

Visst är det viktigt att även religioner belyses och olika religiösa grupper får komma till tals. Men då under ledning av politiskt och religiöst obundna och opartiska journalister, som kritiskt förhåller sig till ämnet. Det finns pressetiska regler som vi journalister måste förhålla oss till för att framstå som trovärdiga.

Joakim Sandberg, producenten för programmet, sa emot och menade att: Frågan som Dilsa Demirbag-Sten ska svara på är om en ung svensk kvinna, oavsett ras och religion, ska kunna ge sitt perspektiv på vad som händer i det här landet genom att hålla i mikrofonen och ställa sina frågor.

För mig är det självklart. Debatten om det mångkulturella Sverige är avgörande för det här landet, den behöver många deltagare och många upphovsmän och kvinnor. Den är inte avslutad med Halal-tv, men den har tagit ännu ett steg mot att också tillåta de människor som lever med frågorna varje dag att uttala sig.

När det gäller frågan om ansvar ser jag fram emot att bli anmäld av Dilsa Demirbag-Sten till Granskningsnämnden för radio och tv för att vi har låtit tre beslöjade kvinnor framträda i Sveriges Television.

Till sist: Hur står det till med ­landets intellektuella när de vill tysta en dokumentärserie redan innan den är sänd med en blandning av att misskreditera, döma ut och slutligen be de inblandade att hålla tyst för sitt eget bästa eftersom debatten är ”skoningslös”?

Och Stefan Swärd som den senaste tiden vässat sin penna och fått genomslag i pressen invände också.

Helt utan komplikationer är inte modellen där man utifrån en ideologisk profilerad ståndpunkt ger sin syn på saker och ting. I begränsad omfattning kan det fungera vitaliserande. Växer omfattningen så ökar självklart Demirbag-Stens argument i värde. Då måste vi nämligen slå vakt om journalisternas uppdrag att låta alla sidor komma till tals.

I tidningsvärlden är det snart omöjligt att skilja på vad som är opartisk journalistik och vad som är opinion och tyckande. Åsiktsjournalistiken har fått breda ut sig så till den grad att journalister intervjuar andra journalister och de har tagit över experternas roll. Journalistskrået framställs som en synonym till kunskap, opartiskhet och vidsyn hur trångsynt och fördomsfullt det än kan vara. Kampanjjournalistik förskräcker allt som oftast. Man märker också journalistikens brister genom att bakgrunder och analyser inte ges utrymme. Faktarutor anses kunna ge tillräcklig ingång. Sådana dumheter.

Otaliga gånger har jag och andra fått samtal från journalister som inte kunna skilja en konfession från en annan, som inte vet vad ett sakrament är, som inte känner till riktlinjerna för konfirmandarbetet i Svenska kyrkan. På en och samma gång har man velat ha bakgrunden och historien presenterad och alldeles utan egen kunskap har ansett det befogat att komma med kritiska invändningar. Kunskap, elementär sådan, är ju förutsättning för kritik. Så journalisten må ha sitt uppdrag. Men då måste journalisterna också få tid att göra efterforskningar och att bilda sig för att känna till något om det de undersöker...

Tills vidare tycker jag att Halal Tv kan gå an. Men tre baptister hade aldrig fått göra ett sådant program. Inte heller tre mormoner eller Jehovas Vittnen. Inte romerska katoliker eller ortodoxer. Det kan ju visa att den här serien bygger mer på exotism än på genuint religionsintresse. Men serien kan faktiskt bli spännande ändå så länge vi har information om förutsättningar och bakgrund. För då kan vi som tittar också förhålla oss kritiska.

INGEN är ju utan egna värderingar och åskådningar. Och medevetet eller omedvetet påverkar man URVALET, vilket ju är journalistikens metod, att välja vad som ska berättas.

Upproret för kvinnostatyer

Tidningen Amelias statyuppror borde alla känna till! Man kan delta i omröstningen för att utöva påtryckning så att fler kvinnor blir avbildade som statyer och därmed bevarade som förebilder. Man skriver: Endast 1 av 10 statyer i Sverige föreställer en kvinna med namn och kläder på. Det tycker vi på amelia är skandal. Det finns ett långt pärlband av bortglömda kvinnor i historien som förtjänar att bli förevigade med en staty. Vi har därför valt ut 20 nya kandidater och startat en omröstning...

Om en av kandidaterna, drottning Kristina, formulerar man sig på följande vis: Hon samlade den tidens lärda i sitt hov, klädde sig som en karl, förälskade sig i både kvinnor och män, vägrade gifta sig och bytte kungariket Sverige mot en katolsk mässa. En slags kunglig Pippi Långstrump, fast i vuxenversion och långt ifrån lika snäll. Man tager sig försiktigt för pannan. Är detta vad man tycker Drottning Kristina ska lyftas fram för? Kläderna? Som Pippi Långstrump?

Nog finns det många fler och seriösa drag hos drottning Kristina som tål att lyftas fram. Hon blev en kulturpersonlighet av högsta eureopeiska rang. Hon vars far, Gustav II Adolf, gav livet i reformationens kamp. Intressant spänning en där mellan faderns och dotterns tillhörigheter och ideal.

Även om man VERKLIGEN kan ha synpunkter på trivialiseringen i de kondenserade motiveringarna som upproret tillhandahåller är idén tilltalande. Vem vill antingen ha romantiserade och iodealiserade gubbar till häst eller nonfigurativa märkligheter? Kanske kan Amelias idé blåsa lite nytt liv i konsten att göra statyer?!

De som tidningen Amelia föreslår är följande: Elin Wägner, Birgit Cullberg, Greta Garbo, Sigrid Hjérten, Elsa Andersson, Barbro Alving, Anna Lindh, Sonja Kovalevsky, Elise Ottesen-Jensen, Katarina Taikon, Monica Zetterlund, Drottning Kristina, Kerstin Hesselgren, Marianne Fredriksson, Birgit Nilsson, Fadime Sahindal, Alva Myrdal, Ninni Kronberg, Sonja Åkesson, Anna Maria Lenngren.

Kvinnor som utmärkt sig inom olika områden. Men nog saknar jag de som finns i den mer religiösa världen. Där är det faktiskt ganska gott om märkeskvinnor med utomordentliga förmågor. Här ett smakprov: Hanna Ouchterlony, en kvinna som införde Frälsningsarmén i Sverige och blev Kommendör, Gunnel Vallquist, författare och utomrdentligt insiktsfull kännare av den Romersk katolska kyrkan, ledamot av Svenska Akademien, Margit Sahlin, Sveriges första kvinnliga kyrkoherde och grundare av S:ta Katharinastiftelsen, Christina Odenberg, Svenska kyrkans första kvinnliga biskop, Elisabeth Hesselblad, grundade Birgittasystrarna, Birgittinordens svenska gren, Lina Sandell-Berg, en av svensk psalmdiktnings verkligt stora, Britt G. Hallqvist, en annan förnämlig psalmdiktare, Jeanna Oterdahl. Och säkert kan Du som läser föreslå fler.

Skicka gärna in ett förslag på fler statymöjliga kvinnor till Amelia så att deras horisont breddas något! Man kan ju bli trött för mindre, men det svenska kristna kulturarvet är även fortsatt osynligt, obefintligt och underskattat!

Har nu uppmärksammat att tidningen Dagen funderat i samma riktning.

Maud Olofsson - det håller inte!

Centern fortsätter att satsa på kyrkovalet, låter Maud Olofsson meddela i Kyrkans Tidning (20/8). Nu är det ingen nyhet eftersom sådana beslut sedan länge har fattats både på Centerstämman och i inre kretsar.

Maud Olofsson talar för sitt Centerparti när hon säger: Vi tycker att Svenska kyrkan ska vara en öppen folkkyrka, inte prästernas kyrka. Motsättningen är naturligtvis falsk. Det finns inte en vågskål med präster och en annan med folk i. Var detta föraktfulla tal om präster kommer ifrån borde undersökas. Särskilt som biskoparnas, prästernas och diakonernas ställning i Svenska kyrkan är genomreglerad och kringskuren. Vilken jämförbar kyrka som helst har en friare och viktigare roll för dem man kallat till vigningstjänsten.

Om Svenska kyrkan inte skall vara prästernas kyrka, vems kyrka skall den vara? En kyrka ska först och främst vara Guds kyrka. Kyrkans viktigaste relation är till Kristus. Läser man årets valprogram för de politiska partierna verkar det som om kyrkan inte har mycket med Kristus och Gud att göra. Det kyrkan genom tiderna tror saknas! Och ord som tro, bön och gudstjänst förkommer knappast.

Vad har då Maud Olofsson att säga om kyrkans innersida? Jo hon framhäver: En kyrka som kan fungera som en samtalsplats om livets mening och om värden och värderingar. Det handlar om människans förhållande till naturen och till varandra.
I det perspektivet tycker hon att synen på kvinnliga präster och äktenskap för homosexuella är viktiga frågor. Hon ser gärna att kyrkan tar en mera aktiv roll i miljöarbetet.

Även om mötesplatser och samtal är viktiga är det inte sådant som gör en kyrka till kyrka. Och besluten om kyrkliga äktenskap för homosexuella är ett exempel där partierna stenhårt styrt upp. Staten och samhället har sin syn. Kyrkans syn på äktenskap och samlevnad borde vara kyrkans egen, och lugnt få vaskas fram i kyrkans sammanhang (även i relation till egen dogmatisk tradition) och i dialog med andra i Kristi kyrka på jorden. Och det bör ske genom teologiska samtal och ges den tid som behövs för att inte åstadkomma söndring och splittring.

En kristen kyrka har bekännelse, lära och tro i sitt centrum. Det handlar om vittnesbörd, diakoni och mission som ett utflöde från församlingens tro på och möte med Kristus. Men i partiernas tänkande och i valretoriken saknas denna den viktigaste dimensionen.

Maud Olofsson hävdar vidare: En folkkyrka måste representeras av folket och ha sin bas hos dem som röstar. Men man kan inte sätta likhetstecken mellan partier, partipolitiker och folket. Myten om de politiska partiernas betydelse i kyrkan måste demonteras! Det är ju inte mängden människor som gör en kyrka till kyrka! Och de kyrkotillhörigas röster kan bli hörda på andra sätt än genom politiska partier som svartsjukt bevakar sina positioner i Svenska kyrkan.

Dessutom: det svenska folket tillhörde sin kyrka långt innan de politiska partierna ens fanns till. Så att partierna är bästa sättet att bevara folklighet och demokrati är nonsens.

Nej Maud Olofsson. Det håller inte, det du, Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt har att säga om Svenska kyrkan. I en modern demokrati kan inte sekulära partier fortsätta sin maktutövning över en tro och en kyrka vars verkligt viktiga innehåll man som partier inte sluter upp bakom. Fullfölj därför kyrka-statreformen och låt Svenska kyrkan finna sin egen väg.

Adventskalender -24, kort 3

Fantasin går på högvarv. En tomte är omringad av små ulliga, gulliga och flygande snöänglar. Tomten håller i luvan när änglarna dansar sin ringdans. Ena träskon har flugit av. Tjohej! Nog borde det finnas en saga bakom denna bild?

Färgerna och kompositionen andas vänlighet och välvilja, allt vad hot och rädsla heter är som bortblåst. Inte ens tomtens fall har förorsakat ben- eller armbrott. När snönblandat regn börjar falla och halkan sätter in får akutmottagningarna och ortopoderna gör skäl för sin lön. Väderleksrapporterna ikväll varnar för blixthalka på vägarna. Det gäller att se upp för glattisen som är osynlig!

Osynliga faror är nog de värsta. Politiker vet att rätt vad det är kan de råka ut för något som får dem att tappa balansen. Minsta snedsteg, även för länge sedan, kan komma åter för att bitas i ändalykten. När politiska motståndare, inom och utom det egna partiet, och media gaddar sig samman kan det gå fort att dratta på ändan, fråga Mona Sahlin eller Anna Kinberg Batra. I kyrkan händer det mera sällan även om kombinationen kyrka - skandal ännu är laddat. Präster som beter sig illa får varningar eller blir avsatta. Vägen dit är rak för somliga medan andra skyddas av en tystnadens kultur. Rättssäkerhet betyder väl att det ska vara lika för alla?

Personen som faller skulle nog gärna ha några snöänglar till stöd och tröst när det sker. Goda arbetskamrater och vänner som stöttar mitt i motgång och fall borde förstås finnas, de som ser hela människan och inte bara fel och misstag. Det vore hemskt att reduceras till sina handlingar, att identifieras enbart utifrån sina misstag och tillkortakommanden...

 Kortet är målat av Ulla Lindström och utgivet av Hartmans Konstförlag AB i Uppsala. Bilden blev aldrig avsänd utan är, som man säger om frimärken, postfrisk.

Kyrkan sponsrar politiska partier

De politiska partiernas styrning av Svenska kyrkan blir för varje år allt svårare att fördra. Ett antal argument kan anföras emot - men få för den gällande normen.

Partierna respekterar inte sina egna beslut. I kyrkomötet kan man ha en hållning och stå bakom bekännelser. Där företräder partiet den kristna tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna neutrala.

Partiernas makt i Svenska kyrkan innebär att partimedlemsskap blivit ett valkriterium för att kunna vara med och påverka kyrkans ställningstaganden. Till och med de flesta präster som sitter i kyrkomötet gör det därför att de är partimedlemmar inte för att de är det Heliga Gudsordets tjänare. Även om det också finns grupper som arbetar utanför partipolitiken (Posk, Frimodig Kyrka m fl) är 4/5-delar av kyrkomötet politiskt och bygger på partier.

Partimakten innebär också att icke kyrkomedlemmar får ett stort inflytande över Svenska kyrkan via sina partiorganisationer. Därför kan t ex Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt fortsatt ha ett enormt inflytande över den kyrka de inte tillhör! Deras olika uttalanden om kyrkopolitik bekräftar den slutsatsen.

Svenska kyrkan betalar partiernas valrörelser och kampanjer genom generöst stöd till nomineringsgrupperna (huvudsakligen partier) och mandatstöd. I år avsätter kyrkan centralt drygt 12 miljoner för detta ändamål eftersom det är valår. Men ingen har undersökt hur omfattande och starkt detta ekonomiska band mellan kyrkan och partipolitiken egentligen är.

Att politiska partier enbart vill styra Svenska kyrkan och inte andra betydande trossamfund, som Stockholms katolska stift, Svenska missionskyrkan eller Pingströrelsen , innebär en särbehandling. Och inte heller styr man andra religioner, som ett starkt växande Islam i Sverige, vilket också innebär att man i praktiken inte förhåller sig neutral utan särbehandlar Svenska kyrkan. I detta fall för att kontrollera den så att den inte blir en hämmande faktor i det svenska samhällsbygget. Men med ett starkt växande Islam blir det allt orimligare för partierna att upprätthålla denna kontroll.

Det finns fler tecken på att man vill ge Svenska kyrkan en roll som extra socialtjänst eller ett slags religionsparalply och t ex erbjuda muslimerna lokaler för sina sammankomster. Vilket naturligtvis de flesta muslimer artigt men bestämt kommer att avböja av integritetsskäl! Förslaget kommer senast från Helen Törnqvist (c) i en artikel i Aftonbladet. Vill man veta mer om hennes tankar besöker man hennes blogg. Hon tänker att alla band mellan kyrka och stat skall klippas, vilket borde betyda att partierna träder tillbaka. Men tills vidare vill hon förändra kyrkan utifrån begeppet öppenhet.

Öppenhet för allt och alla fungerar naturligtvis inte - eftersom man då också inkluderar det som vill undergäva och för alltid begrava kyrkans tro.

Tro och politik

Förra blogginlägget om politik och kyrka fick några kommentarer. Just frågan om hur man ska betrakta politiska partier i kyrkans sammanhang är intressant. Eftersom flera av de stora partierna (s, m, c) ställer upp som parti i kyrkans val bör ju de beslut som fattas återspegla partiets ställningstaganden.

Därför bör ju politiska kommentatorer och reportrar fråga Sahlin, Reinfeld och Olofsson om partiets religiösa ställningstaganden. Det är ju inga fraktioner som Broderskap eller Kvinnoförbund som ställer upp i kyrkliga val och i Svenska kyrkans kyrkomöte och dess kyrkostyrelse - utan partierna själva!

Att det inte betraktas som otidsenligt är ofattbart. Att det inte nagelfars som dubbel bokföring, kluven tunga eller kappvänderi. Men det är klart att partierna haft goda läromästare i de inomkyrkliga fraktionsstriderna, splittringarna och och klyvningarna genom årtusenden. På det sättet för de en kyrklig tradition vidare (som borde fått somna av sedan länge).

Men ställ frågorna: hur förenar man religiös neutralitet med att leda en kristen kyrka. Det kan väl ändå inte ske alldeles utan tro?!

Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!

Idag har jag fått ett inlägg i valdebatten publicerat i tidningen Dagen. Med några ords förtydligande återges artikeln nedan.

En fråga som säkert väcks av inlägget är hur jag kan påstå att fromma moderater eller socialdemokrater representerar utifrån kommande krafter. Svaret är att det är deras partier som har ett starkt inflytande över politiken och det är tydligt hur dessa nyttjar kyrkan som en spelplan för egna frågor. Den som styr kyrkan styr också en gigantisk folk- och opinionsbildande apparat. Vem vill avhända sig kontrollen över den?

Lägg till att partierna ser som sin främsta uppgift att företräda de icke aktiva. Om de som är valda ser sig som representanter för dem som inte omfattar kyrkans tro och bekännelse så leder det obönhörligt (!) till en inre sekularisering. Kyrkan blir mindre kyrka och mer offentlig institution för samhällsinsatser. Därav påståenden om partierna som utifrån kommande krafter.

Och i ett tidgare inlägg har jag frågat efter partiernas teologiska hållning - för en sådan måste till om man ska fatta beslut om gudstjänstordningar, böner och annat viktigt i kyrkans liv. Jag upprepar gärna dessa frågor om kyrkans lära. Varje intresserad väljare borde ställa dem till Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson eller deras partikamrater i Svenska kyrkan.!

Varför anser Du och Ditt parti om att dop skall vara grunden för medlemsskap i Svenska kyrkan? Jag kan gissa att Ni egentligen menar att det blir exkluderande?Vad anser Du och Ditt parti om dopet som villkor för deltagande i nattvarden? Min misstanke är att Ni möjligen kan anse att det leder till diskriminering?

Vad menar Du och Ditt parti om Kristi närvaro i nattvardens bröd och vin? Kan ett politiskt parti hysa övertygelsen att Jesus verkligen är där, I brödet och vinet?

Tror Du och Ditt parti att Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka i världen, av de heligas samfund? Jag anar att Ni inte tycker att det finns några frågor där vi i vår kyrka ska ta intryck av vad andra delar av denna enda Kristi kyrka tror och bekänner?

Hur vill Du och Ditt parti att Svenska Kyrkan ska missionera i Sverige? Ni menar väl att det är kyrkans uppgift att med tydlighet förkunna evangeliets glada budskap om frälsning i Jesus Kristus?

Och här artikeln:

Bryt partipolitikens makt över Svenska kyrkan!
Vid kyrkovalet den 20 september finns en möjlighet att bryta partiernas makt i Svenska kyrkan. En förändring nödvändig för kyrkans överlevnad som kristen kyrka.

Det är osunt att de politiska krafter som styr samhället också kontrollerar kyrkan. Så förhindras profetisk samhällskritik och uppgiften som salt i världen försvåras. Visst kan politiska partiers företrädare vara fromma, men de företräder ett sekulärt inflytande. Partierna är livsåskådningsmässigt neutrala. Utifrån kommande krafter styr Svenska kyrkan.

För trossyskon i världens alla kyrkor är det otänkbart att sekulära organisationer, än mindre partipolitiska grupper, skulle leda och styra en kristen kyrka. I grunden strider en sådan ordning mot kyrkans väsen - Guds folk av troende och döpta som vill höra Kristus till i liv och handling.

Politiska ideologier och partiprogram har primärt andra mål än att styra en kyrka. Teologi, tro och kyrka har andra källor än politiska ideologier. En evangelisk luthersk kyrka ska först och främst styras med inspiration från Guds ord och bekännelseskrifterna, och inte utifrån sekulära partipolitiska program!

Partiernas dominans har skapat ett nytt valbarhetskriterium. För att bli vald, även som präst, krävs partimedlemskap. Det blir viktigare än att prästerna är det Heliga Gudsordets tjänare. Under senare år har partiernas total dominans brutits och flera icke-politiska alternativ kommit till (t ex Partipolitiskt obundna i Svenska kyrkan och Frimodig kyrka).

Partierna ser sig som demokratins garanter. Som om kyrkan inte kunde röra sig utan partipolitiska stödhjul. Denna myt behöver demonteras. Kyrkan fungerade långt innan partierna fanns till. Och demokrati finns i många former. Folkligt inflytande kan organiseras utanför partier och politik. Om demokrati förutsatte partistyre så skulle väl alla folkrörelser och trossamfund behöva ha partipolitiska överrockar?!

Partierna vill företräda dem som sällan aktivt är med. Men i partierna organiserar man sig inte så. Där har de inre cirklarna kontroll över sin organisation. Och man ser alltid till att de mest politiskt insatta och aktiva bestämmer. Där duger det. Men i kyrkans sammanhang skäller man nedsättande på de aktiva, på ”eliten”. Just i kyrkan är det de minst aktiva som ska påverka och styra. Varför?

Inte ens om partierna försökte styra den Romersk katolska kyrkan, Pingströrelsen, Muslimska församlingar eller Idrottsrörelsen så vore den politiska maktutövning godtagbar. En sådan religiös makt står i strid med det partierna annars arbetar för: ett modernt sekulärt samhälle.

Motsägelsefullt nog menar de politiska partierna och deras ledare att Svenska kyrkan ska framträda som opolitisk. Det är ju bara inte möjligt om man ser på följande maktfördelning i kyrkomötet: 71 (s), 45 (m) och 41 (c). Tre riksdagspartier har tillsammans 157 mandat av 251. En betydande och klar egen majoritet. Tala om politisk styrning.

Partierna respekterar inte heller sina egna beslut. I kyrkomötet kan partierna stå bakom en kristen bekännelse. Där företräder de kristen tron i lutherdomens form. Men så snart kyrkomötets portar stängs blir partierna religiöst neutrala. De politiska partier som styr ett trossamfund med en hög kristen bekännelse bör rimligen företräda tron utanför kyrkmurarna. Men partierna vränger av sig den fromma kappan varje gång man uppträder utanför kyrkmurarna! Hur trovärdigt är det?

Partierna (s, m och c) har i Svenska kyrkan bestämt att: ”Kyrkans centrum och livskälla är Jesus Kristus och evangeliet om honom. Evangeliet leder människan till gemenskap med Gud, som är hennes ursprung och mål. Hos Gud finns ett outtömligt djup av vishet, nåd och kärlek. Kyrkans tro innebär en grundläggande tillit till Gud och bygger på Guds väldiga handlingar, som är omvittnade i Bibeln och möter människorna i deras liv. Tron har ett från det apostoliska arvet överlämnat innehåll som kyrkan för vidare och som blir till en personlig erfarenhet i människornas liv.” Tror någon att partierna står bakom sitt eget beslut?

Den 20 september kan partipolitiseringen av Svenska kyrkan hejdas. Låt kyrkan vara kyrka!

Bloggtystnaden bruten

Bloggtystnaden som varat i en dryg vecka ska nu vara över. En resa till Frankrike och Reims har tagit all kraft och energi. I trans faller man lätt i katedralen i Reims. Tiden går i andra banor. Det är ett under att man lyckas passa inbokade tider, bussar som avgår och luncher som ska ätas. Champagnehus som ska studeras. Och så vet man ju riskerna med att telefonera på egen mobil och surfa med egen dator - skyhöga nätpriser... En undanflykt, jag vet. Men ibland behöver man bryta vanor och ingrodda mönster vilket ledde till avbrott även på denna cybersida. Stillsam blev ännu mera lågmäld och tystnade digitalt overksam.

Nu dock - åter i alldeles egen lokal verklighet - ska tidingar läsas ikapp. Nyheter och händesleförlopp sorteras in i de luckor som uppstått. Mona Sahlin stuvar om bland partiets (dvs sina) talemän. Kronprinsessparets eventuella framtida barn diskuteras. Arbetsmarknadspolitiken nagelfaras. Riksmötets inledande gudstjänst diskuteras och ifrågasättas för både det ena och det andra.

Och i kyrkan är det som vanligt. Till exempel. Dop ska gärna äga rum på ängar och i hagar, i fäbodar och på bryggor. På det finns det biskopsord från Västerås. Att besvära människor att söka sig till kyrkan ska man inte. Konsumentintresset säger att det kunden önskar ska man tillhandahålla. Privatdopen är alltså åter högsta mode och att det har något att göra med församlingens döpta och troende vare oss ganska fjärran?

Partipolitisk teologi

Partiledare har haft detaljerade synpunkter på Svenska kyrkans lära om äktenskap och vigsel. Några utan att själva tillhöra Svenska kyrkan. Det finns alltså något mycket intressant och sällan uppmärksammat; något man borde kunna kalla partipolitisk teologi.

Därför bör vi vara mycket frimodiga (!) och ställa fler frågor om kyrkans lära till Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt och Maud Olofsson! Inför kyrkovalet borde de svara på följande frågor:

Varför anser Du och Ditt parti om att dop skall vara grunden för medlemsskap i Svenska kyrkan? Jag kan gissa att Ni egentligen menar att det blir exkluderande?

Vad anser Du och Ditt parti om dopet som villkor för deltagande i nattvarden? Min misstanke är att Ni möjligen kan anse att det leder till diskriminering?

Vad menar Du och Ditt parti om Kristi närvaro i nattvardens bröd och vin? Kan ett politiskt parti hysa övertygelsen att Jesus verkligen är där, I brödet och vinet?

Tror Du och Ditt parti att Svenska kyrkan är en del av Kristi kyrka i världen, av de heligas samfund? Jag anar att Ni inte tycker att det finns några frågor där vi i vår kyrka ska ta intryck av vad andra delar av denna enda Kristi kyrka tror och bekänner?

Hur vill Du och Ditt parti att Svenska Kyrkan ska missionera i Sverige? Ni menar väl att det är kyrkans uppgift att med tydlighet förkunna evangeliets glada budskap om frälsning i Jesus Kristus?

Erik Fichtelius dokumentär om avsuttne Göran Persson väcker andarna. Särskilt som Göran Persson uttalar sig frankt och fränt om tidigare kollegor och motståndare. SvD menar att dokumentären är intressant. Ledarsidan tycker inte att Fichtelius, som många misstänkt, tappat perspektivet. Han har inte framställt Persson i förskönande dager.

Tidningen avslutar sin huvudledare 20/3 med att det ”är intressant både för dem som intresserar sig för Sveriges moderna historia, och för dem som bara vill se en tidigare statsminister bete sig illa mot andra människor”.

De har alldeles rätt i att det är intressant. Deras iakttagelse om Göran Perssons beteende mot andra stämmer i det första programmet vad gäller de elaka och nedsättande omdömen han strödde omkring sig om Mona Sahlin, Erik Åsbrink och Carl Bildt. Det lät illa och förstärkte bilden av Persson som osympatisk makthavare.

Som vanligt är den som förfogar över spaltutrymmet suverän och kan upprätthålla illusionen att ett dåligt beteende främst skulle gälla Göran Persson. Man kan säga att Persson utmärkte sig för synnerligen dåligt omdöme. Mest för att han talade illa om andra men i nästan lika hög grad för att han gav offentlighet åt det plumpa. Han kunde ha låtit bli vissa omdömen utan risk för att ha blivit slätstruken eller menlös.

Persson är väl mera mänsklig än vi vill veta av när han talar nedsättande om andra. De vänligheter som yttras på en ledarredaktion som till exempel Svenska Dagbladets ville man en dag som denna få lyssna till. För att inte tala om de kärleksfulla omdömen kyrkans folk strör omkring sig i icke dokumentärfilmade sammanhang. Och vid en middag hos Carl Bildt kanske inte alltid de politiska motståndarna beskrivs med vänlighet och värme. Och själv har jag... Det är alls ingen ursäkt - men stämmer åtminstone mig till någon liten eftertanke.

Kyrkan beskylls ofta för att utpeka och fördöma människors svagheter. Hyckleri kallar man handlingen att fördöma synden och se den hos andra men samtidigt tillåta sig själv stora friheter. Molières Tartuffe har illustrerat beteendet. Idag är den kyrkliga dubbelmoralen mindre vanligt förekommande - kanske för att mer går an, men också för att det rakryggade, öppenhet och rätlinjighet blivit allt viktigare för trovärdigheten. Fortfarande är det lättare att ha ideal än att leva efter dem.

Visst kan vi stämma in i kören, i refrängen om Persson (eller någon annan dagens syndabock) som elak översittare, men varje ton klingar inte alltigenom ren. Jag har genom plågsam erfarenhet lärt mig att det utpekande fingret lätt kroknat. Det jag såg hos andra fanns hos mig. Så glädjen i att se Persson bete sig illa rymmer inte så få stänk av vemod.

Andra bloggar om: Göran Persson, Erik Fichtelius, Carl Bildt, Tartuffe, Hyckleri, Svenska Dagbladet, Svenska kyrkan