Sverige - en fristad för flyktingar?

Till en frikyrklig uppväxt hörde medkänsla med utsatta i världen. Via missionärers insatser fick vi lära oss om andra kulturer. I juniorföreningen (en slags scoutverksamhet) fick vi till och med riva gamla nytvättade lakan som skulle användas för att göra förband i Mocambique. Vi förstod att människorna långt bort var som vi och borde behandlas med respekt. Metodismens sociala ådra slog ofta igenom i predikningarna så vi insöp tidigt en bred solidaritet med drabbade och utsatta. Även om ordet solidaritet knappast användes blev begreppet en grundhållning hos de flesta av oss. Inte bara för att vi var kristna utan därför att vi och de som levde under helt andra och ibland förfärliga villkor var människor skapade av Gud.

Med den grundkänslan i huvud och kropp blir den totala omsvängningen av svensk flykting- och invandrarpolitik svårsmält och rent av galen. Se gärna dokumentären Raoul Wallenberg som ligger på SVT play just nu. Judar och andra som drabbats skulle till varje pris undsättas och ge stöd. Eller läs boken Sundets röda nejlikor. Det tedde sig helt naturligt att bistå de som behövde fly undan nazismens härjningar. Människor tog hand om de som kom och ställde upp med vad de hade. 

Migrationsministern får lite hjärtvärk över de 18-åringar som utvisats och utvisas känns det som en omvändelse under galgen. Den allmänna opinionen gillade inte vad de såg och protesterna blev för starka. Men minns att ministern gång på gång envetet förvarat denna konsekvens av lagen. Som här t. ex. Att omvändelsen kommer till sist är ändå välkommet. Måtte mer av den ofattbart strikta flykting- och invandrarpolitiken ändras så att fler människor även fortsatt kan få en fristad i Sverige.