Om var och en gör som den vill förloras det gemensamma. Krångligare än så är det väl inte? Inte ens i en kyrka. Enheten går förlorad. Det som binder samman upplöses. Alla ord om samhörighet och gemenskap till trots.
Så långt kom jag. Tanken var att jag sedan skulle fundera över om man kan påstå att det råder gemensamma föreställningar och övertygelser teologiskt och idémässigt även om man i praktiken gör väldigt olika?
Men dagen är för grå, och jag för kyrkligt vemodig, att reda ut allt detta här och nu. Jag vill bara på måfå knacka ner några frågor jag ibland undrar över.
Bryr sig kyrkan (alla möjliga personer och instanser med makt och myndighet) inte om hur de som har vigningstjänsten är och gör när de representerar kyrkan?
Är det enbart prästens privatsak om han eller hon lever i samboskap och samtidigt ska hävda äktenskapet som samlevnadsmodell och viga?
Har kyrkan en genomreflekterad äktenskapsteologi?
Finns det en Svenska kyrkans lära längre?
När ägnade kyrkans organisation sig senast på allvar åt tro, tradition och lära?
Är det godtagbart att ett altare används som en avlastningsyta eller som vilket bord som helst?
Ska det firas mässor där man knappast ens orkar läsa instiftelseorden än mindre be en ordentlig nattvardsbön?
Vågar kyrkan inte se vilken bild statistiken ovedersägligt tecknar av tillståndet i kyrkan av nedrustning och kräftgång?
Vem talar längre om omvändelse, frälsning och trosvisshet?
Gäller olika regler för dem som klipper och klistrar ihop sina egna gudstjänster och de som vill ösa ur den källa och det gemensamma arv som den västliga kyrkotraditionen försett oss med?
Är det likgiltigt om kyrkans anställda deltar i församlingens gudstjänster eller inte?
Är det likgiltigt om kyrkans förtroendevalda deltar i församlingens gudstjänster eller inte?
Hur mycket av ryktesspridning och baktaleri ska tolereras i en kyrka innan man gör något åt det?
Godtar kyrkan att man invaderar själavårdsrummet med dolda mikrofoner?
Kan kyrkan godta partipolitik i sina beslutsförsamlingar utan att förvänta sig att något lite av kristen tro återvänder in i de politiska partierna?
Kan kyrkan överleva om biskoparna inte vill vårda enheten och värna rätten för olika teologiska traditioner och spiritualiteter att existera sida vid sida?
Är det någon mening att alls ställa dessa och liknande frågor?
Kloka och relevanta frågor!
SvaraRaderahttp://www.posk.se/blogg/-2014-10-23-0948kyrkan-och-hallbar-kommunikation_3586
Just sådana frågor gör att jag överväger att konvertera.
SvaraRadera/Präst i Svenska kyrkan
I alla frågeformuleringar ligger en förhoppning som jag tror handlar om mer än att indikera var man tror att svar levereras.
SvaraRaderaUtan att vilja kasta tillbaks frågorna är jag ändå nyfiken på vad bloggaren sett som får honom att formulera sig, samla det som finns i resp fråga, inkludera gärna såväl Rom-kat katekesen (enklast tillgänglig) men även anglikansk reflektion och ortodox (som kräver mer eget arbete). Att frågorna ställs kan tyckas nedslående men det långt mer nedslående att så många inte ens hört, eller själva kan formulera, sådan reflektion.
Sexton bloggämnen får jag ihop.
De flesta frågor kan nog ha en både-och (även inom Rom-kat syst!) men det kan vara värdefullt nog med en sådan sammanställning.
Är det likgiltigt om kyrkans anställda deltar i församlingens gudstjänster eller inte?
Jag skulle kunna svara: Att utforma anställningsförhållanden som inte klargör att söndagens gudstjänsten är verksamhetens nyckel visar på behov att utforma sådana anställningsvillkor.
Det behövs arbetsgrupper som tar fram sådana exempel.
Om inte stifts/fack eller annan yrkesverksam grupp gör det finns det flera frivilliorganisationer som skulle kunna. Ev kunde man skicka med en sådan fråga till den arbetsgrupp som jobbar med att uppdatera den sk minipastoralen.
Mälardalen är missionsland.
Dessvärre gäller det inte bara Mälardalen. Hela vår kyrka tycks ha tappat
SvaraRaderasitt innehåll, även om goda undantag finns på vissa ställen.
Men vem vågar ta upp frågan på riktigt? Det blir ju så lätt att man betrak-
tas såsom kverulant och gnällspik. Om man älskar sin kyrka, kan man inte
nöja sig med alla dess svagheter. När kommer tillnyktringen?
"Ska det firas mässor där man knappast ens orkar läsa instiftelseorden än mindre be en ordentlig nattvardsbön?"
SvaraRaderaMåste man å andra sidan vara så högtravande på varenda högmässa? jag var på en skördegudstjänst någonstans i sverige för nån vecka sedan. Kyrkan har länge varit för de jordiska och hängt med i bondens år, kyrkoåret är mycket inrättat efter just årstiderna med för bonden. Men det var bara högtravande verser och samma gamla vanliga som alltid trots att det handlade mycket om det jordiska (eller borde ha gjort). Jag tycker nog att kyrkan ska vara mer down to earh men utan att bli pedagogiskt barnslig. Jag har å andra sidan varit på mässor där prästen nästan pratar bebisspråk med besökarna, kan man nå en kompromiss tro?
Kyrkan ska våga stå för det heliga, göra det lilla så stort som det på riktigt är. Ge det vardagliga den guldinfattning som anstår det liv som Gud gett oss. Miraklet att jorden ger sin gröda och att Jesus uppstod den första veckodagen ska inte banaliseras. Mysteriet som möter oss i nattvarden kräver högtidlighet för det är sannerligen högtidligt att Jesus är mitt ibland oss och har friköpt oss genom sin död och uppståndelse. Jag älskar de lågkyrkliga väckelserörelserna inom och utom SvK och jag vet att de är en del av Kristi kropp, men SvK ska inte ta över synen på liturgin därifrån. Däremot borde SvK ta in mer av lågkyrkliga väckelsrörelsers trosnit och övertygelse om att evangeliet är så stort och viktigt som det är. Vi behöver inte skämmas för det. SvK verkar göra det nu.
SvaraRadera