När frosten går ur bröstet

Pingsten har gått förlorad. Den passerar ofta obemärkt förbi, åtminstone som kristen högtid. Särskilt som den kommit att innebära en annan slags hänryckning. På sommarställena fylkas folk och fä. Skog och mark lockar och drar. Där vimsar människor runt i yra över blommor och blad. Som en midsommarens förfest.

Pingsten har kopplats till hänförelse och entusiasm, till hänryckning och en inspiration som går bortom sans och förnuft. Pingstdagens andeutgjutelse erbjuder en språklig vårflod som spränger gränserna för vad som uppfattas som förnuftigt och rimligt. Människor flödar över av ord de inte själva behärskar till andras stora förvåning och igenkänning. Ungdomar kanske skulle förstå det som att man blev uppkopplad mot en ett gudomligt nätverk som övergår allt man tidigare känt till och brukat.

Vid pingsten helas kommunikationen. Den går bortom och förbi sina tidigare gränser. Det tornbyggarna i Gamla testamentet gjorde till en kamp om vem som förmår mest, människan eller Gud, slutade vid Babel i ett sammanbrott. Ingen förstod längre. Och där inget utbyte och ingen förståelse finns, där bryter samhälle, kyrka och familj samman.

Människan kunde kanske alldeles själv ha klarat att se till att komma i stämning, Kunde nog i en stor folksamling ha släppt loss och blivit smått extatisk. Men det hade inte räckt för att binda samman alla stridiga viljor, alla folk och tungomål, alla grupper och sammanslutningar till en församling, en kyrka. Som inte fanns till för sin egen skull. Anden förenar vid den första pingsten splittringens horder till en gemenskap som talar direkt till alla, som når ut bortom sina naturliga begränsningar.

Något av detta kan nog ske igen. Jag, och många med mig, påverkas ofta mycket starkt av det som händer andra. På Facebook räcker det med en film om en hemlös hund som blir inlemmad i en familj för att man ska känna glädje och bli uppbyggd. När Anden får kalla hjärtan att värmas upp, när tjälen och frosten går ur bröstet och orden flödar över, när människor välkomnas in i en generös församling och blir respekterade, sedda och hörda - hur mycket mer kan inte det gripa oss. För mig är det vad pingsten handlar om! Den pingst som reducerats till utflykter i flora och fauna kanske kan finna vägen in igen. In till det trons centrum där, som Wesley sade, hjärtat blir så förunderligt värmt.