Bögbotarna - rubrik utan täckning!

Journalistik är en svår konst. Den handlar om att välja. Att selektera fram en bild där olika sidor av en händelse eller frågeställning blir belyst. För den skrivande reportern är det viktigt att se till att rubriksättningen har täckning och speglar innehållet i en artikel. De olika sidorna ska få komma till tals för att bliden ska vara så allsidig som möjligt.

Uppdrag granskning hade valt en klatschig och utpekande rubrik: Bögbotarna. Med stigande förvåning följde jag programmet som på ett plan handlade om att komma åt det ”konservativa”  Frimodig kyrka. På en annan nivå gällde det att röka ut homofober som inte följer kyrkomötets beslut om vad man bör (inte ska) göra… Jag lyckades inte, trots att jag ansträngde mig, uppfatta att någon enda av de själavårdande prästerna hade ett program för eller tog initiativ till att bota den påhittade homosexuella läggning som UG:s själanödsutsände ville samtala om. Rubriken saknade helt enkelt täckning!

Programmakarnas tes var väl att präster som vill bota homosexualitet, att de finns i flertal var ett axiom för UG, har tagit sina dolska planer in i skydd av själavårdens tystnadsplikt. Nu skulle dessa homofober och deras mörka verksamhet ut i ljuset. Prästerna kunde dessutom framstå som skyldiga och undflyende när de inte vill tala om vad som förevarit – något de enligt lag är förhindrade att göra. De kunde helt enkelt inte gå i svaromål. Lägligt nog för UG.

Gång på gång bröt speakerrösten in och berättade vad tittaren just sett och hört. Lika skickligt som försåtligt upprepades ordet bota för att verkligen befästa bilden reportaget ville ge. Det framgick med all önskvärd tydlighet att avsikten var att anklaga prästerna för att de faktiskt menade sig kunna få en homosexuell person att frångå sin sexuella läggning. Några av själavårdarnas kommentarer var faktiskt mindre lyckade – som talet om korrigering – men det är svårt att veta valören på uttrycket. UG valde ju att inte låta tittaren veta vad ”konfidenten” sagt. Därmed blir illusionen än mer förrädisk.

Ett samtal formas ju beroende på vad som sägs. För min del hörde jag ett sökande efter vad den själavårdssökande personen uppfattade som sin personliga nöd och sitt behov. Sa UG:s utsände t ex: jag vill bli av med min homosexualitet? Jag vill bli fri från min sexuella läggning. Den är en tung börda för mig? Vilken själavårdare säger då: det går inte!? Gå hem!

Själavårdens karaktär av förtroendefullt överlämnande av det en människa brottas med andligt och existentiellt speglades rätt bra av den präst som berättade att han ber för alla slags nöd som en människa kan ha...  Hos de övriga intervjuade, de som förnuftiga utvalda kyrkliga företrädarna, fanns inte ett uns av förståelse för komplikationerna i ett själavårdande samtal. Inte heller något ifrågasättande av wallrafferiet. Värnandet av tystnadsplikten var som bortblåst. Men tänkbart är att sådana reflektioner helt enkelt var bortklippta?

Ingen av dem verkade heller ha lagt märke till det jag menar mig ha sett. Därmed svalde de UG:s partiska och tendensiösa urval. I detta program var det inte prästerna som till sist stod där utan kläder…

Ingen kan rimligen försvara försök att reformera och bota homosexuella från sin sexualitet. Sådana försök blir groteska i förblindad fördomsfullhet! Men sans och balans borde kunna förhindra att en vag skugga blir till en jätte.

 

Läs gärna även Elisabeth Sandlunds ledare i tidningen Dagen
SvD nyheter gjorde i förväg okritisk reklam för UG
Här är UG:s egen presentation