Hur en biskop väljs

Någon undrade hur Svenska kyrkan utser sina biskopar och funderade över vilka som har rösträtt. Som vanligt när det gäller Svenska kyrkan finns det en radda paragrafer i Kyrkoordningen som slår fast hur det ska gå till.

Man måste leta i det 8 kapitlet om Biskopen och börja med paragraf 7. Som tur är finns Kyrkoordningen tillgänglig på nätet så att alla intresserade själva kan läsa och bilda sig en uppfattning om det mesta i Svenska kyrkan.

En biskop utses genom val i stiftet, men däremot ärkebiskopen utses genom val i alla stift. Valet ska föregås av ett provval för nominering av kandidater. Och stiftstyrelsen är valansvarig. De som nominerats och som får mer än 5% av rösterna i nomineringsvalet (helst minst fem kandidater) ska därefter behörighetsförklaras.

Rösträtt har: stiftsstyrelse och domkapitel, präster och diakoner anställda i stiftet (på minst 6 månader eller tills vidare) i församlingarna och särskilt utsedda elektorer. Elektorerna väljs inom varje pastorat och skall vara lika många som det finns anställda präster och diakoner och tjänstgörande pastoratsadjunkter. För elektorerna väljas ersättare. Detta är grundmodellen. Sedan finns det t ex en regel för enförsamlingspastorat som innebär att elektorerna utses av kyrkofullmäktige och en regel för flerförsamlingspastorat, och då utses elektorerna av samfällda kyrkofullmäktige. Den som redan har rösträtt i biskopsvalet ( t ex stiftsstyrelseledamot eller präst) får inte rösta när elektorerna utses.

Vilka blir då elektorer och ersättare? Jo, den som är behörig att utses till ledamot i
kyrkofullmäktige i en församling inom pastoratet.

När valet sedan äger rum väljs den som får över hälften av rösterna, och för att det skall bli så kan en andra valomgång behövas mellan de två kandidater som fått flest röster. Man röstar kontraktsvis, både präster och elektorer. Däremot samlas stiftsstyrelse och domkapitel för sig och röstar.

Biskopskandidater hoppar av

Biskopsval i Svenska kyrkan är en vansklig affär. Det synliggörs i det senaste nomineringsvalet i Linköpings stift. Två av de kandidater som fick över 5% av rösterna har nu avbörjt att stå till förfogande, skriver tidningen Dagen. Även Posks valblogg kommenterar. Bland annat har domprost Johan Dalman som fick näst flest röster meddelat att han inte står till förfogande. Och jag tror mig veta att han gjorde det redan innan valet. Men Kyrkans Tidning ger en delvis annan och tvetydig bild.

Det är ju något galet om man i nomineringsvalet kan rösta på precis vem som helst utan att ha ett system där de man röstar på har möjlighet och vill stå till förfogande. Och inför nomineringsvalen har man inte heller någon beprövad metod för att ge de röstande samma kännedom om kandidaternas företräden och gåvor (t ex i form av ett CV). Istället föregås nomineringsvalen ofta av olika gruppers egen kandidatvaskning. Däefter följer inte sällan enlansering av gruppens favoritkandidat, en eller två. Oftast lanseras människor som tillhör den grupp man själv tillhör.

Vill man undersöka biskoparnas kyrkopolitiska hemvist lär man upptäcka att många har uttalade tillhörigheter och sympatier. Åtskilliga har själva suttit i kyrkomötet för någon gruppering, inte sällan en partipolitisk sådan. Egentligen är det inte så konstigt eftersom den erfarenheten är värdefull för ökade kunskaper om Svenska kyrkans organisation, dess styrning och ledning. Men bindningen till grupper och partier kan bli besvärande...

Biskopsvalen behöver få en ny genomlysning och finna bättre former. Inte minst så att de man lyfter fram som kandidater ska kunna tänka sig bli vigd till biskop. Därför bör en sållningsprocess äga rum före nomineringsvalet och alla som kan tänkas komma ifråga ha deklarerat sin vilja. Och de bör redan då ha ha presenterat sig, ha lämnat CV och en lista på referenspersoner.