Ska verkligen ett invigt altare placeras i profan miljö?

Kyrkoordningen är som en schweizerost – där finns många grovpipiga hål. Den som vill kan naturligtvis likt en speleolog utforska kyrkoordningens hålrum för att där skapa en egen frizon.

Något av detta blir jag varse när letandet efter sommarevenemang av en tillfällighet för mig in på en gotländsk sida. Där finns en uppseendeväckande redogörelse för det man kallar Helig plats i profan miljö och den korta artikeln berättar om ett grovt hugget stenblock från Slite som den 16 juni i år invigts till altare i S:t Nicolai gamla kyrkoruin i Visby. Ruinens innanmäte handhas av ett bolag, Kultudralen AB, som bildats bland andra av Lennart Koskinen och kyrkopolitikern Inger Harlevi.

Ett 40-tal personer samlades 16 juni under det nya valvet i ruinen för att vara med när stenblocket invigdes som altare. Ceremonin utfördes av biskop emeritus Lennart Koskinen. Man får förmoda att det innebar att altaret smordes med olja på fem ställen för att i altarskivan markera Kristi sår. Vid en offentlig gudstjänst...

I sitt tal (ett tal det vore lockande att få läsa i sin helhet, min kommentar) poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k. borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en sådan plats.

Det är något annat än det som fortfarande berättas på Visby stifts hemsida inför förverkligandet av Kultudralen. Då tänkte man ett mobilt altare. Lennart Koskinen uttalar sig sålunda:

  - Det här är en fantastisk ruin som också ger oss möjligheter att också vara kyrka. Ett mobilt altare gör att vi kan snabbt förvandla S:t Nicolai till en kyrka för bl a gudstjänster och vigslar. Det finns ingen kyrka på ön som tillåter de verksamheter som planeras här.

Invigda kyrkorum, där man vanligtvis förväntar sig att finna invigda altaren, har ett särskilt skydd. De får inte användas för vad som helst. Kyrkoordningen är glasklar i inledningen till kapitel 40 och 41: Kyrkorummet behöver vara tillgängligt för alla som söker sig till det. Eftersom det är avskilt för sitt särskilda ändamål skall där inte förekomma något som strider mot kyrkans tro, bekännelse och lära eller i övrigt kränker kyrkorummets helgd.

Och i kap 41 § 3 kan man läsa att om kyrkan görs tillgänglig för andra ändamål än församlingens ordinarie verksamhet så får det ske bara om det kan antas att

kyrkorummet och dess inventarier kommer att behandlas med pietet och aktsamhet. Den får inte upplåtas för något ändamål som kränker kyrkorummets helgd.

Några borgerliga vigslar eller begravningar får t ex inte förekomma i ett invigt kyrkorum.

Kan Svenska kyrkan och domkapitlet i Visby verkligen godta att ett altare invigs i en lokal som kontrolleras av ett bolag med syfte att arrangera allsköns evenemang, hur seriösa de än må vara, som inte är kyrkliga? Inte ens en gammal pensionerad biskop kan rimligen på eget mandat inviga ett altare. Sker det är det självfallet på nuvarande biskopens uppdrag och i hans ställe! Kan kan man alls se till att altaret, tecknet på Guds närvaro i ett kyrkorum, i denna miljö behandlas med pietet och aktsamhet? Vad tänker domkapitlet?

Invigda altaren hör helt enkelt hemma i kyrkorum. Det är redan synnerligen tveksamt om man inviger friluftsaltare, som skett vid Visby domkyrka, i omedelbar närhet till kyrkorummet. Inte ens där kunde altaret behandlas med pietet!

Den katolska kyrkan har en teologi som omfattar altaret och dess bruk. Svenska kyrkan är i det fallet mera fattig och valhänt. Men det betyder inte att det är fritt fram att placera invigda altaren i profan miljö. Inte ens Paulus inkluderande tal på Areopagen öppnar för att den kristna kyrkans altaren kan placeras var som helst. 

Läs mera t ex i uppslagsverket New Advent om Altare.