Avsidestagen är ett märkligt ord. Det antyder en vilja som flyttar undan oss. Tar oss bort från gemenskap och socialt umgänge. Extra märkligt idag när allt (det mesta) som bygger murar mellan människor bedöms som skadligt. Vi förstår allt bättre vikten av att ingå i ett meningsfullt sammanhang. Och vi inser att t.o.m. gängen erbjuder tillhörighet och identitet, hur skadliga de än kan vara, som för vilsna7ngdomar tycks övertrumfa den tillvaro de redan har och de sammanhang de ingår i.
Utstötninsmekanismer tycks inbyggda i många av oss, kanske som en förvrängd metod att skydda en redan befintlig gemenskap. Mobbing som söker upp och bryter ner personer som uppfattas som svaga och därför lämpliga offer. Även i kyrkans sammanhang har jag stött på koleriska typer som lyckades få medarbetare att gråta av den behandling de blev utsatta för. Även informella ledare som mår som bäst när de sprider rykten och undergräver de som har fått formellt ansvar att leda och fördela arbetet.
Men det finns andra sätt att hamna utanför. Fysiska hinder t.ex. kan omöjliggöra ett aktivt deltagande. Skörhet och vacklande mental hälsa blir lätt mötta med rädsla och murar av olika slag. Hur föreningar, församlingar och andra sammanslutningar (-slutningar…?) bli medvetna inkluderande och öppna gemenskaper behöver eftertanke och strategier för att inte reflexartat hålla människor utanför, d.v.s. göra dem till avsidestagna.
Bland det värsta som finns är talet om egen stor tolerans och öppenhet när man i nästa sekund ska diktera vad andra ska tycka och tänka. Generositeten och toleransen gäller de egna som redan tänker rätt, feltänkarna ska tvingas tänka om fast sockrat med blomsterspråk. Märker man inte när andra nu löper riskerat bli avsidestagna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar