Visar inlägg med etikett Kolonilott. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kolonilott. Visa alla inlägg

18 augusti 2020

Rensar några decimeter från marken

Nästan varje dag tilbringar vi någon tid på kolonilotten. I dessa dagar har vi haft den ungefär i ett år. Det går fort att vänja sig vid att ha en egen oas, nästan mitt i staden. Det är fler som uppmärksammar det fina med koloniområdet. Det finns med i marknadsföringen av ett bostadsföretag som just uppfört några boningshus, bostadsrättsföreningen Kolonilotten (!), i kanten av Alnängarnas koloniområde. De boende ska blicka ut över lotterna och inspireras.

Från vår lott ser vi grannarnas lotter och blir även vi inspirerade. Det är som att vara mitt i en botanisk trädgård. Olyckligtvis är vår land där vi planterat inte lika välskötta som andras. Grannarna tittar vänligt och kommenterar: och där har ni...? Det ligger nära till hand att svara ogräs, men inte vill man medge att vi inte orkat rensa så att dill och persilja klarat sig. Där är ett virrvarr av andra växter som redan efter några veckor övermannade de oskyldiga små plantorna. Vi fick klara oss utan dill och persilja. Man kan ju alltid besöka torget när handeln pågår. Så plockar vi både skogsbär och svamp. Ingen lär märka om vi skaffar kryddväxter på det sättet.

Vad ska man skylla på? Stela ryggar och oböjliga knän. Vi kommer helt enkelt inte ner ända till backen. Vi är bästa på att rensa några decimeter från markytan, en förmåga som inte är särskilt behövlig på en kolonilott där man vill odla egna grönsaker. När växterna kommer upp i vår specialhöjd är de vi villa ha ofta försvunna. De har drunknat i en grön massa av odefinierbara men vilt växande arter. Då drömmer vi att vi vore Linné. Då skulle vi åtminstone ha vetat vad som sprutade upp ur marken och låtsats att de var tänkta att finnas där.

Hallonhäcken ser ut som en vettvillig tornado gått fram genom den och vinbärsbuskarna är bara trötta. Andra kolonister stirrar förvånat på hur vi kunnat misshandla buskarna så. Vi däremot inser att en av naturens nycker drabbat just oss. Istället för att rensa och ansa läser vi nu i massor av handböcker hur man sköter sina bärbuskar för maximal skörd och frodiga och granna grenar. Tids nog ska vi tillämpa våra nyvunna kunskaper och slå omvärlden med häpnad. 

Våra många verktyg förvarar vi i det nybyggda och rödmålade förrådet. Ventilationen är inte ordnad så istället för förvaringsplats kunde huset tjäna som naturlig bastu. Det är bara att sätta in ett par spann med vatten så har vi snart nog huset fyllt med vattenånga! Det är redan nu nästan så hett att man måste ta av sig flera klädesplagg innan man stiger in i det tjusiga förrådet. Hela dagarna står dubbeldörrarna på vid gavel. Inte för att visa upp våra verktyg som en passerande trodde, utan för att kyla ner dem så att man kan ta tag i dem.

Några ölandstokar (växter inte människor) har vi satt varvade med bolltistlar. När man vattnar dessa minimala buskar och de små tistlarna undrar vänliga kolonister som går förbi vad vi gör. Vattnar du kirskålen och brännässlorna, frågar de. Ja, de är så vackra när de blommar, försöker jag. Då ler de förbipasserande medlidsamt. Jag hinner inte förklara att jag/vi planterat ölandstok och tistlar innan de skyndat vidare. Där står jag och vattnar så att kirskålen jublar. Ölandstokarna och tistlarna bidar sin tid.

Tålamod är lösningen. Och det finns också det i överflöd.


04 augusti 2020

Kolonistens bön

Kolonistens bön

Tack för denna lott på 300 kvadratmeter, men varför växer det så okontrollerat?

Tack för goda grannar med omtänksamhet och erfarenhet.

Må maskrosor förvisas, utvisas och för alltid hålla sig borta.

Jag ber att mördarsniglar ska glida iväg till en granne, eller helst ätas upp av alla fåglar.

Bara de inte lämnar fågelbajs på lotterna, kunde de inte göra sina behov i gångarna?

Må ogräset vissna ner och dö. I landen och i grusgångarna runt omkring.

Och rönnbärsmalen kan gott blåsa bort. Till Vinön, eller så.

Varför kan inte gräset få vila, sluta växa, bara några dagar? Eller resten av sommaren.

Så hoppas jag att de laddningsbara batterierna ska få ny kraft. Så trädgårdapparaterna inte stannar.

Alla som har de vackraste växterna, gör dem generösa, så de delar med sig av perenner och frön.

De som har ingengrodda lotter, låt dem få uppleva undret, hur allt bara ordnar upp sig.

Ge alla med ansvar för området förstånd och låt dem bli klarsynta, lyhörda och jättesnälla så att jag får som jag vill. Varje gång som jag har rätt. Dvs hela tiden.

Låt dricksvattnet strömma fram som en rättviseflod så ingen behöver gå törstig.

Och må åvattnet aldrig sina.

Och låt sopsorteringens välsignelser strömma över alla oss som ska vara här samtidigt. Så det finns plats i sopkärlen när jag ska lämna avfall enligt reglerna, dem som jag alltid följer, uppskattar och gärna sprider...


30 juli 2020

Tacka vet jag ogräs

Man tror att kolonister, de som har kolonilott, mest skulle diskutera plantering och blomning. Eller ge varandra råd om bärbuskar. Visst förekommer det. Även kommentarer och samtal om hur man inrättat sina små kolonistugor, eller sommarstugor för den delen, sådana konversationer förkommer rätt ofta. Lite hjälp ska man ge varandra.

Det stora samtalsämnet är egentligen två. Dels diskuterar man vattnet på området och dels talar man ogräs. Vattnet är tvåfaldigt. Man har faktiskt å-vatten, hämtat ur granna Svartån, så att man kan vattna det som växer på tomterna. Men så har man dricksvattenställen, där slangarna är uppkopplade mot friskvattennätet i kommunen. Betänk dock att vatten som tvingas ligga i slangar som ringlar längs gångarna i solens sken blir otjänligt ganska snabbt. Där frodas bakterier och annat otyg. Det gillar man inte.

Ogräset, egentligen myriader av ogräs, ringlar inte längs gångarna. De anfaller och invaderar dem. Hur man ska bestrida dem, kriga ner dem, är förmodligen det hetaste av ämnen för kolonisterna. Själv hackar jag gångarna utanför vår lott varannan vecka. Drar upp grästuvor och alla möjliga växter ur gruset. Man kan misstänka att någon gödslat gångarna med rejäla substanser som hästavföring eller kycklingdito. Alla som passerar när jag är i gång i gången stannar och funderar över allt ogräs. Ett evigt bekymmer, säger någon. Det har man fått för sina synders skull, säger någon from. Som ett slags belöning, fast tvärt om. 

Har du provat ättika, undrar någon. Och det har man och fått kommentarer om att det är gurka man ska lägga in inte grusgångar. Vanligast är bekämpning med salt. Det saltas så mycket att dessa gångar aldrig mer kommer att frysa, inte ens under de avgrundskalla vinterdagarna då temperaturen sjunker under 20 grader. Minus alltså. I mina värsta stunder hoppas jag att man ska asfaltera gångarna så att ogräset får lite hårdare motstånd. Men nog har de flesta läst om maskrosor som spränger vägar sönder och samman. Så inte ens då skulle man få slappna av.

På ett sätt är det bra med ogräs. Det får oss alla att tala lite mer med varandra. Ganska skönt i dessa Coronatider. Så tacka vet jag ogräs. Innan vett och sans kommer tillbaka.

04 augusti 2009

Strandnära sjötomt

Som nybliven kolonist har bestyren på kolonilotten tornat upp sig. Men med förnuft och känsla har viljan att jämföra med grannar minskat. Man kan inte på några månader förvandla vildvuxen mark till prunkande örtagård. Det måste få ta tid. En nyttig insikt i den tid när det mesta ska ske pronto!

Icke desto mindre finns det saker som bara måste göras. Den nyplanterade häckens bädd behöver avgränsas mot grusgången. De gamla grönmålade plankorna hade murknat och föll sönder när man rörde vid dem. Nu har de varit avlägsnade i månader och något måste ersätta dem. Annars flyr snart ogräset ut på allmän plats, och så kan man inte ha det. Virkesjakten börjar denna vecka. Och det blir nog inte halva rundstavar på rulle, en omåttligt populär kant- och gränssättare. För att klara påfrestningarna lär mer kraftfulla doningar behövas. Något slags impregnerat virke krävs för att motstå väder och vind. Och vatten...

När det regnade som värst tidigare i sommar, visade det sig att vi för första gången i livet lyckats få en sjönära tomt. Gången mellan den egna och grannens lott låg helt under vatten. En och en halv decimeter djupt. Tusentals liter pumpades bort innan vi åter hade fått en alldeles alldaglig kolonilott. På lagom avstånd från Svartån. Men under några dagar hade vi fått tillstånd att vara mer än strandnära. Så sjönära var vi att gränsen mellan land och vatten suddades ut. Potatisen drunknade. Men bondbönorna klarade sig.

Belöningen är att slå sig ner i skugga under äppelträd för att bara njuta av en kopp kaffe och stillhetens humla som surrar kring lavendeln.

01 maj 2009

Kolonialism - en rörelse för odlare?

Valborgsmässoafton innebar besök på den nyfunna kolonin. Ett markområde vid Alnängarna, strikt uppdelat i lotter och tomter. Inte helt olikt ett Afrika där man dleade upp geografin och drog gränser på en karta.

Men kolonirörelsen i Sverige är en folkrörelse som har föga gemensamt med forna tiders kolonialism som var förfärlig och förtryckande. Här är det frihet och friluftsliv med liten stuga som gäller. Nu odlas det i staden. Ett ivrigt ansande och rensande i varje hörn. Somliga har arbetat med avancerade lösningar som skulle göra en trädgårdsmässa den äran. Andra har försiktigt och återhållet låtit naturen ha sin gång. Hängmattor och vilstolar gör sig också bra på kolonilotter.

Här krävdes dock snabba insatser. Ölandstoken hade gått bärsärkagång och vuxit över alla breddar. Så med en slö sekatör skulle genast beskäras. Efter dagar på huk kan jag nu knappt resa mig upp. Fromt nedböjd linkar jag runt.

Säckvis med risiga grenar måste desssutom efter fullbordad röjning bland buskar och träd forslas bort till avdelning för trädgårdsavfall på den moderna sopstationen. Där behöver man nuförtiden karta och kompass för att inte komma bort och för att inte göra bort sig. Man får understundom också uppleva rusningstrafik värre än i Stockholms innerstad. Och då är det enbart tålamod som gäller när man blir prejad, omkörd och ilsket glodd på. Men sanningen att säga finns där också vänlig personal och ett tillfälligt kamratskap bland dem som vräker bort vad de har.

Förundrat betraktar jag med mitt trädgårdsavfall hur människor kånkar runt mellan containrarna på sänggavlar, trasmattor, pigtittare, tvättmaskiner, serietidningar och böcker, dörrar och tavlor med eller utan ram. För att inte nämna gamla bilbatterier, halvstöpta ljus och misslyckat hobbysnickrade möbler. Vi ler åt varandra och nickar i riktning åt nästa ställe att avbörda sig välfärdens överflöd. Det vilar verkligen något smått religiöst över en plats där man lämnar allt som tynger. Där finns tveksamhet och vånda liksom befrielse och lättnad.

Nu är det ett litet potatisland som skall grävas och plantor sättas. Och den lilla lilla stugan. Vad gör man med den? För tillfället får också den underkastas tidens gång och på ett naturligt och skönt sätt långsamt mogna. Hängmattan hägrar.