Har jag gjort det jag bort?

Vaknar upp och tror att det är en annan dag. Torsdag kan bli tisdag och fredag en lördag. Äter frukost och ska berätta vad en minister i regeringen sagt. Plötsligt har den ministern inget namn utan är gift med den där du vet... När jag reser mig från frukostbordet blir jag stående som en staty eller försjunken i meditation. Eller som ett djur kan stelna inför en fara. Klokt är nämligen att låta bli att trilla omkull när yrseln blir för kraftfull. Efter en stund går det över och det går på nytt att hasa sig fram i de röda tofflorna.

Framåt förmiddagen är det dags att sitta framför dator. Ett nytt inlägg på bloggen stillsam ska totas ihop. I alla år har tankarna trängts för att få komma fram. Vad som ska avhandlas för dagen har givit sig självt. Nu stirrar jag på skärmen med tröga idéer som vadar i sirap. Trögt går det, innan det släpper. Då blir det nästan som vanligt. Pekfingrarna dansar på tangenterna. Och ett nytt inlägg ger sig ut i cyberrymden. 

När lunchen ska ätas finns ingen fantasi kvar. Filmjölk och flingor får sällskap av en hård smörgås med kaviar på. Samma meny som igår och i förgår och dagen innan i förrgår. Så går en lunch ifrån vår tid. Sätter mig framför TV:n och fortsätter på en streamad serie. Vaknar upp och har inte längre en aning om vad som försiggår på skärmen. Vad göra? Börja om från början?

Får frågan om jag ringt de där samtalen jag hade sagt att jag skulle. Nog gjorde jag det redan i förra veckan? Vilket jag inte hade gjort. Får vandra till Canossa, krypa till korset och klä mig i säck och aska. Och ringer de där samtalen som blir båda långa och goda.

Bespetsar mig på att ta en kaka till eftermiddagskaffet, det som jag inte längre dricker. John Blund kan bli alltför pigg, eller rejält sur, och inte vilja komma. Tar en Champis, örebroläsken som jag älskat i alla år. Nu är den för stark (!) så drycken måste spädas med aningen bubbelvatten som t.ex. Loka. Sedan kan den njutas, förutsatt att den är riktigt kall.

Går ut och går. Måste till apoteket Apoteket. Mediciner har tagit slut. När jag väl är där får expediten hjälpa mig. Vad den där burken jag behöver heter har fallit ur minnet. Vi hjälps åt och väljer mellan Kalcidos och Kalcipos. Det blir säkert bra, säger jag.

På väg hem andfåddheten och yours truly tvingas sätta sig på rollatorn ett par gånger för att hämta andan. För bara några år sedan kunde jag springa både fram och tillbaka. Det var då och nu är nu. Väl hemma sorterar jag in medicinerna i mitt eget medicinförråd, stort nog för att kunna göra affärer med.

Vad är det som hänt? Är det något som har skett? Egentligen inte. Det är bara åren som gått. Det livliga och aktiva har tonats ner en smula. Vad spelar det för roll! Livet är trots allt härligt och värt att leva!

Till slut, en trudelutt:

Jag kan icke räkna dem alla:

de saker som ej går så fort, 

jag tappar bort namn och kan falla 

och tror att jag gjort det jag bort, 

helst späder jag läsken den kalla  

- det mesta blir glatt, fint som skrot!

(Mel. Ps. 260)