Överflödiga altare

I sitt tal poängterade biskop Lennart att altaret är en helig plats, men den är inte knuten till någon specifik religion. Det är en helig punkt i en profan miljö. Människan har behov av en kontakt med det som var och en betraktar som heligt. Det kan vara lundar, källor, en skogsglänta eller ett röse. Lennart talade också om att det finns ett stort behov av att hitta värdiga platser och miljöer för s.k. borgerliga begravningar, och i S:t Nicolai Kultudral har vi just en sådan plats.

Detta avsnitt från en hemsida citerades i gårdagens blogginlägg. Med reservation för att detta kortfattade citat kanske inte fångat biskop emeritus Lennart Koskinens tes fullständigt korrekt kan jag trots det inte undvika att reflektera över den tydliga tanke som kommer till uttryck. Ett biskopligt invigt kristet altare framställs som en helig plats. Man kan förmoda att Mose erfarenhet vid den brinnande busken skymtat i bakgrunden. Platsen för den uppenbarelsen var helig och Mose fick ta av sig sandalerna för att visa respekt och vördnad.

Altaret ska också behandlas med vördnad och respekt, men mest för att det är platsen för de heliga mysterierna, för himmelrikets måltid firad redan här och nu. Därmed kopplas varje kyrkans altare, även detta invigda altare, tveklöst till en bestämd religion, till den kristna tron och kyrkans liturgi.

Altarbordet har uppfattats som Kristi grav där altardukarna symboliserat svepningen. Just där sker uppståndelsens under och Kristus ger sig själv i eukaristin till sina lärjungar. Det är alltså ingen tillfällighet att altarskivan av biskopen smörjs med olja på fem ställen, med korsets tecken markeras på skivan Kristi fem sår.

Att jämställa altarets innebörd och betydelse med lundar och rösen i folktron är en orimlig frontförkortning. Låt oss hoppas och tro att det inte var biskop Lennarts avsikt. Men som även han säkert sagt vid något tillfälle, tvivel har en viktig funktion att fylla.

Om det invigda altarets funktion vore att vara en helig plats, vilken som helst, i profan miljö så kan man undra hur det kommer sig att kyrkan inte tidigare invigt altaren lite här och där, vid källor och i skogsgläntor? Vid hedniska gravrösen eller på varuhusens parkeringsplatser? Kanske för att sådana solitära altaren är helt överflödiga, inte behövs.

Det verkar dessutom som om invigningen av detta altare skulle ha samband med att platsen, den gamla desakraliserade kyrkoruinens innanmäte, skulle bli lämplig för borgerliga begravningar. Men det är en så befängd tanke att den rimligen inte borde ha föresvävat biskopen. Poängen med så kallade borgerliga begravningar är väl att få slippa kopplingen till kyrka, kristen tro och teologi! Även om en och annan psalm kan slinka igenom...