Normalt, vad är det? I någon mening är vi alla mindre normala genom saker vi fäster oss vid, sådant som betyder mycket för oss. Det kan vara att ständigt tänka på tåg, lok och tågbanor. Eller samlare av udda objekt. Trots det faller sådana förtjusningar oftast inom det de flesta kan acceptera som normalt.
I mitt fall kämpar vi för att hålla sjukdomen borta från hemmet så att det finns något, en plats eller ett hem, som präglas av det friska. Om det sjuka tog över mer av tillvaron, vad blev då kvar av det mig som en gång var? Därför har jag inte hemdialys eftersom hemmet då måste inrymma en sjukstuga med vätskor och avancerade apparater. Numera tänker jag på hur jag har det som normalt. Det visar hur det normalas gränser kan och måst justeras och ruckas på.
Mitt tillstånd är därtill permanent. Inga skinande riddare i vita rockar kommer att klä sig i grönt för att ge mig en ny njure. Jag är inte så normal att det kommer att ske. Då gäller det att inrätta sig så att det undantagstillstånd jag lever i - blir det normala! Förmodligen är det klokt, men aningen rubbat. Ingen har nämligen haft den goda smaken att träna oss mentalt för att klara att ligga på sjukhus motsvarande en halv arbetstid, fördelad på tre dagar i veckan. Jämt och ständigt, resten av livet.
Elitidrottare behöver däremot mental träning för att klara idrottslivets ansträngningar, vilket är enkelt att förstå. Njurförbundet borde dock hävda att det är det mest normala att få stöd och hjälp, och då tänker jag inte på allmänpraktiserande kuratorer. Utan här gäller det att vaska fram experter på det undantagstillstånd som svårt sjuka och sjukhusberoende lever under, t.ex. dialyspatienter, svåra cancerfall, brändskadade och många fler.
När Örebropartiets övermännskoideal prognostiseras göra stora valframgångar är det synnerligen onormalt. Att vanligt folk tänder på att alla andra partier i Örebro kallas klägg som ska bort, då luktar det illa som av brunskjorteideologier. Själv förstår jag inte heller SD:s framgångar, som ju med dryga 20 procent av väljarkåren i landet är ett hot med det som vi en gång såg som normalt… Ska vi behöva vänja oss vid att borgerligheten rustar ner biståndet och förstör medborgarskapet genom att göra det tillfälligt. Att detta är det normala? Är det så illa att det normala inte längre är normalt, att nu gäller det onormala…?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar