”Jag vill vara rakt bak”! Tänk vilka meningar som flyga ur munnen på en. Detta yttrade jag 1967 när jag just kommit tillbaka till Visby flygplats efter ett år i Illinois, USA. ”I’ll be right back!” Hette det ju på engelska när man måste göra något snabbt för att sedan komma tillbaka till det man höll på med. Fast det gick fort att återerövra det svenska språket.
Idag smyger engelskan allt djupare in i vårt eget språk. Nu för tiden vill man ”göra skillnad”, vilket man inte gjorde förr. Då gjorde man intryck, avtryck och påverkade. Och man skillde mellan ting och personer. Skillnad var någonting som separerade saker och ting. ”Make a difference” är förstås ursprunget.
Överallt smyger sig de engelska uttrycken sig in. Jag hör mig själv säga:"fine!" Ofta med viss ironisk knorr. Jag ger mig, du har rätt:"fine!" Nyss sas det i imn närhet: "So far..." Ibland med fortsättningen underförstådd eller uttalad: "...so good."
Asap är en akronym som smugit sig in från amerikansk engelska där sådana förkortningar är vanliga. Så snart som möjligt med betoning på att det verkligen ska gå undan är innebörden.
I antikrundan sa en expert:"meant to be" och avsåg att det nästan var förutbestämt att det blev som det blev. I SvD har jag de senaste dagarna funnit uttrycken "Kiss and tell" och "printmedia". Vart man sig vänder dyker orden upp: "sale", "love", "f#ck", "take care", "see you later alligator...","morning" och många fler ord och uttryck. Nice, eller hur? Eller no way?!
I teologin myntade Paul Tillich uttrycket: "ultimate concern", dvs. det som ytterst och djupast angår oss, och den formuleringen citeras alltid just på engelska. Själv är jag förtjust i uttrycker: "so what?" så det slinker lätt in i mitt språk. Men just nu framstår: "enough" och "the end" som särskilt passande!
THE END
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar