När man läser sina egna texter i efterhand kan de verka småskuret indignerade. Gnälliga liksom. Sådant får man bjuda på. Saken är för viktig. Det går bara inte att låtsas som om Svenska kyrkan inte effektivt kringgärdats av andra hänsyn och lojaliteter. Man kan inte längre blunda för att somligt blockeras och annat skjutsas igenom de olika beslutsnivåerna mer beroende på linjerna i de sekulära partierna än på tankar i kyrkans teologiska tradition. Och nu tänker jag inte främst på vigsel och äktenskap. Ta balansen mellan organisation och apparat å ena sidan och gudstjänst, diakoni, undervisning och mission å den andra. Eller värnandet av gudstjänsten. Inte ens de lutherska bekännelseskrifterna tillmäts något större värde annat än om man kan utnyttja dem som stöd för egen hållning.
Visst - utveckling och förändring måste till. En pågående reformation behövs för att bevara det ursprungliga! Men också just bara därför. Att öka sin hip-faktor eller bättra på sin image kan inte vara uppgiften. I en kyrka är orden om barnet och badvattnet särskilt utmanande. Ut med en Jesus, in med en ny?
Utan jämförelse är den levande gudstjänsten den plats där kyrkan lever. Där kan man möta Gud och få näring för sin tro. Svenska kyrkans gudstjänst måste få vara ett verkligt möte. Utan en gudstjänst som fungerar kan utanverket bullra bäst det vill. Och om inte de som ansvarar för kyrkan börjar verka för att människor ska möta Gud och vara aktiva gudstjänstdeltagare blir apparatens tomgång efterhand allt mera avslöjande. Kyrkan ska och kyrkan borde... Men om allt färre lever ett efterföljelsens kristna liv?
Diakoni är inte diakoni utan levande gudstjänst! Spelar ingen roll hur många frivilliga ideella medarbetare man stampar fram - diakonin är ett utflöde från det vi tagit emot vid altaret. Sker det inte blir diakoni lite samhällstjänst, gott i sig, men knappast kyrkans diakoni.
Reaktionärt tänkande har jag hört att detta vaktslående om traditionen ovan kallas. Jag föredrar att se det som mera radikalt, nära rötterna, med önskan att nära sig av källorna! Hellre vaktslående om viktiga värden än en slags blek förnuftskyrka a la franska revolutionen! I den och andra meningar är jag gärna protestant!
Här ett tillägg skrivet lördagen den 17 juli.
En diskussion pågår gällande en artikel av Biörn Fjärstedt i tidningen Dagen. Fjärstedt skev bland annat: Med ökande fart pågår, tycks det, en polarisering inom svensk kristenhet, svenskkyrklig såväl som frikyrklig. Mot varandra spänner en delvis aggressiv nyliberal strävan, ofta med fäste nära samfundsledningarna, och en allmänkyrkligt ekumenisk och i ordets grundmening "katolsk" hållning. Den märks i teologiska skrifter, artiklar och debattinlägg. Saken blir påtaglig i gudstjänstordningar, böner och nyare psalmer.
De som driver det nyliberala projektet vill tona ner de tidigare nyckelorden synd, omvändelse, försoning, nåd och helgelse. Syftet är att framställa kristen tro som öppen mot samtiden, bekräftande och folktillvänd.
De som värnar om det traditionellt allmänkyrkliga söker rottrådarna ned i den äldsta kyrkans tid, dess liturgier och tankemönster, inte minst symbolspråket och fromhetsformerna. Där är syftet att lansera ett alternativ till sekulariseringen och den kvardröjande statsreligiositeten, den politiska kristendomen.
Jag anser att det verkligt avgörande är vad öppenheten mot samtiden innebär, hur den gestaltas, eftersom kristendomen i alla tider sökt leva i brytningen mellan historia, nutid och framtid. Det som håller den kristna tron samman kan man inte bara dra godtyckliga streck över utan förändringen bör rimligen ske i samverkan med andra kyrkor och samfund. Därför ä det så ledsamt at Svenska kyrkan inte kunnat samla sig till ett bekännelseprojekt värt namnet, ett arbete med läran och vittnesbördet, om att bekänna i vår egen tid, t ex i form av en katekes.
Nils Andreasson, ledare för ett Kristet nätverk för Palestina, har svarat med en egen artikel. Han skriver bl a: Rolf Ericson har genom sin blogg Ökenkällan uppmärksammat oss på den kampanj mot Svenska kyrkan som bedrivits sedan länge i det fördolda av en ohelig allians av personer med starka lojaliteter med den romerska kyrkans företrädare och anhängare till Ulf Ekman. På vad sätt bedriver Ulf Ekmans anhängare och personer med sympati för den romerska kyrkan en kampanj mot Svenska kyrkan? Några exempel hittar man i alla fall inte i denna artikel. Jag undrar om Andreasson verkligen tror på en sådan konspirationsteori?
Han skriver vidare: De med Rom lojala på högerkanten i Svenska kyrkan har fått sitt språkrör i Biörn Fjärstedt. De finner det kanske i sin ordning med en påve som i sin tidigare ämbetsutövning aktivt har mörklagt de utbredda pedofilbrotten inom Katolska kyrkan medan den svenske ärkebiskopens vilja att stödja samkönade par att leva i trofasta livsvariga relationer ger dem anledning att med den militante pensionären Fjärstedt försöka spränga Svenska kyrkan inifrån. Och därmed bekräftar Andreasson ju att det finns en djup polarisering. Beskriver man sina "motståndare" på detta sätt blir det svårt att alls föra samtal.
Elisabeth Nordlander har skrivit ett inlägg som mera positivt bejakar biskop Fjärstedts poäng. Dagens chefredaktör Elisabeth Sandlund har dessutom på ledarplats kommenterat frågeställningarna. Läs och begrunda!
Visar inlägg med etikett Religion och politik. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Religion och politik. Visa alla inlägg
13 juli 2010
12 juli 2010
Den vingklippta kyrkan, Svenska kyrkan
Kyrkan har inga redskap som kan mäta sig med omvärldens. Ingen dagstidning som Dagen eller Svenska Dagbladet. När förslaget kom att kyrkan skulle köpa SvD backade alla in i sina partifållor, tittade besvärat åt andra håll. De som gjorde de politiska tidningarna tillhörde ju också Svenska kyrkan, sa man. Därför saknar man tillräcklig röst i samhällsdebatten.
Kyrkan har inga banker. När förslaget kom att kyrkan skulle skaffa bank backade man in i partifållorna. Folkpartisterna och socialdemokraterna villa slå vakt om Sparbanken, centerrörelsen om Föreningsbanken och de konservativa om Handelsbanken och Enskilda banken. Tänk så det kan gå! Så nu betalar man miljoner till andra bara för att de ska hantera löner, kollekter och annat... Därför har Konsum och Ica och Ikea och flera andra organisationer egen bank. Men Svenska kyrkan saknar fortfarande bank och finansiella institut!
Kyrkan har inga skolor att tala om, som Livets ord. När förslagen kom slog man vakt om de allmänna skolorna, de var ju lika mycket kyrkans, tänkte man. Och backade in i partifållorna. Man hindrade alla tänkbara framsteg. Var åttonde eller nionde person tillhörde ju ändå kyrkan, så några egna utbildningsinstitutioner behövdes väl inte. Därför saknar man i Svenska kyrkan verkliga och kraftfulla redskap för utbildning och socialisation!
Och inte går det att driva begravningsbyrå. Bakom de officiella argumenten kan man tänka på Fonus i ena hörnet och de privata begravningsbyråerna i det andra. Så kyrkan står utan. På område efter område. Inga annonsbyråer. Ingen radiostation. Inga TV-frekvenser eller kanaler. Inga....
Så kan också partistyret i Svenska kyrkan avläsas! En kyrka som avlövats sina möjligheter att bli en aktiv partner i det civila samhället! Men ingen vill veta. Man låtsas i de flesta partier att man är framsynt. Ha! Kan man vara radikal och samhällstillvänd när man ständigt backar in i sina fållor och låtsas som om detta som här ovan beskrivits och förtäljts vore fria fantasier? Shame on you, skulle man sagt i den anglosaxiska världen!
Kyrkan har inga banker. När förslaget kom att kyrkan skulle skaffa bank backade man in i partifållorna. Folkpartisterna och socialdemokraterna villa slå vakt om Sparbanken, centerrörelsen om Föreningsbanken och de konservativa om Handelsbanken och Enskilda banken. Tänk så det kan gå! Så nu betalar man miljoner till andra bara för att de ska hantera löner, kollekter och annat... Därför har Konsum och Ica och Ikea och flera andra organisationer egen bank. Men Svenska kyrkan saknar fortfarande bank och finansiella institut!
Kyrkan har inga skolor att tala om, som Livets ord. När förslagen kom slog man vakt om de allmänna skolorna, de var ju lika mycket kyrkans, tänkte man. Och backade in i partifållorna. Man hindrade alla tänkbara framsteg. Var åttonde eller nionde person tillhörde ju ändå kyrkan, så några egna utbildningsinstitutioner behövdes väl inte. Därför saknar man i Svenska kyrkan verkliga och kraftfulla redskap för utbildning och socialisation!
Och inte går det att driva begravningsbyrå. Bakom de officiella argumenten kan man tänka på Fonus i ena hörnet och de privata begravningsbyråerna i det andra. Så kyrkan står utan. På område efter område. Inga annonsbyråer. Ingen radiostation. Inga TV-frekvenser eller kanaler. Inga....
Så kan också partistyret i Svenska kyrkan avläsas! En kyrka som avlövats sina möjligheter att bli en aktiv partner i det civila samhället! Men ingen vill veta. Man låtsas i de flesta partier att man är framsynt. Ha! Kan man vara radikal och samhällstillvänd när man ständigt backar in i sina fållor och låtsas som om detta som här ovan beskrivits och förtäljts vore fria fantasier? Shame on you, skulle man sagt i den anglosaxiska världen!
10 juli 2010
Elak och underhållande bitsk var Hägglund
Avlyssnade på plats Göran Hägglunds anförande i Almedalen. Och såg sedan Aktuellts presentation av detsamma. I tidningen Resumé, som publicerat en daglig Almedalsversion, beskrivs Hägglund som sympatisk men tråkig. Man förstår hur det går till. I Aktuellt bekräftas den bilden genom det avsnitt man återgav. Vad man inte alls kommenterade var den påtagligt kaxige, raljante och självsäkre Hägglund.
Särskilt hans mycket långa fotbollsallergori var elak och underhållande bitsk. Där kunde man få höra att Ohly gärna bildar mur. Att man på sin bänk har mest gamla förmågor. Att från vänster kommer det skruvade inlägg. De har lämnat mittfältet fritt. Och som han själv sa, på gränsen, de rödgröna är inte så bra på huvudet. Det var verbal attack och påtagligt vass. Det borde reta gallfeber på de politiska motståndarna. Dock, de lär knappast kommentera Hägglunds tal i någon större utsträckning eftersom det skulle ge KD extra uppmärksamhet.
Men man kan undra varför KD:s partiledare inte försöker anknyta mer till de kreativa och folkliga krafterna i det civilsamhälle han så värnar om. Trossamfund, kyrkor och församlingar, andra religioners tillhöriga, borde vara en viktig bas att säkra. Men det finns åsikter om motsatsen - mindre religion så kan framgångarna komma. Man kan säkert vara ett modernt kristdemokratiskt parti av europeiskt snitt utan att vare sig ge upp sin bas eller flörta med alla andra opinioner. En tillgång borde finnas i andra folkrörelser och ideella sammanhang. Där samlas många människor vars värdefulla insatser kunde anknytas till: deras vilja att vara med, att göra gott för medmänniskan, att värna viktiga värden!
Särskilt hans mycket långa fotbollsallergori var elak och underhållande bitsk. Där kunde man få höra att Ohly gärna bildar mur. Att man på sin bänk har mest gamla förmågor. Att från vänster kommer det skruvade inlägg. De har lämnat mittfältet fritt. Och som han själv sa, på gränsen, de rödgröna är inte så bra på huvudet. Det var verbal attack och påtagligt vass. Det borde reta gallfeber på de politiska motståndarna. Dock, de lär knappast kommentera Hägglunds tal i någon större utsträckning eftersom det skulle ge KD extra uppmärksamhet.
Men man kan undra varför KD:s partiledare inte försöker anknyta mer till de kreativa och folkliga krafterna i det civilsamhälle han så värnar om. Trossamfund, kyrkor och församlingar, andra religioners tillhöriga, borde vara en viktig bas att säkra. Men det finns åsikter om motsatsen - mindre religion så kan framgångarna komma. Man kan säkert vara ett modernt kristdemokratiskt parti av europeiskt snitt utan att vare sig ge upp sin bas eller flörta med alla andra opinioner. En tillgång borde finnas i andra folkrörelser och ideella sammanhang. Där samlas många människor vars värdefulla insatser kunde anknytas till: deras vilja att vara med, att göra gott för medmänniskan, att värna viktiga värden!
09 juli 2010
Religion påverkar politiska uppfattningar och ställningstaganden
Kunde inte avhålla mig från att i eftermiddagshettan sakta fotvandra till Mellangatan (i Visby) för att delta i ännu en programpunkt arrangerad av tidningen Dagen och Frälsningsarmén. Denna gång föreläste docent Magnus Hagevi från Linnéuniversitetet om Kristna, muslimer, ateister och religionskritiker i politiken. Det material han presenterade byggde på Survey 2009, på SOM-institutets undersökningar och Valforskningsprogrammet. Ett och annat om hans religionsforskning syns även på bloggen Magnus Hagevi. Han har bl a skrivit boken Politisk opinion och religiositet i Västra Götaland.
En av Hagevis slutsatser är att religiöst tänkande (kognition) påverkar politiska ställningstaganden mer än religiösa känslor (affektion). Man tänker i gemenskap och i sammanhang och kan därför ta intryck av präster och pastorers predikningar, av församlingens bild av omvärld och politik. Kristdemokraterna har under de senaste decennierna tagit över helt ifrån Folkpartiet som det parti som samlar flest röster från de religiöst aktiva. Under de senaste tre valen har de borgerliga partierna samlat fler röstande än de rödgröna partierna. Samtidigt ar moderaterna distanserat sig från det religiösa engagemanget, de går tämligen sällan i kyrkan nuförtiden.
Han kommenterade också att bland muslimerna sympatiserar man i hög grad med socialdemokraterna. Även tillståndet inom Sverigedemokraterna noterades. Där försöker man skaffa sig en plattform inom kyrkopolitiken samtidigt som man i särklass har minst kristet religiöst aktiva i sina led!
Den här typen av undersökningar borde alla kyrkopolitiker ha som obligatorium att studera! Synnerligen intressant.
En av Hagevis slutsatser är att religiöst tänkande (kognition) påverkar politiska ställningstaganden mer än religiösa känslor (affektion). Man tänker i gemenskap och i sammanhang och kan därför ta intryck av präster och pastorers predikningar, av församlingens bild av omvärld och politik. Kristdemokraterna har under de senaste decennierna tagit över helt ifrån Folkpartiet som det parti som samlar flest röster från de religiöst aktiva. Under de senaste tre valen har de borgerliga partierna samlat fler röstande än de rödgröna partierna. Samtidigt ar moderaterna distanserat sig från det religiösa engagemanget, de går tämligen sällan i kyrkan nuförtiden.
Han kommenterade också att bland muslimerna sympatiserar man i hög grad med socialdemokraterna. Även tillståndet inom Sverigedemokraterna noterades. Där försöker man skaffa sig en plattform inom kyrkopolitiken samtidigt som man i särklass har minst kristet religiöst aktiva i sina led!
Den här typen av undersökningar borde alla kyrkopolitiker ha som obligatorium att studera! Synnerligen intressant.
28 februari 2010
Humanisterna blundar i 1000 år
Humanisterna går än en gång till storms mot kristendomen. Om några historiker och teologer äntligen ville ta upp den kastade handsken och inte fortsätta att tiga i sina elfenbenstorn!
Idag i Svenska dagbladet underkänner humanisterna kristendomen genom en diskussion om eventuellt kommande formuleringar i läroplanen. I sitt inlägg vill humanisterna låta påskina att kristendomen inte haft något originellt att bidra med i Sveriges historia och utveckling. Christer Sturmark, Morgan Johansson, P C Jersild och Olle Häggström griper pennorna på ytplanet för att invända mot och samtidigt angripa utbildningsminister Jan Björklund. De skriver. ”Björklund anser att kristendomen även i framtiden ska ha en särställning i skolan. Utbildningsministerns argumentation är både historielös och omodern”.
Och deras invändningar? Sveriges folk är ett av världens mest sekulariserade. Sekulär humanism anför de som den typisk svenska livsåskådningen.
Kan dagens mer religionsneutrala hållning hos folkflertalet förta ca 1000 år av kristendom som den tro som präglat och genomsyrat i vårt land? Förespråkar de en 1000-årig Törnrosasömn? Ska de sudda och skriva om vår egen historia? Vem är det som är ohistorisk?
Kristendomen har haft betydelse för tradition och kultur, skriver författarna – men de tar genast loven av detta sitt erkännande genom följande formulering: ”Men när det gäller dagens moderna svenska samhällsvärderingar, så har de i väsentliga delar inte formats tack vare kristendomen, utan trots den”.
Avskyn för kristendomen är så monumental att den som tro och religion måste utmålas som hindret för dagens värderingar. Som om det gick att stryka ett streck över kyrkans och församlingarnas betydelse för sjukvård, skolväsende, socialvård och lokal demokrati. Att några av de historiska exemplen kan te sig avskyvärda bedömda med dagens mått är en sak. En annan sak är det som humanisterna inte vill se: att dåtidens uttryck för människovärde och värdighet inte hade några andra ramar att befinna sig inom än just kyrka och tro.
De kristna värderingarna gör de sig lustiga över genom att fråga om det ska handla om att kvinnor ska underordnas mannen eller att homosexualitet är synd. Och likt amerikanska advokater slutar de med ett move to strike. De har fått säga det de tänker, men vet att det inte håller måttet. Ska då verkligen hela det politiska etablissemanget som höll homosexualitet som sjuklig och brottslig så enkelt ställas ansvarslösa? Vill humanisterna vältra hela ansvaret på en kyrka och tro de inte kan tåla?
Det eventuellt goda som funnits eller finns i kristendomen är bara lånta fjädrar, hävdar skribenterna. De fina tankarna och reglerna som finns i kristendomen härstammar från filosofier långt innan kristendomen föddes. Det är humanisternas invändning. Så varje tanke och idé som funnits hos någon annan betyder då alls inget i sin nya kontext? Tänk om sådana tokerier skulle tillämpas på vetenskapen där det mesta går ut på att förädla och vidareutveckla det man lärt och lånat av andra. Skall den också förkastas? Och litteraturen skulle naturligtvis stå sig slätt om influenser och andras tänkande inte kunde tillgodoräknas.
Till sist anför debattörerna en skillnad mellan kristendomens kulturhistoria och dess religionshistoria och de vill därmed skilja ut religionens innersida från dess yttersida. Man kan undervisa om kristendom, men inte i. Och detta vill humanisterna naturligtvis eftersom en kristendom betraktad på avstånd bland en mängd av andra åskådningar som Hinduism, Shintoism eller Shamanism kan göra den urtråkigt grå och konturlös. Det är som om gymnastiken skulle lära ut basket som teori och kulturellt fenomen, ingen ska vara nära själva spelet – och ingen ska spela det. Just där ligger också skillnaden.
Religion som enbart betraktas från en kritisk utsida och uppfattas mest som ett kulturellt fenomen förminskar medvetet både perspektivet och den värld man vill lära sig förstå. Humanisterna talar för en tvådimensionalitet, det tredimensionella perspektivet döljs och ska rent av förbjudas!
Hur ska nya generationer kunna närma sig Dag Hammarskjölds Vägmärken, J.S. Bachs Matteuspassion eller verkligen förstå Bo Setterlind, Ylva Eggehorn, Tomas Tranströmer eller Gunnar Ekelöf om man inte får de redskap man behöver? Ska de sättas på museum som artefakter från en förlegad tid?
Er humanism förblindar Er! Er humanism får Er att retuschera historien. Er humanism andas revanschism. Det är vemodigt och sorgesamt.
Idag i Svenska dagbladet underkänner humanisterna kristendomen genom en diskussion om eventuellt kommande formuleringar i läroplanen. I sitt inlägg vill humanisterna låta påskina att kristendomen inte haft något originellt att bidra med i Sveriges historia och utveckling. Christer Sturmark, Morgan Johansson, P C Jersild och Olle Häggström griper pennorna på ytplanet för att invända mot och samtidigt angripa utbildningsminister Jan Björklund. De skriver. ”Björklund anser att kristendomen även i framtiden ska ha en särställning i skolan. Utbildningsministerns argumentation är både historielös och omodern”.
Och deras invändningar? Sveriges folk är ett av världens mest sekulariserade. Sekulär humanism anför de som den typisk svenska livsåskådningen.
Kan dagens mer religionsneutrala hållning hos folkflertalet förta ca 1000 år av kristendom som den tro som präglat och genomsyrat i vårt land? Förespråkar de en 1000-årig Törnrosasömn? Ska de sudda och skriva om vår egen historia? Vem är det som är ohistorisk?
Kristendomen har haft betydelse för tradition och kultur, skriver författarna – men de tar genast loven av detta sitt erkännande genom följande formulering: ”Men när det gäller dagens moderna svenska samhällsvärderingar, så har de i väsentliga delar inte formats tack vare kristendomen, utan trots den”.
Avskyn för kristendomen är så monumental att den som tro och religion måste utmålas som hindret för dagens värderingar. Som om det gick att stryka ett streck över kyrkans och församlingarnas betydelse för sjukvård, skolväsende, socialvård och lokal demokrati. Att några av de historiska exemplen kan te sig avskyvärda bedömda med dagens mått är en sak. En annan sak är det som humanisterna inte vill se: att dåtidens uttryck för människovärde och värdighet inte hade några andra ramar att befinna sig inom än just kyrka och tro.
De kristna värderingarna gör de sig lustiga över genom att fråga om det ska handla om att kvinnor ska underordnas mannen eller att homosexualitet är synd. Och likt amerikanska advokater slutar de med ett move to strike. De har fått säga det de tänker, men vet att det inte håller måttet. Ska då verkligen hela det politiska etablissemanget som höll homosexualitet som sjuklig och brottslig så enkelt ställas ansvarslösa? Vill humanisterna vältra hela ansvaret på en kyrka och tro de inte kan tåla?
Det eventuellt goda som funnits eller finns i kristendomen är bara lånta fjädrar, hävdar skribenterna. De fina tankarna och reglerna som finns i kristendomen härstammar från filosofier långt innan kristendomen föddes. Det är humanisternas invändning. Så varje tanke och idé som funnits hos någon annan betyder då alls inget i sin nya kontext? Tänk om sådana tokerier skulle tillämpas på vetenskapen där det mesta går ut på att förädla och vidareutveckla det man lärt och lånat av andra. Skall den också förkastas? Och litteraturen skulle naturligtvis stå sig slätt om influenser och andras tänkande inte kunde tillgodoräknas.
Till sist anför debattörerna en skillnad mellan kristendomens kulturhistoria och dess religionshistoria och de vill därmed skilja ut religionens innersida från dess yttersida. Man kan undervisa om kristendom, men inte i. Och detta vill humanisterna naturligtvis eftersom en kristendom betraktad på avstånd bland en mängd av andra åskådningar som Hinduism, Shintoism eller Shamanism kan göra den urtråkigt grå och konturlös. Det är som om gymnastiken skulle lära ut basket som teori och kulturellt fenomen, ingen ska vara nära själva spelet – och ingen ska spela det. Just där ligger också skillnaden.
Religion som enbart betraktas från en kritisk utsida och uppfattas mest som ett kulturellt fenomen förminskar medvetet både perspektivet och den värld man vill lära sig förstå. Humanisterna talar för en tvådimensionalitet, det tredimensionella perspektivet döljs och ska rent av förbjudas!
Hur ska nya generationer kunna närma sig Dag Hammarskjölds Vägmärken, J.S. Bachs Matteuspassion eller verkligen förstå Bo Setterlind, Ylva Eggehorn, Tomas Tranströmer eller Gunnar Ekelöf om man inte får de redskap man behöver? Ska de sättas på museum som artefakter från en förlegad tid?
Er humanism förblindar Er! Er humanism får Er att retuschera historien. Er humanism andas revanschism. Det är vemodigt och sorgesamt.
Labels:
Kristen tro,
Religion och politik,
Revanschism,
Svenska kyrkan
07 januari 2010
Kyrkans val under debatt
Kyrkans valsystem får kritik i en enkät som tidningen Dagen gjort. Frågorna har gått till ett antal kyrkoherdar. Särskilt kritiska är herdarna till risken för sammanblandning av religion och politik. Och till det mycket låga valdeltagandet.
Gunnar Edqvist, Svenska kyrkans mest sakkunnige, ett slags kyrkoordningsorakel, öppnar för en eventuell framtida prövning av systemet. Dagens skriver: Enligt Gunnar Edqvist finns det inga hinder för Svenska kyrkan att genomföra en förändring, så länge en majoritet i kyrkomötet står bakom beslutet.
- Svenska kyrkan måste vara en demokratisk organisation. Det står i lagen om Svenska kyrkan. I övrigt finns det ett rätt stort utrymme för förändring. En demokratisk organisation kan se ut på olika sätt, säger Gunnar Edqvist.
En enkel reform vore att nomineringsgrupper för fram kandidater, men att alla sätts på lista. Det skulle medföra att partiorganisationerna tappade kraft och att väljarna fick större inflytande. Med ett sådant system vore det möjligt att rösta på alla dem man finner mest lämpliga, partilösa och politiska företrädare från olika grupperingar. Man skulle alltså samtidigt kunna rösta på en moderat, en socialdemokrat och några partipolitiskt fristående kandidater!
Och självfallet borde kyrkan införa indirekta val till stifts- och riksnivå. För att garantera att de som väljs själva har ett församlinsgengagemang. Det skulle också bekräfta att i Svenska kyrkan är församlingarna den grundläggande enheten.
En väl så viktig invändning är att Svenska kyrkan lägger mer än 100 miljoner på sitt val (kyrkovalet 2005 kostade mellan 122-132 miljoner). En ofattbar summa för en kyrka som ska arbeta trovärdigt. Visst ska demokrati få kosta. Men Svenska kyrkans apparat är överdimensionerad och blir för var dag än mer oproportionerlig i förhållande till det trons liv som kyrkoordningen menar är kyrkans främsta uppdrag: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission!
Gunnar Edqvist, Svenska kyrkans mest sakkunnige, ett slags kyrkoordningsorakel, öppnar för en eventuell framtida prövning av systemet. Dagens skriver: Enligt Gunnar Edqvist finns det inga hinder för Svenska kyrkan att genomföra en förändring, så länge en majoritet i kyrkomötet står bakom beslutet.
- Svenska kyrkan måste vara en demokratisk organisation. Det står i lagen om Svenska kyrkan. I övrigt finns det ett rätt stort utrymme för förändring. En demokratisk organisation kan se ut på olika sätt, säger Gunnar Edqvist.
En enkel reform vore att nomineringsgrupper för fram kandidater, men att alla sätts på lista. Det skulle medföra att partiorganisationerna tappade kraft och att väljarna fick större inflytande. Med ett sådant system vore det möjligt att rösta på alla dem man finner mest lämpliga, partilösa och politiska företrädare från olika grupperingar. Man skulle alltså samtidigt kunna rösta på en moderat, en socialdemokrat och några partipolitiskt fristående kandidater!
Och självfallet borde kyrkan införa indirekta val till stifts- och riksnivå. För att garantera att de som väljs själva har ett församlinsgengagemang. Det skulle också bekräfta att i Svenska kyrkan är församlingarna den grundläggande enheten.
En väl så viktig invändning är att Svenska kyrkan lägger mer än 100 miljoner på sitt val (kyrkovalet 2005 kostade mellan 122-132 miljoner). En ofattbar summa för en kyrka som ska arbeta trovärdigt. Visst ska demokrati få kosta. Men Svenska kyrkans apparat är överdimensionerad och blir för var dag än mer oproportionerlig i förhållande till det trons liv som kyrkoordningen menar är kyrkans främsta uppdrag: gudstjänst, undervisning, diakoni och mission!
24 september 2009
Eftervalsdiskussion
Eftervalsdiskussionen är påbörjad. Alla har kollat vad som står på Kyrkans hemsidas preliminära redovisning av valresultatet. Mandat hit och procentsatser dit. Och bilden tycks klarna. Alla nivåer kan knappas fram. Just nu gäller många samtal mest vem som får vilka uppdrag. Och man undrar hur det kunde gå som det gick. Mest förvåning möter mig över det synnerligen stora antalet ogiltigförklarade röster. Hur kom det sig? Blev personkryssen för många och sprängde reglerna? Kanske en signal om att personval vill folk ha!
Eller var valsedlarna för tunna så att många lyckades peta ner två stycken? Om de hade samma namn på sig borde det ju indikera misstag - inte försök att få dubbelt inflytande, eller...
Mig har det, under försöken till eftertanke, slagit att om tro och religion är en privatsak, som flera politiska partier tidigare hävdat, alltså tillhör den personliga och inte offentliga sfären - varför är det då så viktigt att eftersträva positioner och inflytande för att styra? Som en koan ur Zentraditionen.
Nej, nu får detta vara. En ny dag är här. Solen kikar lite höstblygt fram över hustaken och nya frågor och möten väntar.
Eller var valsedlarna för tunna så att många lyckades peta ner två stycken? Om de hade samma namn på sig borde det ju indikera misstag - inte försök att få dubbelt inflytande, eller...
Mig har det, under försöken till eftertanke, slagit att om tro och religion är en privatsak, som flera politiska partier tidigare hävdat, alltså tillhör den personliga och inte offentliga sfären - varför är det då så viktigt att eftersträva positioner och inflytande för att styra? Som en koan ur Zentraditionen.
Nej, nu får detta vara. En ny dag är här. Solen kikar lite höstblygt fram över hustaken och nya frågor och möten väntar.
Labels:
Kyrkoval,
Religion och politik,
Svenska kyrkan
23 september 2009
Efter valet
Eftervalsdebatten kommer nog igång så småningom. Valdeltagandet tycks ha stannat på 11,8% vilket är en mycket liten, men dock, nedgång. Drömmarna om ökat valdeltagande och ökat folkligt inflytande via valet kom på skam.
Är det godtagbart att valet, dessa 11,8 % av de röstberättigades röster, ska kosta 125-150 MILJONER kronor? Någon borde dessutom sammanställa hur omfattande partistödet och mandatbidragen totalt sett varit detta kyrkovalsår. Det blir säkert en spännande läsning om ömsesidigt beroende mellan kyrka och parti.
De reguljära politiska partierna tappade mark med undantag för socialdemokraterna. Kommer det att bli synligt att vi nu får en mer socialdemokratisk kyrka? För att kunna svara på den frågan måste vi vänta och se.
Nu borde man granska på hur många ställen platser som ordinarie och suppleanter kommer att gapa tomma eftersom man inte fått ihop folk. Därtill blir det extra intressant att se hur pass föryngrad kretsen av de förtroendevalda blivit.
Är det godtagbart att valet, dessa 11,8 % av de röstberättigades röster, ska kosta 125-150 MILJONER kronor? Någon borde dessutom sammanställa hur omfattande partistödet och mandatbidragen totalt sett varit detta kyrkovalsår. Det blir säkert en spännande läsning om ömsesidigt beroende mellan kyrka och parti.
De reguljära politiska partierna tappade mark med undantag för socialdemokraterna. Kommer det att bli synligt att vi nu får en mer socialdemokratisk kyrka? För att kunna svara på den frågan måste vi vänta och se.
Nu borde man granska på hur många ställen platser som ordinarie och suppleanter kommer att gapa tomma eftersom man inte fått ihop folk. Därtill blir det extra intressant att se hur pass föryngrad kretsen av de förtroendevalda blivit.
Labels:
Kyrkoval,
politiska partier,
Religion och politik
02 juli 2009
Fredrik Reinfeldt vill skilja politik och religion!
Fredrik Reinfeldt lät sig nyligen intervjuas för Kyrkans Tidnings bilaga Gud + Politik =?.
I den bilagan gav han ett kort svar på en viktig fråga:
Tycker du att politiker ska gå in och besluta i Svenska kyrkan?
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val.
Förmodligen var det socialdemokraternas ovilja att avstå från att styra Svenska kyrkan som fick moderaterna att fortsätta sitt kyrkopolitiska engagemang. Den principiella frågan om sekulära politiska partier ska styra en kyrka lämnar Fredrik Reinfeldt därhän. Utfästelsen att det blir en ny prövning är ändå något att hoppas på. I inget annat land i världen upprätthålls den politiska kontrollen av en kristen kyrka såsom i Sverige! Och det är ett otidsenligt förmynderi att religion och partipolitik så kapitalt sammanblandas att samhällets beslut nästan på minuten också blir kyrkans nya hållning.
I dagens Kyrkans Tidning intervjuas Reinfeldt igen:
Är det bra att kyrkan är politiserad på så sätt att nomineringsgrupperna i kyrkovalet är kopplade till politiska partier som vi känner från rikspolitiken?
– Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär. Den nuvarande ordningen är ett resultat av den överenskommelse som slöts i samband med att Svenska kyrkan skildes från staten. I den var det också viktigt, inte minst för kyrkan själv, att som ett uttryck för alla medlemmars delaktighet också bevara inslaget av demokratiskt valda lokala organ.
Reinfeldt har faktiskt inte rätt när han hänför de politiska partiernas otidsenliga fasthållande vid makten i Svenska kyrkan till kyrka-stat regleringen. Det som då beslutades var att Kyrkan skulle vara demokratiskt uppbyggd och rikstäckande. Några beslut om politikerstyre fanns inte, inte i det offentliga. Vad som bestämts underhand i enskilda rum vet man naturligtvis inte.
Partiledaren Reinfeldt, som inte själv tillhör Svenska kyrkan, kan väl inte vilja hävda att den lokala kyrkliga demokratin bara kan utövas via politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det vore att att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Så om moderaterna vore lite profetiskt lagda skulle de redan nu arbeta för trossamfundet Svenska Kyrkans oberoende och självständighet. Människor med politiska sympatier ska naturligtvis även framgent engagera sig i kyrkan. Men losskopplade från partier som rycker i snören och får kyrkan att dansa.
Att samma maktapparat som styr samhället ska styra kyrkan är en stötesten! Så om Fredrik Reinfeldt ska bli trovärdig i tanken på att religon och politik ska hållas isär finns det bara en väg: Skilj partipolitiken från kyrkan!
I den bilagan gav han ett kort svar på en viktig fråga:
Tycker du att politiker ska gå in och besluta i Svenska kyrkan?
- Jag tycker att politik och religion bör vara åtskilda från varandra. Svenska kyrkan är en fristående organisation och bör så fortsatt vara. Moderaterna som parti har beslutat att fortsätta kandidera i kyrkovalet. Det är dock något som kommer att prövas inför kommande val.
Förmodligen var det socialdemokraternas ovilja att avstå från att styra Svenska kyrkan som fick moderaterna att fortsätta sitt kyrkopolitiska engagemang. Den principiella frågan om sekulära politiska partier ska styra en kyrka lämnar Fredrik Reinfeldt därhän. Utfästelsen att det blir en ny prövning är ändå något att hoppas på. I inget annat land i världen upprätthålls den politiska kontrollen av en kristen kyrka såsom i Sverige! Och det är ett otidsenligt förmynderi att religion och partipolitik så kapitalt sammanblandas att samhällets beslut nästan på minuten också blir kyrkans nya hållning.
I dagens Kyrkans Tidning intervjuas Reinfeldt igen:
Är det bra att kyrkan är politiserad på så sätt att nomineringsgrupperna i kyrkovalet är kopplade till politiska partier som vi känner från rikspolitiken?
– Vår grundläggande utgångspunkt är att religion och politik ska hållas isär. Den nuvarande ordningen är ett resultat av den överenskommelse som slöts i samband med att Svenska kyrkan skildes från staten. I den var det också viktigt, inte minst för kyrkan själv, att som ett uttryck för alla medlemmars delaktighet också bevara inslaget av demokratiskt valda lokala organ.
Reinfeldt har faktiskt inte rätt när han hänför de politiska partiernas otidsenliga fasthållande vid makten i Svenska kyrkan till kyrka-stat regleringen. Det som då beslutades var att Kyrkan skulle vara demokratiskt uppbyggd och rikstäckande. Några beslut om politikerstyre fanns inte, inte i det offentliga. Vad som bestämts underhand i enskilda rum vet man naturligtvis inte.
Partiledaren Reinfeldt, som inte själv tillhör Svenska kyrkan, kan väl inte vilja hävda att den lokala kyrkliga demokratin bara kan utövas via politiska partier? Religiöst neutrala partier därtill! Det vore att att underkänna alla de många organisationer som inte har politiska partier inblandade i sin lokala demokrati. Och nog är även idrottsrörelsens klubbar, frikyrkoförsamlingarna och hembygdsföreningarna demokratiskt uppbyggda. Och det utan att politiken håller dem i nosring.
Så om moderaterna vore lite profetiskt lagda skulle de redan nu arbeta för trossamfundet Svenska Kyrkans oberoende och självständighet. Människor med politiska sympatier ska naturligtvis även framgent engagera sig i kyrkan. Men losskopplade från partier som rycker i snören och får kyrkan att dansa.
Att samma maktapparat som styr samhället ska styra kyrkan är en stötesten! Så om Fredrik Reinfeldt ska bli trovärdig i tanken på att religon och politik ska hållas isär finns det bara en väg: Skilj partipolitiken från kyrkan!
07 maj 2009
Religion och politik ska hållas isär, påstår Reinfeldt
Historien upprepar sig ibland på det mest beklämmande sätt. När Fredrik Reinfeldt inte vill träffa företrädare för folkrörelser eller trossamfund och religioner gör han samma misstag som Carl Bildt begick under sin tidigare regeringstid. Ointresset leder till klyftor och misstänksamhet. Enbart de socialdemokratiska ministärerna har varit intresserade av de intryck och erfarenheter som sådan möten med religiösa ledare kunde resultera i.
Svenska ekumeniska nämnden kunde på sin tid ha kortrare seminarier t ex om etik när man mötte Olof Palme både på Harpsund och på stiftsgården Stjärnholm. Även med respekt för att en statsminister är otroligt inbokad och upptagen blir signalen tveklöst att det inte finns intresse för en betydande del, den religiösa, av det svenska samhället.
Tidningen Dagen redovisar idag hur Sveriges Kristna Råd (SKR) försöker finna draghjälp i Europa för en dialog på högsta nivå. Dagen skriver: Men inför EU-ordförandeskapet försöker SKR hitta en annan väg för audiens hos statsministern. Lennart Molin menar att Europa generellt är bättre på att ta tillvara på samhällsengagemanget från religiösa företrädare.
- Ja, det står uttryckligen i Lissabonfördraget att det ska finnas en sådan dialog. Och det har ju redan börjat praktiserats på EU-nivå. Så där finns ju regelbundna möten med kommissionen och dess ordförande José Manuel Barroso.
Dagen intervjuar Sverige statsminister Fredrik Reinfeld som ger svar som öppnar för en medveten bodelning mellan politik och religion: Vad säger du om att religionen har en mer betydelsefull roll i Europa än i exempelvis Sverige?
- Vår grundläggande utgångspunkt är ju att religion och politik ska hållas isär. Vi har ju dessutom inte samma religion inom hela EU. Här finns alla världsreligionerna på plats.- Därför är det viktigt att inskärpa att det vore klokt för hela EU att hålla politiken isär eller att åtminstone signalera en respekt inför olikheter i syn på religionsutövning.
Med en sådan hållning får ju den partipolitiska makten över Svenska kyrkan ny belysning. Religion och politik ska hållas isär! Jasså?
Om statsministern och tillika Moderaternas partiledare anser att religion och politik ska hållas isär borde nästa fråga bli: Styr och kontrollerar Moderaterna tillsammans med socialdemokraterna Svenska kyrkan? Den frågan ställs aldrig av Dagen (typiskt nog). Men hade den ställts blir Reifeldts nästa reflekterande svar i samma intervju av särskilt intresse:- Så kan det säkert vara. Men vi ser inte det som att utgångspunkten ska vara att politiken görs upp tillsammans med religiösa uttolkare eller religiösa ledare av det enkla skälet att vi inte vill ha en sammanblandning av religion och politik. Vi tycker att i de fall vi har sett detta i världen så förskräcker exemplen snarare än tvärt om.
Vad gäller förhållandena i Svenska kyrkan kunde det inte uttryckas bättre!
Svenska ekumeniska nämnden kunde på sin tid ha kortrare seminarier t ex om etik när man mötte Olof Palme både på Harpsund och på stiftsgården Stjärnholm. Även med respekt för att en statsminister är otroligt inbokad och upptagen blir signalen tveklöst att det inte finns intresse för en betydande del, den religiösa, av det svenska samhället.
Tidningen Dagen redovisar idag hur Sveriges Kristna Råd (SKR) försöker finna draghjälp i Europa för en dialog på högsta nivå. Dagen skriver: Men inför EU-ordförandeskapet försöker SKR hitta en annan väg för audiens hos statsministern. Lennart Molin menar att Europa generellt är bättre på att ta tillvara på samhällsengagemanget från religiösa företrädare.
- Ja, det står uttryckligen i Lissabonfördraget att det ska finnas en sådan dialog. Och det har ju redan börjat praktiserats på EU-nivå. Så där finns ju regelbundna möten med kommissionen och dess ordförande José Manuel Barroso.
Dagen intervjuar Sverige statsminister Fredrik Reinfeld som ger svar som öppnar för en medveten bodelning mellan politik och religion: Vad säger du om att religionen har en mer betydelsefull roll i Europa än i exempelvis Sverige?
- Vår grundläggande utgångspunkt är ju att religion och politik ska hållas isär. Vi har ju dessutom inte samma religion inom hela EU. Här finns alla världsreligionerna på plats.- Därför är det viktigt att inskärpa att det vore klokt för hela EU att hålla politiken isär eller att åtminstone signalera en respekt inför olikheter i syn på religionsutövning.
Med en sådan hållning får ju den partipolitiska makten över Svenska kyrkan ny belysning. Religion och politik ska hållas isär! Jasså?
Om statsministern och tillika Moderaternas partiledare anser att religion och politik ska hållas isär borde nästa fråga bli: Styr och kontrollerar Moderaterna tillsammans med socialdemokraterna Svenska kyrkan? Den frågan ställs aldrig av Dagen (typiskt nog). Men hade den ställts blir Reifeldts nästa reflekterande svar i samma intervju av särskilt intresse:- Så kan det säkert vara. Men vi ser inte det som att utgångspunkten ska vara att politiken görs upp tillsammans med religiösa uttolkare eller religiösa ledare av det enkla skälet att vi inte vill ha en sammanblandning av religion och politik. Vi tycker att i de fall vi har sett detta i världen så förskräcker exemplen snarare än tvärt om.
Vad gäller förhållandena i Svenska kyrkan kunde det inte uttryckas bättre!
Labels:
Dagen,
Fredrik Reinfeldt,
Religion och politik,
Svenska kyrkan
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)