Ekumeniska råd att begrunda

Tillit och öppenhet ska prägla ekumeniken, dvs den strävan efter gemenskap för världens och Kristi skull som har lagts på kyrkorna och de kristna. Sveriges kristna råd har gjort vissa rekommendationer genom åren för att främja det goda klimatet mellan kyrkor och samfund. Två av dessa tumregler lyder:

Ekumenik förutsätter ömsesidig respekt för varandra som kristna kyrkor och samfund - att vi respekterar varandras rätt till skillnader i tro, lära och liv. Samarbetet förutsätter däremot inte att vi omfattar allt i varandras traditioner.

Eftersom ekumenikens mål är Kristi kyrkas enhet utgår vi ifrån det som förenar oss - utan att blunda för saker som ännu skiljer oss åt. I en anda av ekumenisk öppenhet vill vi visa lyhördhet för grupper som söker nya uttryck för kristen tro.

Man kunde tänka att något av samma anda skulle kunna råda i en kyrka. Men missförstå inte denna önskan som att det därmed blev omöjligt med en rak och frän debatt. I dessa råd vill man ta fasta på det som förenar men utan att låtsas som om vi vore förenade i allt. I en kyrka behöver alldeles särskilt skillnader i lära diskuteras och då utifrån det som redan är kyrkans fastslagna tro, bekännelse och lära. De som vill förändra bekännelsen behöver göra mer än att tycka. Exegetiska skäl och argument behövs såväl som en diskussion av vad i traditionen man stöder sig på när man vill förändring, så att det finns någon slags kontinuitet i det kyrkan håller sig till.

I kriser och vid starka spänningar inom kyrkan kan man särskilt minnas ett annat råd som SKR givit vad gäller den interreligiösa dialogen utifrån ett möte inom Borgågemenskapen om religionsmöten. Det handlar om att säga sanningen om den andre:

 

Att tala sanning kräver av oss att vi undviker ett förenklat eller homogeniserat språk. Vi behöver istället erkänna att varje trosgemenskap, inklusive vår egen, är både komplex och full av olikheter. När vi talar om andras tro eller religiösa bruk måste vi först skaffa oss bra information och dessutom lita till auktoritativa källor för att bygga upp vår kunskap. Detta kräver att vi anstränger oss att sätta oss in i deras situation på ett fantasifullt sätt och med god vilja. Det är orättvist att jämföra vår egen religions ideal med någon annans religions seder och bruk eller vice versa. Både kristna och andra medlemmar i våra samhällen måste vara medvetna om att vi alla står inför utmaningar när det gäller att leva ut vår tro i samhället. Även i situationer då vi är djupt oense med varandra måste vi anstränga oss att förstå de andras tro och bruk, att respektera den tro som genomsyrar dem och att älska dem som våra medmänniskor. Om vi vid något tillfälle anser att vi måste kritisera den andres ståndpunkt måste vi samtidigt beakta en självkritisk hållning.

Uppenbar är att i den debatt som förekommit t ex kring mitt kors så finns det gott om glidningar och övertolkningar. En rimlig kritik av jihadism och islamism ses omotiverat som något som kan driva fram ett religionskrig. En rimlig debattregel är att man ska beskriva motståndarens åsikt så att han eller hon kan känna igen sina egna ståndpunkter. Man jämför inte undantagen och det mest extrema i ett annat sammanhang med det allra bästa i det egna sammanhanget.

Att tala sanning innebär förstås också att man säger det man tänker när man tänkt efter och inte låtsas och förtiger. Sanningen gör fri och blir det konfrontation och strid på grund av att man inte kan tiga så ska det inte förhindra civiliserat uppträdande och dessutom måste man kunna finna vägar till meningsutbyte i andra sammanhang än på offentliga arenor.