Evolutionsromantiken har blivit en ledstjärna inom Svenska kyrkan. Tilltron till utveckling och förändring har knappast några gränser. Det är som om varje förändring, bra eller dålig, är till det bättre. Ty utvecklingen går framåt, det hörs liksom på ordet. Så förädlar man kyrkans organisation genom att flytta upp beslutanderätt från lokala församlingar till en högre nivå, till storpastoraten. Att det skulle innebära ett steg tillbaka finns inte på kartan. Besluten och makten flyttas ju upppåt. Och uppåt är väl bra, en slags gudomlig riktning...
Trosmässigt och teologiskt har samma utvecklingsoptimism slagit rot. Nu i form av en teologidarwinism. De starkaste rösternas teologi överlever och gammalt bråte rensas bort. Här återvänder man till den ständiga reformationens nödvändighet. Framstegsvägen leder bort från nådens ordning, bort från ord som frälsning, bot och bättring, bort från det gemensamma liturgiska arvet, bort från helgelse, bort från alltför mycket bibeltro, bort från gudsfruktan...
Det blir nödvändigt att kapa trossarna som förbinder kyrkan till alla möjliga historiska fenomen. Alla ska med gäller inte riktigt alla. Utan alla som är av den rätta ullen, som gillar sitt eget, sina nyskapande reformer och snabb utveckling och förädlande förändring. Då behövs ju inte laestadianer, gammalkyrkliga, bibeltrogna vänner, högkyrkliga och knappast ens fosterlandsstiftare. Utvecklingen seglar förbi dem mot den ljusnande framtid. Ur mörkret stiger kyrkan så att säga mot ljuset.
De vikande siffrorna är snart ett minne blott när man fått ordning på alla experiment och fler nydanare kan arrangera publikfriande events och evenemang. Kyrkan behöver bara genomföra ett publikbyte så kommer framsteg. En ny tid randas.
Men vem känner väl igen sig i den här beskrivningen? Utvecklingsvännerna vill inte allt detta så övertydligt. Utan bara lite. Ett steg i taget. Lite här och lite där, men inte allt på en gång. Då blir det galet. Nästan som en reformation. Evolutionen i kyrkan ska ske i samstämmighet med samhällsförändringar och allmänt vedertagna uppfattningar. Som man ibland kan behöva påskynda något. Med hjälp av politik om så blir nödvändigt. De som leder utvecklingen, framstegen, förnyelsen, reformerna är ju trots allt riktigt fromma och vänliga själar med osedvanligt klappande hjärtan...och inte minst har de verkligt hårda nypor. Hur ska man annars få någon fason på kyrkan...?
Saliga äro de ironiska i denna hårda tid!
SvaraRaderaSom vetenskapligt skolad person har jag svårt att blunda för alla indicier på en gammal jord och ett ännu äldre universum och för att livets visar en evolutionär historia. Jordens geologi bär utöver för en evolutionsprocess även vittnesbörd om katastrofala händelser, djurs lidande och död långt innan människan gjorde entré. Den nuvarande skapelsen bristfällighet som längtar efter förlossning och befrielse vid förvandlingen till en ny skapelse förblir för mig en omformulering av teodicéns gåta: varför finns ondskan och lidandet?
SvaraRaderaSå jag har svårt att inte se evolutionshypotesen som den hittills bästa förklaringsmodellen för livets utveckling och den moderna kosmologin för hela skapelsen utveckling. Det står för mig inte i motsatsförhållande till en tro på Gud, som ju både gett upphov till naturlagarna som gjorde det hela möjligt och som är fri att ingripa i sin egen skapelse.
Tokigt blir det hela om Darwins evolutionsteori förvanskas till socialdarwinism och en positivistisk utvecklingstro som Du med all rätt kritiserar.
Men var det inte i "socialdarwinismen" och positivistisk utvecklingstro som allt tog sin början?
SvaraRaderaJo, evolution ser vi, frågan är om den håller också som grundläggande princip.
Eftertanken går att formulera också i det kyrkliga, såväl det svensk-kyrkliga som det romerska, särskilt i Pingstider.
Lever kyrkan av och i ett för alla tider givet evangelium eller är det så, i grunden alltså, att det har blivit bättre och bättre allteftersom (ja ni vet i vilken gemenskap som det bästa sägs finnas sedan 1000). Kyrkogemenskaper kommer och kyrkogemenskaper går men evangeliet - gäller det om evangeliet också? Om en kyrka skriver in i sin självförståelse att det bara kan bli bättre och bättre då kan man undra om man är på rätt väg. Men den bekännelsen kan skrivas om och det tror jag att man blir tvungen att göra. När Franciskus och Antjes generation har lämnat över.